Någon kanske inte ens ser den.
Det hänger samman.
...I wait in anger and amusement...
En utopisk tanke: Tänk om politikerna, av alla partier, kunde få de grundläggande samhälleliga frågorna, och tillhållas att besvara dem - till exempel frågan "Hur tycker du och ditt parti att vi skall lösa frågan om det demografiska underskottet, så att vi har råd med sjukvård, transporter, försvar med mera i framtiden?".
Eller "Forskningen visar entydigt att samhällen med mindre inkomstklyftor är lyckligare och har mindre brottslighet. Tycker du att det är värt det?".
Eller: Hur skall vi långsiktigt finansiera den satsning på försvaret som krigen gjort oundviklig?
Eller annat sådant grundläggande.
I stället för tidens eviga ältande om vem som skall ha chans på vem, när det kommer till regeringsbildning.
* * *
Klart det talas mycket om "värdegrund" - så grund som analysen av världen och dess värden oftast är.
* * *
Borde inte utopister oftare få frågan: "Vad händer sedan?" (och alldeles särskilt de fascistiska och andra högerradikala sådana)
* * *
Historien - och nuet, dessvärre - gör det tydligt att vår benägenhet att göra andra människor illa på alla möjliga sätt, till kropp eller själ, för de flesta hejdas eller stoppas först av sociala, moraliska begränsningar, långt innan eventuella inre egna spärrar slår till.
Tag bort de sociala spärrarna, och nästan varje människa förefaller redo att bli ett odjur.
Med andra ord: se upp för dem som vill göra det!
* * *
Som historiskt engagerad konservativ är det både sorgligt och en smula förbryllande att se hur högern av i dag tydligt vänder sig till de okunniga, de obildade, de i anden mindre bemedlade och framför allt till de bottenlöst missunnsamma för att vinna valframgång.
Långt avlägsna är tankarna på "de bildade klasserna", på de skolade, de kunniga, de ansvarsfulla...
Nej, låt SA-pöbeln bära oss till makten, ropar Uffe, Ebba och Simona.
Men, mina barn - om man går med pöbeln kletar alltid det pöbelaktiga vid alla ens handlingar och göranden sedan.
* * *
Och så oviljan att hantera salafism, jihadism, politisk islamism, som de ytterhöger-rörelser de är. Oviljan att möta dem politiskt, i stället för "religiöst".
Man kan inte diskutera med människor vars argument är att Gud vill, en Gud som bestämmer över både dig och mig.
Alla sådana argument måste helt och hållet avvisas, utan relativism.
De som inte finner sig i detta har inte heller här att göra.
De kan skickas ut - det är mycket viktigare än att slänga ut de stackars bärplockarna, att inte tala om undersköterskorna.
Det är också så, att även kritiker och motståndare alltför villigt sväljer extremisternas anspråk på att vara mera muslimska än andra muslimer.
Det är, säger man ok att vara en muslimsk kvinna i vanliga kläder. Men att vara mera muslimsk än så och täcka håret är lite tvivelaktigt. Och att vara så väldigt muslimsk att man bär niqab, det är fel.
Men de kvinnor som bär niqab, och de män och kvinnor som begär det av dem, är inte mera muslimska.
De har bara en annan politisk uppfattning.
Och den står till höger.
Lögnerna, Trumps och SD:s och hela sörjan av pöbelhöger.
De är nu ibland inte ens till för att dölja sanningen, utan bara ett triumferande fräsande "vi äger er, vi kan ljuga som vi vill och ni kan inget göra! Tugga i dig det!".
Ja, man måste, då och då, ingå allianser med det halvbra, för att slippa undan det dåliga.
Men aldrig måste man vara så uppmärksam och varsam som då.
Alla dessa analyser som ytterst syftar till lösningen att allt skall alltid vara bra för alla är så förtvivlat tröttsamma. Som om det inte fanns någon plats för klarspråk längre.
* * *
Folk upprörs över att våra döda inte kommer i jorden snabbt nog, men har ingenting att säga om att gravar röjs bort efter bara 25 år, om ingen efterlevande ingriper...
* * *
Människor är mycket räddare än man tror.
* * *
Och så dessa människor som vet någonting och ingenting förstår.
* * *
Man pratar om den avtagande förmågan att stå ut med att ha tråkigt. Mer sällan om hur denna hänger samman med en oförmåga att längta.
* * *
Poesins uppdrag är inte att vidga språket. Det är att vidga världen
* * *
Att folk faktiskt tittar på filmer på mobilen är ju en sorts oväntad comeback för läsningen.
Man kan ju följa handlingen - men av det cineastiska går inte mycket att uppfatta. Där får man förlita sig på sin fantasikraft.
Som med en bok
* * *
Är det bara jag som finner det en fascinerande tanke om alla ateister får komma till himlen, och alla fundamentalister till helvetet (förstås) och vi andra bara försvinner ut i det stora tomrummet?
* * *
Historia är helt enkelt berättelsen om hur någonting griper in i något annat.
Hur allting griper in i något annat.
