Gladan hänger över fälten, med hela kroppens uppmärksamhet spänd.
Där ovan finns bara oändligheten, nedanför finns världen.
Fågeln, som vi, finns någonstans mitt emellan.
På spaning. Vi vet inte efter vad, förstås.
Vi kan gissa: efter byte, efter viloplats, efter en partner.
Eller något annat som vi inte ens har en aning om.
Och vi? Vi går här nere, djupt under en himmel som är lika grå.
Också vi mest på spaning, i en värld där det blir allt svårare att känna sig hemma.
Jag tänker inte försöka inbilla någon att gladan där uppe ger något hopp.
Den är en fågel, den ser till sitt.
Den är en fågel, den ser till sitt.
Eller, det är inte ens en fågel längre, bara en bild av en fågel.
Ceci n'est pas une pipe, ni vet.
Det är tio år sedan nu.
Det är tio år sedan nu.
Den har fortsatt, vidare i sin värld.
Och för oss återstår just inget annat än att fortsätta i vår.
Så länge det går.
______________________________________ Glada vid Tosteberga, Skåne
Årets tema för almanackan är Fåglar
Det är dock inte säkert att alla verkligen kan flyga.
Vinjetten ser ut så här:
____________________________
Tidigare bilder:

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar