Så var det slut på abonnemanget.
Efter ett antal år uppe på tredje raden, så småningom nedflyttade till något bekvämare platser på den andra, har vi nu fått säga adjö,
Inga rena opera-abonnemang mer och inga fasta platser i höst, och hur det sedan blir ute i Gasklockan, och när det så småningom kan bli dags att flytta tillbaka till Gustav Adolfs torg, det får den se som lever då, och eventuellt är intresserad.
Så i går var sista kvällen med gänget.
Och den gångna tiden sjöngs ut i stor stil.
Det var Madama Butterfly som var den första opera vi såg när vi började gå regelbundet tillsammans, och det blev Cio-Cio San, i Isabella Matulas gestaltning som stod för slutpunkten för den här perioden.
Hennes kraftfulla version av Un bel di vedremo var en av de bästa jag har hört, och youtube-versionen ovan (från Mannheim) ger bara en blek avbild, faktiskt.
Öht en mycket bra insats; även om hon kanske inte ser ut som man tänker sig en spröd japansk tonåring så glömmer man det snabbt för sångens styrka och skådespelandets självklarhet.
Intensiv teater
Det är en helt ny uppsättning, jämfört med dem vi sett på samma scen förut, och det skall sägas direkt, det är inte bara fru Matula som imponerar - det är riktigt bra teater det här, och skarpa sångarinsatser överlag - Karl-Magnus Fredrikssons återhållne lite bortkomne Sharpless är ännu ett exempel på hans förmåga att med kroppsspråk föra till en dimension till sången.
Alltid pålitlig, den mannen.
Och det var sällan jag hörde Kapellet (eller någon annan orkester) ta så väl vara på de olika ledmotiven och återkommande fraserna som Puccini leker med och låter karakterisera både personer och situationer.
Just teateraspekten är påtaglig. Det är långt långt ifrån karikatyrbilden av operasångare som går fram till scenkanten den ene efter den andre och levererar arior och inhöstar applåder (den enda applåden under själva handlingens gång kommer fullt välförtjänt efter den fläckfria leveransen av Un bel di. För oss som just varit på Oslo-operan och hört publiken applådera som på nummerrevy i Figaro var det en lisa).
Intensivt, var det ord som mitt sällskap använde.
Men det är också tydligt att regissören Sofia Jupither och ensemblen har tänkt.
Hur skall detta ses och upplevas, vad är det som skall ske, vilka känslor visas?
Butterfly går sönder
Det vi får se och uppleva är en Butterfly som i ovanligt hög grad går sönder, helt enkelt bryter samman och går in i sitt eget inre. Inte den starka men nästan intill besatthet övertygade Butterfly, inte den kämpande, utan en trasig kvinna på väg in sin egen verklighet.
Och så den paradox detta sedan ger när hon till sist tar sitt liv och detta på något absurt vis nästan framstår som resultatet av ett återvändande till verkligheten.
Och Pinkerton som alltid ynklig, men här mer än genomsnittligt.
Den vackra kärleksduetten som avslutar första delen känns svårare än någonsin att få ihop med resten av hans göranden.
Och yttranden.
(Inledningsvis tyckte jag att han försetts med en Pete Hegseth-mask, men det var nog ett fantasifoster byggt på en allmän bild av fega US-amerikaner med militär anknytning och trassel i Asien.)
Ukrainske Dmytro Popov gör som övriga en fin insats.
Intressant parallell
En intressant parallell till måndagens Figaro i Oslo var användningen av ensorts sidofigurer i mer eller mindre självständiga "handlingar vid sidan av handlingen" i rum vid handlingens utkant; i Oslo oftast liksom dubblerade eller trefaldiga upplagor av huvudfigurerna, i Stockholm snarare tjänare eller förbipasserande eller ej närmare presenterade bifigurer.
I båda fallen förvandlades scenen till något som liknade en triptyk.
Hur mycket det tillför till upplevelsen kan man förstås ha delade meningar om.
Helt meningslös, utan diskussion, var däremot för mig den utdragna scenen med US-amerikanska sjömän som besöker prostituerade. där Cio-Cio Sans grannhus plötsligt förvandlats till bordeller, mot bakgrund till ett orkester-mellanspel, som kändes förlängt för att verkligen få dra ut på scenen.
Jag tänker att den som inte redan ser att dramat utspelar sig mot en fond av västerländsk imperialism och kolonialism, i manlig (militär) gestalt där människor utnyttjas och slängs åt sidan, den har visst inte hängt med i handlingen, och kommer knappast att fatta mer av detta sånglösa avbrott.
Men bortsett från denna skönhetsfläck en strålande avslutning på säsongen och på abonnemanget!
Utan textmaskin mot undergången - Melancholia
En chans till - Jolanta & ja
Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)
Tristessa - Extra allt!
Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)
Dikter om en process
1.
