De har naturligtvis rätt. Egentligen.
Men jag kan inte riktigt.
Inte ännu.
Här är några skärvor av de tankar som snurrat i huvudet de senaste dagarna (och i en del fall betydligt längre än så)
* * *
Det är svårt att missa att det finns en besvikelse hos dem som initierat hela projektet. Och inte heller är detta svårt att förstå.
SD-folket ville ha saker som de tror att de själva kan men "utlänningarna" inte kan, som ett schibolet-test. Det är bara det att något sådant knappast finns.
Varför får ni fundera över själva.
Stora delar av den "vanliga" borgerligheten önskade sig väl en lista "så att man vet". Frågan "vad behöver jag kunna" är ju nästan den viktigaste i livets tävling.
Båda grupperna har anledning att vara besvikna.
Vad kanonen än skjuter ut så är det inte detta.
Och mina egna frågetecken?
Först och kanske främst är det hela idén med att lyfta upp enskilda verk, som utgör fragment av författarskap eller delar av rörelser eller halvt godtyckliga punkter i processer.
Och det blir skevt, gång på gång.
Det är inte dikten "Den halvfärdiga himlen" - förnämlig som den än är - som fångar betydelsen av Tranströmers författarskap och dess betydelse för Sverige och svenskarna, lika lite som "Vän! I förödelsens stund" ger oss Stagnelius eller romantiken eller 1800-talets diktning.
Hela den modellen luktar av någonting som visserligen inte är unikt svenskt men däremot typiskt svenskt - den representativa demokratin.
"En (bra) Stagnelius-dikt är med, så har vi betat av den sektorn."
Men så fungerar inte en kanon, och så fungerar inte litteraturen, och så fungerar inte läsande och tänkande människor.
Saker sitter ihop, liksom.
Man hade - borde ha - kunnat föra ihop det till större helheter. I alla fall skulle begrepp som t.ex. "Tomas Tranströmers diktning" eller (i stället för en enda Södergran-dikt) "Den finlandssvenska modernismen" ha kunnat brukas.
Då hade också den borttappade gruppen "Mellankrigstidens arbetarförfattare" kunnat ta en naturlig plats. Med mera liknande.
* * *
Det där med skillnaden mellan typiskt och unikt visar på en annan skevhet, som blir väldigt påträngande när man väl börjat fundera.
Alla dessa saker som verkligen inte "är svenska" i grunden, men som präglar vårt land, vår kultur, vår historia och vår samtid, som är viktiga stycken av den gjutform som svenskhet gjuts i - vad gör man med dem?
Saker som inte är skapade här, men som blivit centrala, ibland omistliga delar av vår kultur, våra vanor, vårt tänkande.
Tänk Kalle Anka på julafton...
Tänk hela julfirandet, för övrigt, med dess saliga blandning av importer, regionala traditioner, religiösa berättelser, marknadsföringstrick och urgamla seder. Och lite olika utformat i varje hem. Visst är det svenskt - men är det "svenskt"?
Och hör det då möjligen hemma i kanon?
Eller raggare som kör gamla amerikanare i Hälsinglands skogar? Eller polska och polka?
Eller vår export av musik och spel (när 50-årsgränsen väl passerats)?
Kristendomen, i dess olika former?
Ja, ni fattar.
* * *
När jag tog upp barnkulturen häromdagen glömde jag att nämna "Idas sommarvisa"
Men var Georg Riedel svensk nog?
* * *
På temat samlade kategorier, och apropå kristendomen: Vad blev det av psalmdiktningen? Var är Trygga rekan, Den blomstertid, I denna ljuva, En vänlig grönska, Blott en dag, Nu tändas...?
Med flera
("O Store Gud" finns med, men vad är speciellt med den - på vilket sätt är den mer svensk, mer kanon, mer värd att hålla fast, än Den blomstertid eller Blott en dag?
Här mindre än någonsin känns det naturligt att tillämpa den representativa demokratin.)
Och så återigen och samtidigt - så många av de käraste psalmerna är ju helt "utländska".
Men är inte julaftonens "Stilla Natt" eller begravningens eller dopets "Härlig är jorden" en del av oss?
Och därtill psalmboken i sig, bland litteraturen - den svenska historiens kanske viktigaste bok. Underskatta inte katekesen!
* * *
Olika bitar verkar ha olika funktion, om man skall försöka vara positivt förstående.
Men vad blir då av helheten?
Så här skrev jag bland några spretiga tankar fört ett par år sedan.:
Det synes mig som om diskussionen om en svensk kulturkanon går i cirkel:
För att öht kunna fastställa vad som bör ingå i en (just: fastställd) svensk kulturkanon måste man ju kunna konstatera och enas om vad som är det viktiga och centrala i en svensk (litterär) kultur.
Men om detta låter sig göras, rimligt klart och under rimlig enighet – till vad behövs då en av myndigheterna fastslagen kanon?
Sedan kan det ju vara bra att gå lite djupare in i frågan vad dess praktiska användning är.
Är den normativ – skall alla tvingas läsa dessa skrifter? Vad blir sanktionen för den som inte gör det? Skall man också ha förstått dem? Hur avgörs om man då förstått dem rätt?
Eller är den bara deskriptiv?
Talar vi i så fall om någonting annat än ett etnologiskt forskningsprojekt?
Gäller väl fortfarande.
* * *
Och allt medan man tänker på principer och metodfrågor så poppar den ena saknaden efter den andra upp. Och efter ett tag blir man varse att det inte bara är personliga käpphästar eller idiosynkrasier, utan att även detta sätter fingret på ett väsentligt, ja, avgörande problem: Det kommer alltid att bli så mycket som utelämnas, för var och en av oss och för massan av oss, att det gör projektet meningslöst.
Det har haglat utifrån och flutit upp inifrån.
Någon nämnde smörgåsbordet, det känns väl rätt självklart när det väl har sagts (och saknas inte matvanorna och maträtterna öht?). Med sitt bottnande i det förflutna och sin ständiga mottaglighet för nya influenser är det ju så typiskt svenskt.
Andra har pekat på midsommarfirandet - räck upp handen den som inte ser det som något av det svenskaste som finns!
Badande och seglandet i julis skärgårdar? Sommarens och höstens bär- och svampplockning? Älgjakten?
Det svenska fikat?
Och på ett hel annat fält - varför är inte Vasa med bland offentlighet och ekonomi och uppfinningar? Hela historien från stormaktstidens katastrof till välfärdsstatens bärgning och återgivande till offentligheten?
De fredliga lösningarna av unionsupplösningen och Ålandsfrågan?
Från flera håll efterlyses skiftnyckeln, när nu kullagren är med? Den tanken kan följas vidare. Alfred Nobel skapade sina priser, men dynamiten, då?
Och von Platens kanal är med, men von Platens kylskåp? Aga-fyrarna? Separatorer?
Och hur var det nu med datormusen (eller den är kanske inte 50 än?).
För övrigt lurar jag på om den förträffliga pappaledigheten - som givit mig några av livets bästa tider - verkligen är en "uppfinning".
Känn efter - så fort man börjar tänka på något område så är det saker som saknas.
Inte några enstaka, utan massor. Och nya förslag infinner sig hela tiden.
På fält efter fält.
Det säger definitivt något väsentligt.
* * *
Och beställarna, vårt största regeringsparti som inte sitter i regering, vad tycker nu de, när kanonen har avlossats?
Ja, nog finns det en besvikelse hos vissa.
Men jag tror också att de jublar - en del av dem - över att själva kanon-idén härmed är etablerad, och nu, först nu, kan man börja jobba med vad den skall innehålla.
Nästa regering kan beställa en "uppdatering", så att den inte längre är något som "perser" och "kurder" diskuterar i tv utan speglar "sanna" "svenska värden"
Återigen: Dixi ett salvavi
Åtmininstone för nu
____________________________
Första skottet: Konens problem med träffbilden
