Juni: Alla kanske inte vill flyga

  

Alla fåglar kan inte flyga, det vet vi ju.
Men har du funderat på om alla fåglar egentligen vill flyga?

Kanske har somliga av oss, fåglar eller människor eller andra varelser, det faktiskt bättre i lugnet på marken, undan alla vindar som rister och sliter i tillvaron.
Kanske finns det, i alla fall ibland, under vissa tider, i vissa situationer, under vissa stråk i livet, en lust och trygghet i att inte utmana och inte utmanas.
Kanske har det inte ett dugg med frågan om mod och rädsla att göra, utan är bara en önskan att fortsätta att få leva i fred, en åstundan att möta andra så som man själv vill bli mött.

Vi vet också alla, många av oss bara alltför väl, att det finns andra tider, andra situationer, andra stråk i livet, när det att vända sig bort  och att vila i redet inte är ett möjligt val.
När man måste sträcka ut eller sjunga ut.
När det inte bara handlar om att stå ut.

Det vet vi som sagt alla. 

Men juni månads fåglar påminner oss i bästa fall om att inte alla tider är så, att inte varje ögonblick är en tävling om den snabbaste flykten, den skönaste sången, de längsta sträcken.
Att det finns något att hämta på fasta marken, även för den som faktiskt kan flyga


_____________________________         Trädgårdsfåglar i Maasholm

Maj: Lommen
April: Som livet

Mars: Kommer fåglarna?
Februari: På spaning
Januari: Nytt år av väntan 

Årets tema för almanackan är Fåglar

Det är dock inte säkert att alla verkligen kan flyga.

Vinjetten ser ut så här:

Butterfly, flutter by, butterfly by... Nu är det slut!

Så var det slut på abonnemanget. 

Efter ett antal år uppe på tredje raden, så småningom nedflyttade till något bekvämare platser på den andra, har vi nu fått säga adjö,
Inga rena opera-abonnemang mer och inga fasta platser i höst, och hur det sedan blir ute i Gasklockan, och när det så småningom kan bli dags att flytta tillbaka till Gustav Adolfs torg, det får den se som lever då, och eventuellt är intresserad.

Så i går var sista kvällen med gänget.
Och den gångna tiden sjöngs ut i stor stil.

Det var Madama Butterfly som var den första opera vi såg när vi började gå regelbundet tillsammans, och det blev Cio-Cio San, i Isabella Matulas gestaltning som stod för slutpunkten för den här perioden.
Hennes kraftfulla version av Un bel di vedremo var en av de bästa jag har hört, och youtube-versionen ovan (från Mannheim) ger bara en blek avbild, faktiskt.
Öht en mycket bra insats; även om hon kanske inte ser ut som man tänker sig en spröd japansk tonåring så glömmer man det snabbt för sångens styrka och skådespelandets självklarhet.

Intensiv teater

Det är en helt ny uppsättning, jämfört med dem vi sett på samma scen förut, och det skall sägas direkt, det är inte bara fru Matula som imponerar - det är riktigt bra teater det här, och skarpa sångarinsatser överlag - Karl-Magnus Fredrikssons återhållne lite bortkomne Sharpless är ännu ett exempel på hans förmåga att med kroppsspråk föra till en dimension till sången.
Alltid pålitlig, den mannen.
Och det var sällan jag hörde Kapellet (eller någon annan orkester) ta så väl vara på de olika ledmotiven och återkommande fraserna som Puccini leker med och låter karakterisera både personer och situationer.

Just teateraspekten är påtaglig. Det är långt långt ifrån karikatyrbilden av operasångare som går fram till scenkanten den ene efter den andre och levererar arior och inhöstar applåder (den enda applåden under själva handlingens gång kommer fullt välförtjänt efter den fläckfria leveransen av Un bel di. För oss som just varit på Oslo-operan och hört publiken applådera som på nummerrevy i Figaro var det en lisa).
Intensivt, var det ord som mitt sällskap använde.

Men det är också tydligt att regissören Sofia Jupither och ensemblen har tänkt.
Hur skall detta ses och upplevas, vad är det som skall ske, vilka känslor visas?

Butterfly går sönder

Det vi får se och uppleva är en Butterfly som i ovanligt hög grad går sönder, helt enkelt bryter samman och går in i sitt eget inre. Inte den starka men nästan intill besatthet övertygade Butterfly, inte den kämpande, utan en trasig kvinna på väg in sin egen verklighet.
Och så den paradox detta sedan ger när hon till sist tar sitt liv och detta på något absurt vis nästan framstår som resultatet av ett återvändande till verkligheten.