Därför har den inga gränser.
* * *
Medielöparna
* * *
Jag löser gärna korsord. Jag har hört att om man ofta löser korsord, så förbättrar man på äldre dar sin förmåga att – lösa korsord.
Så var det slut på abonnemanget.
Efter ett antal år uppe på tredje raden, så småningom nedflyttade till något bekvämare platser på den andra, har vi nu fått säga adjö,
Inga rena opera-abonnemang mer och inga fasta platser i höst, och hur det sedan blir ute i Gasklockan, och när det så småningom kan bli dags att flytta tillbaka till Gustav Adolfs torg, det får den se som lever då, och eventuellt är intresserad.
Så i går var sista kvällen med gänget.
Och den gångna tiden sjöngs ut i stor stil.
Det var Madama Butterfly som var den första opera vi såg när vi började gå regelbundet tillsammans, och det blev Cio-Cio San, i Isabella Matulas gestaltning som stod för slutpunkten för den här perioden.
Hennes kraftfulla version av Un bel di vedremo var en av de bästa jag har hört, och youtube-versionen ovan (från Mannheim) ger bara en blek avbild, faktiskt.
Öht en mycket bra insats; även om hon kanske inte ser ut som man tänker sig en spröd japansk tonåring så glömmer man det snabbt för sångens styrka och skådespelandets självklarhet.
Intensiv teater
Det är en helt ny uppsättning, jämfört med dem vi sett på samma scen förut, och det skall sägas direkt, det är inte bara fru Matula som imponerar - det är riktigt bra teater det här, och skarpa sångarinsatser överlag - Karl-Magnus Fredrikssons återhållne lite bortkomne Sharpless är ännu ett exempel på hans förmåga att med kroppsspråk föra till en dimension till sången.
Alltid pålitlig, den mannen.
Och det var sällan jag hörde Kapellet (eller någon annan orkester) ta så väl vara på de olika ledmotiven och återkommande fraserna som Puccini leker med och låter karakterisera både personer och situationer.
Just teateraspekten är påtaglig. Det är långt långt ifrån karikatyrbilden av operasångare som går fram till scenkanten den ene efter den andre och levererar arior och inhöstar applåder (den enda applåden under själva handlingens gång kommer fullt välförtjänt efter den fläckfria leveransen av Un bel di. För oss som just varit på Oslo-operan och hört publiken applådera som på nummerrevy i Figaro var det en lisa).
Intensivt, var det ord som mitt sällskap använde.
Men det är också tydligt att regissören Sofia Jupither och ensemblen har tänkt.
Hur skall detta ses och upplevas, vad är det som skall ske, vilka känslor visas?
Butterfly går sönder
Det vi får se och uppleva är en Butterfly som i ovanligt hög grad går sönder, helt enkelt bryter samman och går in i sitt eget inre. Inte den starka men nästan intill besatthet övertygade Butterfly, inte den kämpande, utan en trasig kvinna på väg in sin egen verklighet.
Och så den paradox detta sedan ger när hon till sist tar sitt liv och detta på något absurt vis nästan framstår som resultatet av ett återvändande till verkligheten.
Och Pinkerton som alltid ynklig, men här mer än genomsnittligt.
Den vackra kärleksduetten som avslutar första delen känns svårare än någonsin att få ihop med resten av hans göranden.
Och yttranden.
(Inledningsvis tyckte jag att han försetts med en Pete Hegseth-mask, men det var nog ett fantasifoster byggt på en allmän bild av fega US-amerikaner med militär anknytning och trassel i Asien.)
Ukrainske Dmytro Popov gör som övriga en fin insats.
Intressant parallell
En intressant parallell till måndagens Figaro i Oslo var användningen av ensorts sidofigurer i mer eller mindre självständiga "handlingar vid sidan av handlingen" i rum vid handlingens utkant; i Oslo oftast liksom dubblerade eller trefaldiga upplagor av huvudfigurerna, i Stockholm snarare tjänare eller förbipasserande eller ej närmare presenterade bifigurer.
I båda fallen förvandlades scenen till något som liknade en triptyk.
Hur mycket det tillför till upplevelsen kan man förstås ha delade meningar om.
Helt meningslös, utan diskussion, var däremot för mig den utdragna scenen med US-amerikanska sjömän som besöker prostituerade. där Cio-Cio Sans grannhus plötsligt förvandlats till bordeller, mot bakgrund till ett orkester-mellanspel, som kändes förlängt för att verkligen få dra ut på scenen.
Jag tänker att den som inte redan ser att dramat utspelar sig mot en fond av västerländsk imperialism och kolonialism, i manlig (militär) gestalt där människor utnyttjas och slängs åt sidan, den har visst inte hängt med i handlingen, och kommer knappast att fatta mer av detta sånglösa avbrott.
Men bortsett från denna skönhetsfläck en strålande avslutning på säsongen och på abonnemanget!
Utan textmaskin mot undergången - Melancholia
En chans till - Jolanta & ja
Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)
Tristessa - Extra allt!
Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)