Döden har inte bråttom
Den har tiden på sin sida
och alla ess i rockärmen
Skamlöst sticker de fram
2.
Vi går böjda in genom porten
på boendet
Även A i sin lätt otympliga overall
tar stegen försiktigt
Sorlet i korridoren handlar inte
om oss mer
Vi skall snart gå ut härifrån
Utanför fyller november ljuset med fukt
och klockorna tickar långsamt på
En lång tystnad 10.11. 24
Ett besök hos begravningsentreprenören
är sällan ägnat att framkalla munterhet
Men livet har sin gång och döden sin
och ibland är det något annat man söker,
en höstdag när vinden jagar efter träden
och människans tid verkar utmätt för gott
och till sin förvåning finner att det man bär
med sig genom dagen har förvandlats,
omärkligt, likväl ovedersägligt, och därför
är för evigt borta när man tror sig återse det - 20.11.24
Nästa dag I kyrkan en svalka,
ute redan en drivande kyla
och över dagen en oklarhet
som inte ens prästens milda
ström av liknelser kan utreda
Vi går långsamt tillbaka
till pendeltågsstationen Människor
med andra berättelser passerar,
förblir osagda Så var det alltid,
men ibland bränner tiden fast
och vågorna som drog genom stenen
stillnar
Tåget kommer, saktar in, stannar
Vi stiger in, sätter oss, låter tåget
föra oss tillbaka Men något blir kvar
Något blir kvar 22.11
I kyrkan, ekot
av psalmerna,
hur det förtonar
som en påminnelse,
om allt
som inte finns kvar
för evigt
Och A,
upptäckarglad, springer
från dörr till dörr
och från bokstav till bokstav
"K!" ropar han triumferande
vid hissen, "S...!"
vid städskrubben
Därute rasar krigen
vidare, därinne
tonar psalmerna
och deras ekon
Vårt liv hänger däremellan
som tvätt på tork
i vinterluften 1.12.24
Dagen före en begravning
har aldrig något ansikte
Det finns ingen väg
Vindarna är vilsna
Färgerna drar sig undan
Och lämnar tiden ensam 3.12
Sekunderna framför kistan
omsluter alla stunder
Skratten vid en begravning
får ett alldeles särskilt eko
som ibland kan hänga kvar
länge sedan man skilts
Det finns ingen respektlöshet
i det, och ingen skräck heller
Det bottnar bara
Någon känner
hur kistans trä avger en doft
som blandar sig med sorlet,
det dämpade, när alla samlas
i kapprummet på väg ut
Andra känner bara
att tiden nu är en annan
Barnet slår gång på gång
på den tunga gjutjärnslyktan
och ropar glädjefullt
"Trumma!"
Jordfästningen är över 4.12
Vi börjar tömma lägenheten Det finns spår
som inte fångats på bilderna Barnet leker
i tomrummet Arbetet krymper rummen, vi
fortsätter, framhärdar Ute faller mörkret,
dessa dagar blir bara obetydligt längre Fukten
tränger igenom timmarna, igenom dagarna
Arbetet går mycket långsamt, det är som om tingen
ville förbli på plats Men ändå är det inte så,
de saknar vilja Trögheten finns i oss, trösklarna
är våra egna Tankar, minnen, bildfragment
Vi fortsätter ändå En gång skall det vara klart
Rummen stå tomma Tiden utstädad Livet redan
någon annanstans Vi har inget annat val
Varje dag ökar på ensamhetens entropi
Varje dag läggs till de övergivna handlingarna 28.12
Gravsättning
Isande kallt på kyrkogården, när minnet
försvinner ner i ett hål i marken
Rörelserna stela, avvaktande, prövande,
som skuggor av verkliga rörelser nu
Även stenarna hukar snöhöljda, ensamma,
och sluter sig om sina erinringar
Blommorna vid graven har transporterats
till annan plats, den nya kopparplattan
på korset blänker även i det svaga vinterljuset
Vi vill gå, och stanna kvar, dröja i steget,
komma undan kylan som tränger genom tiden,
få bli kvar i ögonblicket
Lika ivrigt som motvilligt går vi bort från graven
Tyngda av den börda som vi inte längre bär
Barnet kryper djupare in i vagnens värmegrotta
och bär sitt lätta skratt med sig in i framtiden - 3.1.25
Arbetet fortsätter medan dagarna flagnar
från tidens väggar, kylan smyger runt hörnen
Säckar och kartonger staplas i rummen
Alternativa världar bleknar bort Och ändå
förändras absolut ingenting
Det är den enda sanning man kan ta med sig:
Ingenting förändras
Till sist tar mörkret och tröttheten över
Vi jämkar högarna sidledes, skapar lite mer rum
i den påträngande tomheten, kastar en kort blick
bakom oss och stänger dörren
Ute är det lika kallt nu
Kort avsked vid bilen 4.1.25
Vi fortsätter att tömma lägenheten
Djupare och djupare in i det mysterielösa
Det är inte den sortens process
som man lär sig något av Vi lyfter bara av
tidsskikten från tiden, och flyttar högar
som finns men inte betyder något
Det är tröttande men inte svårt
Det som måste lämnas måste lämnas
Det som blir kvar får bli kvar Arbetet
förändrar inte dem som arbetar, bara rummet
bleknar lite och luften förtunnas
När mörkret faller sammanfattar vi
vad dagen innehållit och hur långt vi kommit
Skjuter ihop kartonger och säckar
och sätter oss i bilen igen 18.1
Mattorna har fått färg
Världen har blivit svartvit
Så byter tingen plats 5.2
Minnet, finns det?
Vad är det vi har?
Hur kan det bli dikt?
Är minnet över huvud taget likt
det som vi minns,
eller en spegling
av en annan värld som
bara finns
omkring oss nu, som
både fängelse och flyktväg?
Jag vet inte I dessa dagar
känns det som att jag sagt allt
som finns att säga Och
att världen svarat likadant
Och var alls någonting av detta sant? februari 25
Den sista dagen i mars 2025
slår vi slutligt igen dörren till Inga-Lisas lägenhet
Någon tid tar slut varje dag, det är inget märkligt,
men denna dag är det vår tid som förskjuts,
flyttas, blir en annan
Städningen är perfekt, C och M har gjort ett gott dagsverke,
och vi kan till sist få in de sista kvarlämnade sakerna i bilen,
fast det alltid är mer än man tror
som måste tas om hand
även när det inte längre betyder något
Vi lämnar ytterligare några böcker nere på dagcentret
och slänger de sista grovsoporna
innan vi till sist, med en abrupt oundviklighet,
slår igen dörren i en storm av tystnad 31.3
______________________________________________
Samling vid graven Barnet
samlar höstlöv till de döda
En fuktig vind sveper in kyrkogården
i fråglös väntan
Det har gått ett år nu Allt är
som vanligt igen: förändrat
till oigenkännlighet
Men vissa dagar består ljuset
bara av vågor
som bryts i det omöjliga
Under alla molnen
Vissa dagar består ljuset november 2025
Många som efterlyser ”den verkliga sanningen” vill framför allt få slippa viss information.
Nej, det finns inga gratis luncher. Men det finns måltider man bjuder varandra på.
* * *
En del verkar tycka att problemet med integrationen är att den berör och inriktas på en massa utlänningar.
Det är ju såna vi inte vill ha ju!
Kravet på en integrerad invandrare tycks ju för dessa betraktare vara att man lärt sig felfri svenska, tillägnat sig svenska värderingar (vars närmare innehåll och betydelse är häpnadsväckande undanglidande), har en felfri vandel, och öht vet sin plats.
Svenskar, kort sagt.
Att försöka integrera utlänningar har man ingen lust till.
Dom ska vi ju skicka hem.
* * *
Det börjar bli tydligt att en del på ytterkanten faktiskt TYCKER att det är viktigare att bli av med undersköterskor som är välintegrerade och bidrar, än med gängledare som låter mörda folk.
För de där sköterskorna, läkarna, studenterna, bil-mekarna, forskarna, bussförarna och andra vanliga människor - de hotar ju att visa att integration kan fungera, att Sverige kan fortsätta att vara Sverige även om alla inte har föräldrar som är födda här.
Medan förortsgangstrarna passar in i plakatbilden av "hur invandrarna beter sig".
Därför finns det alldeles för många som INTE ser de SD-drivna retro-utvisningarna som ett problem alls, utan som en "bra grej".
* * *
Att någon kan peka på något som är fel, betyder inte att hen har det bästa förslaget till lösning.
* * *
Hur många trender och moden är inte i själva verket bara en motsats - eventuellt en protest - mot förra säsongens moden och trender?
* * *
Man talar om att anfallet på Iran skedde utan att man hade någon egentlig plan för fortsättningen.
Det förstår jag inte. Det är ju tydligt att den gick ungefär enligt följande:
"- Vi förbereder anfall mot Iran
- Vi berättar för amerikanerna att vi riskerar att bli anfallna av Iran i vår tur och de måste stödja oss
- Vi anfaller, och ger klartecken till amerikanerna att fortsätta
- Vi sätter igång att anfalla Libanon (Iran kommer aldrig avstå från att be Hizbollah att skicka raketer!)
- Fria händer där, medan världen snackar om oljan och Hormuz och regimen i Iran.
- Vi kan öka trycket på Västbanken och i Gaza.
- Vi får vapenpåfyllningar från USA
- Amerikanerna får väl redan ut sin röra i Iran bäst de kan. "
Så visst fanns det en plan!
* * *
Varför får De Stora Ledarna i öst och väst mig oupphörligen att tänka på en formulering av Hannah Arendt?
