Blir det vår nu eller dröjer den? Är den redan här, fast med marsmånadens
opålitlighet svept som en kappa omkring sig? Kommer den alls?
April börjar med att vi alla låter oss luras, och det är det enda som är sant.
Men vilka vägar sen?
Det vet ingen. Naturligtvis vet ingen det.
Vetande är en föga efterfrågad egenskap i dessa tider.
Och kanske har det alltid varit så, egentligen. Kanske är vår stolthet
över de tider vi levt i bara en illusion, eller åtminstone en dagdröm, likt alla deras som finner det självklart att just de lever i det bästa av alla länder, om än inte i den bästa av världar (för där ut finns ju andra människor, av en annan, mindre förtroendevärd sort).
Kanske så
Eller på något annat vis. Kanske finns det brottstycken av verklighet som vi faktiskt kan uppfatta och fatta. Om än filosoferna är lyckligt oense om vad det skulle vara. Man sitter i alla fall knappast två gånger i grottan och reflekterar över tinget i sig.
Men om - om man någon enda gång faktiskt gör det, så kan man ge sig tusan på att det är i april. Det är en sådan månad.
Staden är också ett landskap. Det är inte alla som minns.
Och några blir det varse först när landskapet utplånas.
Just det här är mitt landskap. Hornsgatan, Högalid, Stockholm. En tillfällig förtätning i tiden.
Där vi råkar finnas. Där staden inte bara är landskap, utan också hembygd.
En kort ögonblicks vila i en värld som snurrar lite för fort, skakar lite väl mycket, som plötsligt undandrar sig vår förståelse och tolkning. Ungefär som månaden mars, fast utan dess viktigaste egenskap: att bara vara 31 dagar.
31 dagar av förvirring, osäkerhet, förskjutningar, återtagning, skiftningar, av tid som förbyts och inte går att känna igen, av brist och osäkerhet och hopp och väntan.
Vi hukar i stadens landskap och väntar.
På våren, och på att kanske kunna förstå vad som händer.
Ingenting är oändligt. Viddernas perspektiv bedrar oss. Det finns ingenting som inte har ett slut.
Någonstans finns det som vi inte ser härifrån
Att bilden på den februarifrusna Mälaren för ett gnistrande ögonblick synes utsäga något annat är givetvis en synvilla.
Också utsikten har sina gränser.
Till sist låter sig även oändligheten infångas.
Mycket mer finns inte att säga om månaden februari.
__________________________________________
Årets tema för kalenderbilderna är Landskap. Eller, rättare, eftersom temat har varit Landskap en gång förut, 2014, är temat för det kommande året Landskap - igen. Dessa landskap återfinns på olika håll, i några fall i stadens mitt, i andra som längst därifrån
Lagom till årsskiftet kommer snön tillbaka. Januari är över oss Man kunde tänka att också ljuset skulle komma med det nya året, men det är nu en gång så att januari är en mörk månad, hur vädret än gestaltar sig. Det är nu vi är i det djupaste.
Men naturligtvis är ljuset på väg.
Det kommer. Vi behöver bara ge det lite tid. Tid och tålamod
Det är inget dåligt recept för livet som sådant, kanske särskilt för oss som har givits ett ibland svårt otåligt sinne: Tid och tålamod
__________________________________________
Årets tema för kalenderbilderna är Landskap. Eller, rättare, eftersom temat har varit Landskap en gång förut, 2014, är temat för det kommande året Landskap - igen. Dessa landskap återfinns på olika håll, i några fall i stadens mitt, i andra som längst därifrån
Kyrkan ligger där den ligger. Det är inte fråga om tro. Om berget försätts så är det inte av bön, utan av andra, mer materiella krafter.
Och det finns ingen hädelse i att konstatera detta. Möjligen kan det handla om tillit. Kyrkan där uppe är en fast punkt för oss alla, till vad eller vem vi nu eventuellt bekänner oss, om alls. Den ligger där, på berget, nu i det diffust spridda ljuset, det som ser ut att komma underifrån. Man kan gå dit, klättra uppför berget, röra sig uppåt.
Det behöver inte alls ha något med tro att göra. Men möjligen med övertygelse. Det är en helt annan sak; det kräver ingen övernaturlighet, ingen magi, inget annat ljus än det som lyser genom träden, här och nu, där och då.
Man kan också lämna kyrkan därhän. Det ligger en byggnad på berget. Det står ett ljus omkring den,
en vinterdag under polen. Snö på träden, på buskarnas grenar, snar skymning. Och inte mer än så.
December går in, oberoende av vad vi tror eller tvivlar på. Ljuset sjunker undan. Det vänder snart, men hur snart är det? Och när allting vänder, inte går det väl bakåt? Så vad är den nya riktningen? Var kommer det nya ljuset ifrån?
Kalendern som månadsbilderna är hämtade ur innehåller bilder som - i sin tur - är hämtade ur de kalendrar som jag gjort de senaste tolv åren. En för varje månad.
Temat är således att inget tema finns, bara en historia och många historier
Jag har varit på rockkonsert. Det är första gången på sex år, visar det sig. Länge är det sedan den tid då "konsert" var lika med just rockmusik, och man (jag) betade av ett antal sådana varje år. Länge sedan och sent nu. Mycket tid är det. Då är det nästan som en tanke att det var Jason Isbell jag lyssnade till och såg. Så mycket tankar om liv och tid och mänskliga villkor och vad som är svårt och vad som eventuellt gör det uthärdligt - eller inte alls - som strömmar genom hans låtar kan få andra artister briljera med.
Isbell brukar klassas som en americana-artist, understundom till och med som country. Det senare är kanske sant i den meningen att hans musik har en av sina rottrådar ner i countryn, men inte mer; själva ordet leder tanken vilse. Americana, vad det nu egentligen egentligen är, är förstås sant, men inte hela sanningen. Vi är ganska långt från John Stewart här, inte minst live, som ju var vad det handlade om. Musikaliskt är detta rock, varken mer eller mindre.
Men americana-begreppet handlar ju till stor del om texterna. Och Jason Isbells texter är fulla av USA - och framför allt av det USA som många svenskar verkar stå främmande och frågande inför- Trailerparkernas och truck-stoppens USA; de öden han skildrar, på ett sätt så att alltihopa verkar självbiografiskt - och någon gång väl faktiskt är det, men mycket mer sällan än det är lätt att tro - är ofta trasiga, ofta sorgliga, inte sällan ganska solkiga, någon gång tragiska.
Till och med när han skildrar lyckan - som i "If we were vampires" eller "Letting you go" smyger oro, sorg och vemod sig på och tar med sig sången någon annanstans. Och under ligger nästan hela tiden en uthärdandets heroism. Om än ibland mycket djupt under...
(Jason Isbells livshistoria kan andra berätta. Det är bara att googla.)
Det handlade ju om en konsert. En rockkonsert. Jason Isbell och hans 400 Unit på Annexet i går. Den var väldigt bra. Men lämnade mig med en känsla av att det kunde ha varit ännu bättre. Den byggde runt låtar från den senaste skivan, Weathervanes, som absolut inte är någon dålig skiva men knappast tillhör hans starkaste - och det var alltså en tydlig slagsida åt rocken, komplett med ett antal (iofs mycket kompetenta) gitarrsolon och gitarrsolo-dueller med Isbell själv och bandets gitarrist Sadler Warren. Som sagt väl spelat, men jag tror att det är få som går på Isbell-konsert för att se två killar som står mitt emot varandra i ett hörn av scenen och försöker överglänsa varandra.
De flesta verkade - som jag - mer begeistrade över materialet från den i fjol tioårsjubilerande klassikern "Southeastern" - uppsluppet botten-sorgliga "Elephant", slagnumret "Cover me up" som gavs en finstämd, nästan lite soulig behandling; att "Stockholm" drar ned jubel i staden med samma namn är givet, men t.o.m. bottensänket "Super 8" fungerade hyfsat i en något Springsteen-artad version väldigt långt från det mer finstämda som Southeastern annars har sin tyngdpunkt i. Min personliga favorit Flying over water kom också med.
Med den katalog Isbell har är det klart att det var mycket man skulle ha velat höra som inte kom med; jag hade gärna hört något från Drive By Truckers-tiden, liksom mer från näst senaste skivan Reunions (enda representanten Overseas gavs en rätt pliktskyldig behandling). Men det är som det är. För den delen kunde jag ha tagit rubbet från "Southeastern" också. Men man kan absolut förstå artister som är trötta på att publiken alltid vill höra samma gamla låtar.
Men lite färre från Weathervanes, och utrymme åt sånt som Flagship eller Letting you go eller Speed Trap Town eller Danko/Manuel eller New South Wales eller...
Och är egentligen Alabama Pines en rocklåt?
Det var bra ändå, det var det. Men hade det inte avslutats med en seeeeg version av This aint it från senaste skivan, som väl illustrerade sin egen titel - utan i stället med förslagsvis Outfit, som vad jag förstår har avslutat många konserter förr, så hade åtminstone jag gått därifrån väldigt mycket nöjdare.
Vi tar den här i stället: ,
PS - att Jason inte snackade politik, utom antydningsvis i ursäkten inför en något oförberedd kisspaus, var ganska skönt, faktiskt - det har blivit en väldig överdosering av USA-val senaste tiden - även om hans insikter kanske hade varit mer klargörande än en del annat man hört DS
______________ Låtarna i inläggen kommer från tidigare konserter; ännu verkar inte från i går ligga upp
Så skrev jag nyss i dagens dikt den allra sista dagen i oktober, i krigets och naturkatastrofernas bistra tid, när den rena ondskan smyger runt huset och inte ens det som nyss gav en smula hopp kan riktigt trösta oss eller lugna oss.
Kalendern som månadsbilderna är hämtade ur innehåller bilder som - i sin tur - är hämtade ur de kalendrar som jag gjort de senaste tolv åren. En för varje månad.
Temat är således att inget tema finns, bara en historia och många historier