Och Pinkerton som alltid ynklig, men här mer än genomsnittligt.
Den vackra kärleksduetten som avslutar första delen känns svårare än någonsin att få ihop med resten av hans göranden.
Och yttranden.
(Inledningsvis tyckte jag att han försetts med en Pete Hegseth-mask, men det var nog ett fantasifoster byggt på en allmän bild av fega US-amerikaner med militär anknytning och trassel i Asien.)
Ukrainske Dmytro Popov gör som övriga en fin insats.

Intressant parallell

En intressant parallell till måndagens Figaro i Oslo var användningen av ensorts sidofigurer i mer eller mindre självständiga "handlingar vid sidan av handlingen" i rum vid handlingens utkant; i Oslo oftast liksom dubblerade eller trefaldiga upplagor av huvudfigurerna, i Stockholm snarare tjänare eller förbipasserande eller ej närmare presenterade bifigurer. 
I båda fallen förvandlades scenen till något som liknade en triptyk. 
Hur mycket det tillför till upplevelsen kan man förstås ha delade meningar om.

Helt meningslös, utan diskussion, var däremot för mig den utdragna scenen med US-amerikanska sjömän som besöker prostituerade. där Cio-Cio Sans grannhus plötsligt förvandlats till bordeller, mot bakgrund till ett orkester-mellanspel, som kändes förlängt för att verkligen få dra ut på scenen.

Jag tänker att den som inte redan ser att dramat utspelar sig mot en fond av västerländsk imperialism och kolonialism, i manlig (militär) gestalt där människor utnyttjas och slängs åt sidan, den har visst inte hängt med i handlingen, och kommer knappast att fatta mer av detta sånglösa avbrott.

Men bortsett från denna skönhetsfläck en strålande avslutning på säsongen och på abonnemanget!

________________________________________________

Några gamla operatankar:

Utan textmaskin mot undergången  - Melancholia

En chans till - Jolanta & ja

Bra gjort - La traviata

Två tredjedelar fraser - Kung Roger

Carmen förflyttad - men vart?

Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)

Tristessa - Extra allt!

Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)

Döden & det.

 Dikter om en process

Anna-Lenas mamma, min uppskattade svärmor, barnens älskade Mormor
gick ju bort för ett och ett halv år sedan, vid mycket hög ålder 

men lika sörjd och saknad för det.
Bläddrande genom dagsdikterna från det följande året fann jag
en svit om känslor och upplevelser från den tiden utspridd.
Här är den nu sammanfogad.

1.

Döden har inte bråttom
Den har tiden på sin sida

och alla ess i rockärmen
Skamlöst sticker de fram

2. 

Vi går böjda in genom porten
på boendet
Även A i sin lätt otympliga overall
tar stegen försiktigt

Sorlet i korridoren handlar inte
om oss mer
Vi skall snart gå ut härifrån

Utanför fyller november ljuset med fukt
och klockorna tickar långsamt på

En lång tystnad 10.11. 24

Ett besök hos begravningsentreprenören
är sällan ägnat att framkalla munterhet
Men livet har sin gång och döden sin

och ibland är det något annat man söker,
en höstdag när vinden jagar efter träden
och människans tid verkar utmätt för gott

och till sin förvåning finner att det man bär
med sig genom dagen har förvandlats,
omärkligt, likväl ovedersägligt, och därför

är för evigt borta när man tror sig återse det -             20.11.24

Nästa dag   I kyrkan en svalka,
ute redan en drivande kyla
och över dagen en oklarhet
som inte ens prästens milda
ström av liknelser kan utreda

Vi går långsamt tillbaka
till pendeltågsstationen   Människor
med andra berättelser passerar,
förblir osagda   Så var det alltid,
men ibland bränner tiden fast
och vågorna som drog genom stenen
stillnar

Tåget kommer, saktar in, stannar
Vi stiger in, sätter oss, låter tåget
föra oss tillbaka   Men något blir kvar
Något blir kvar                  22.11

I kyrkan, ekot
av psalmerna,
hur det förtonar

som en påminnelse,
om allt
som inte finns kvar
för evigt

Och A,
upptäckarglad, springer
från dörr till dörr
och från bokstav till bokstav

"K!" ropar han triumferande
vid hissen, "S...!"
vid städskrubben

Därute rasar krigen
vidare, därinne
tonar psalmerna
och deras ekon

Vårt liv hänger däremellan
som tvätt på tork
i vinterluften                     1.12.24

Dagen före en begravning
har aldrig något ansikte

Det finns ingen väg
Vindarna är vilsna

Färgerna drar sig undan
Och lämnar tiden ensam                  3.12

Sekunderna framför kistan
omsluter alla stunder

Skratten vid en begravning
får ett alldeles särskilt eko

som ibland kan hänga kvar
länge sedan man skilts

Det finns ingen respektlöshet
i det, och ingen skräck heller

Det bottnar bara

Någon känner
hur kistans trä avger en doft
som blandar sig med sorlet,
det dämpade, när alla samlas
i kapprummet på väg ut

Andra känner bara
att tiden nu är en annan

Barnet slår gång på gång
på den tunga gjutjärnslyktan

och ropar glädjefullt
"Trumma!"

Jordfästningen är över                              4.12

Vi börjar tömma lägenheten    Det finns spår
som inte fångats på bilderna     Barnet leker
i tomrummet    Arbetet krymper rummen, vi
fortsätter, framhärdar   Ute faller mörkret,
dessa dagar blir bara obetydligt längre   Fukten
tränger igenom timmarna, igenom dagarna
Arbetet går mycket långsamt, det är som om tingen
ville förbli på plats    Men ändå är det inte så,
de saknar vilja   Trögheten finns i oss, trösklarna
är våra egna   Tankar, minnen, bildfragment
Vi fortsätter ändå   En gång skall det vara klart
Rummen stå tomma    Tiden utstädad   Livet redan
någon annanstans     Vi har inget annat val
Varje dag ökar på ensamhetens entropi
Varje dag läggs till de övergivna handlingarna     28.12

                                Gravsättning

Isande kallt på kyrkogården, när minnet
försvinner ner i ett hål i marken
Rörelserna stela, avvaktande, prövande,
som skuggor av verkliga rörelser nu
Även stenarna hukar snöhöljda, ensamma,
och sluter sig om sina erinringar   
Blommorna vid graven har transporterats
till annan  plats, den nya kopparplattan
på korset blänker även i det svaga vinterljuset
Vi vill gå, och stanna kvar, dröja i steget,
komma undan kylan som tränger genom tiden,
få bli kvar i ögonblicket

 
Lika ivrigt som motvilligt går vi bort från graven
Tyngda av den börda som vi inte längre bär
Barnet kryper djupare in i vagnens värmegrotta
och bär sitt lätta skratt med sig in i framtiden -          3.1.25

Arbetet fortsätter medan dagarna flagnar
från tidens väggar, kylan smyger runt hörnen
Säckar och kartonger staplas i rummen
Alternativa världar bleknar bort    Och ändå
förändras absolut ingenting
Det är den enda sanning man kan ta med sig:
Ingenting förändras

Till sist tar mörkret och tröttheten över
Vi jämkar högarna sidledes, skapar lite mer rum
i den påträngande tomheten, kastar en kort blick
bakom oss och stänger dörren
Ute är det lika kallt nu

Kort avsked vid bilen                 4.1.25

Vi  fortsätter att tömma lägenheten
Djupare och djupare in i det mysterielösa
Det är inte den sortens process
som man lär sig något av    Vi lyfter bara av
tidsskikten från tiden, och flyttar högar
som finns men inte betyder något
Det är tröttande men inte svårt
Det som måste lämnas måste lämnas
Det som blir kvar får bli kvar    Arbetet
förändrar inte dem som arbetar, bara rummet
bleknar lite och luften förtunnas
När mörkret faller sammanfattar vi
vad dagen innehållit och hur långt vi kommit
Skjuter ihop kartonger och säckar
och sätter oss i bilen igen         18.1

Mattorna har fått färg
Världen har blivit svartvit
Så byter tingen plats          5.2

Arbete i den alltmer tömda lägenheten
Symboliken svår att vifta bort: hur liv
sakta städas undan    -

Minnet, finns det?
Vad är det vi har?
Hur kan det bli dikt?
Är minnet över huvud taget likt
   det som vi minns,
       eller en spegling
av en annan värld som
              bara finns
omkring oss nu, som
både fängelse och flyktväg?

Jag vet inte    I dessa dagar
känns det som att jag sagt allt
som finns att säga    Och
att världen svarat likadant
Och var alls någonting av detta sant? februari 25

Den sista dagen i mars 2025
slår vi slutligt igen dörren till Inga-Lisas lägenhet
Någon tid tar slut varje dag, det är inget märkligt,
men denna dag är det vår tid som förskjuts,
flyttas, blir en annan
Städningen är perfekt, C och M har gjort ett gott dagsverke,
och vi kan till sist få in de sista kvarlämnade sakerna i  bilen,
fast det alltid är mer än man tror
som måste tas om hand
även när det inte längre betyder något
Vi lämnar ytterligare några böcker nere på dagcentret
och slänger de sista grovsoporna

innan vi till sist, med en abrupt oundviklighet,
slår igen dörren i en storm av tystnad             31.3

______________________________________________

Samling vid graven    Barnet
samlar höstlöv till de döda
En fuktig vind sveper in kyrkogården
i fråglös väntan

Det har gått ett år nu      Allt är
som vanligt igen: förändrat
till oigenkännlighet

Men vissa dagar består ljuset
bara av vågor

som bryts i det omöjliga
Under alla molnen

Vissa dagar består ljuset november 2025

 

Maj: Lommen

Den som betraktar bilden en smula uppmärksamt finner snart att lommens väg över Ljusnans vattenspegel är långtifrån rak.
I mjuka vida svängar rör den sig bort ifrån oss.

Fortfarande nära, men inte nåbar.  
Och utan läsbar riktning
Som nyss förfluten tid.


Lommens läte, dess klagande och dess visslingar, dess osäkrande av varseblivningen, kan vi ta en annan gång.

_________________________________  Lom vid Näverön

April: Som livet
Mars: Kommer fåglarna?
Februari: På spaning
Januari: Nytt år av väntan 

Årets tema för almanackan är Fåglar

Det är dock inte säkert att alla verkligen kan flyga.

Vinjetten ser ut så här:

April: Som livet

Tupp, tupp, men ingen höna.
Eller jo, både påsktupp och påskhöna - men april är ju de lurades månad, så...

Till flygturer är det hur som helst ingen som inbjuder

Och några ägg gives här inte, fast påsken är på väg.

Långt därborta fjällen vid Klövsjö och Storhogna.

April.
Som i livet i stort: ofullkomlighet och utsikter.
 

____________________________________  Utblick från Rätansböle

Mars: Kommer fåglarna?

Februari: På spaning

Januari: Nytt år av väntan 

Årets tema för almanackan är Fåglar

Det är dock inte säkert att alla verkligen kan flyga.

Vinjetten ser ut så här:

Verkliga sanningar, gratis luncher -- Spretiga tankar igen

Många som efterlyser ”den verkliga sanningen” vill framför allt få slippa viss information.

                                              *  *  *

Alla de där som inte alls tycker att barnet i badvattnet är något problem.

                                              *  *  *

Nej, det finns inga gratis luncher. Men det finns måltider man bjuder varandra på.

                                              *  *  *

De svenska rysskramarna kan ta Karl XII till heders igen. 

Han gick ju också på pumpen i Ukraina.

                                              *  *  *

En del verkar tycka att problemet med integrationen är att den berör och inriktas på en massa utlänningar.
Det är ju såna vi inte vill ha ju!
Kravet på en integrerad invandrare tycks ju för dessa betraktare vara att man lärt sig felfri svenska, tillägnat sig svenska värderingar (vars närmare innehåll och  betydelse är häpnadsväckande undanglidande), har en felfri vandel, och öht vet sin plats.
Svenskar, kort sagt.
Att försöka integrera utlänningar har man ingen lust till.
Dom ska vi ju skicka hem.

                                              *  *  *

Det börjar bli tydligt att en del på ytterkanten faktiskt TYCKER att det är viktigare att bli av med undersköterskor som är välintegrerade och bidrar, än med gängledare som låter mörda folk.
För de där sköterskorna, läkarna, studenterna, bil-mekarna, forskarna, bussförarna och andra vanliga människor - de hotar ju att visa att integration kan fungera, att Sverige kan fortsätta att vara Sverige även om alla inte har föräldrar som är födda här.
Medan förortsgangstrarna passar in i plakatbilden av "hur invandrarna beter sig".
Därför finns det alldeles för många som INTE ser de SD-drivna retro-utvisningarna som ett problem alls, utan som en "bra grej".

                                              *  *  *

Att någon kan peka på något som är fel, betyder inte att hen har det bästa förslaget till lösning.

                                              *  *  *

Hur många trender och moden är inte i själva verket bara en motsats - eventuellt en protest - mot förra säsongens moden och trender?

                                              *  *  *

Man talar om att anfallet på Iran skedde utan att man hade någon egentlig plan för fortsättningen.
Det förstår jag inte. Det är ju tydligt att den gick ungefär enligt följande:

"- Vi förbereder anfall mot Iran
- Vi berättar för amerikanerna att vi riskerar att bli anfallna av Iran i vår tur och de måste stödja oss
- Vi anfaller, och ger klartecken till amerikanerna att fortsätta
- Vi sätter igång att anfalla Libanon (Iran kommer aldrig avstå från att be Hizbollah att skicka raketer!)
- Fria händer där, medan världen snackar om oljan och Hormuz och regimen i Iran.
- Vi kan öka trycket på Västbanken och i Gaza.
- Vi får vapenpåfyllningar från USA
- Amerikanerna får väl redan ut sin röra i Iran bäst de kan. "

Så visst fanns det en plan!

                                              *  *  *

Varför får De Stora Ledarna i öst och väst mig oupphörligen att tänka på en formulering av Hannah Arendt?

                                              *  *  *

Nej, jag vill inte faktiskt att mina skattepengar skall gå till - skattesänkningar.

                                              *  *  *

Ibland undrar jag om inte Sveriges största borgerliga parti är - inte SD, inte M, inte något annat riksdagsparti, utan Emot-såssarna.

                                              *  *  *

Vi vet ju sedan länge att ramsan "Sånt får man inte säga i dethär landet" för många i kommentarsfälten betyder "...utan att nån jävel säger emot!"

Men kanske bör vi fundera lite mer över dem för vilka det snarare betyder "...men det är ju ingen som hör eller lyssnar!"

                                              *  *  *

Nytt betygssystem igen.

Våra politiker famlar fortfarande förgäves efter en lösning som låter alla komma vidare till nästa skolstadium, utan att man behöver kräva att de klarat av det som de just befinner sig i.

Vad sägs om mer fortbildning, vuxenutbildning, möjlighet att komma igen, att läsa om kurser, ta nya tag, läsa upp betyg?

                                              *  *  *

"Men nu har dom verkligen gått för långt, vänstern! Att skicka islamister att förfölja och angripa Jimmie Åkesson till och med i DRÖMMEN!!!

Det är så lågt, det visar vänsterns verkliga ansikte!"

                                              *  *  *

Tidningen skriver i dag att "det kanske inte är så att Sverige har misslyckats med integrationen trots allt"

Jag tänker att det kanske inte främst är med integrationen av invandrarna som vi eventuellt har misslyckats, utan med integrationen av svenskarna

                                              *  *  *

Hur blev valfrihet till ett tvång?

                                              *  *  *

I samma ögonblick som vi slutar att tro att vår värld kan bli bättre, upphör den att bli det

                                              *  *  *

Vi låter oss luras av att så mycket är sig likt. Så vi ser inte de våldsamma förändringarna.

                                              *  *  *

Det faktum att du inte håller med någon betyder faktiskt inte att han har fel.

________________________________________________________

Tidigare spretiga tankar i någorlunda närtid:

"Tyvärr är det så, att fascister med vapen i händerna bara kan besegras av demokrater med vapen i händerna."

Spretiga tankar i krigens skugga

"Ack - varför lever vi i en tid när alla bara frågar sig vad de är emot, och så få är för något?

Spretiga tankar på nyåret

"Varifrån kommer egentligen idén att saker skall ha en mening?"

Vägen bortåt - spretiga tankar i oktober

Klyftan i Atlanten

Tänker på förståelseklyftan mellan US-amerikaner och europeer. Inte bara dummies av Trump-typ, utan över hela linjen.

Lyssnar ill en diskussion mellan ett par US-amerikanska experter kring kriget och dess utveckling; välutbildade, kloka, ingalunda trump-älskande, lugnt värderande utvecklingen.

Men när det kommer till de europeiska allierades ovilja att dras in till kriget är det något som skaver. Det är uppenbart för att för dessa herrar är krig någonting som försiggår långt borta, kostar pengar och oroar opinioner och således kanske inte alltid är någon god idé.

Men för européer i gemen, ända in i vårt fredliga land och än mer förstås hos de flesta av våra grannar, är krig någonting som försiggår här. 

Någonting som fäder och söner och bröder dör i, och städer bombas i, familjer utplånas, stater krossas, människor drivs på flykt, själva livet och historien ställs på ända.

Och: inte bara har våra föräldrar och far/morföräldrar genomlevt och genomlidit detta, det pågår här och nu, och inte är det så förtvivlat länge sedan förra gången heller.

Och detta är bara ETT av många exempel på tankens klyftor i Atlanten