Juni: Himlen är alltid nära

Himlen är ju alltid nära, även när man skådar ner i vattnet.

Det är som alla vet inte alltid lätt att veta vad som är upp, och vad som är ner,

än mindre varför det nu är så.

Man kan stilla sig med att bara konstatera att det nu är så det är: på detta vis ser världen ut, och inte på något annat.

För den som är fylld av frågor är detta måttligt tillfredsställande.  

Men det är inte alltid frågor som ger svar.

Grästuvan som står där mitt i vattenytan berättar förstås något. 

Vad man hör beror på vem som lyssnar, men det är svårt att missa insikten att allt som finns i vattnet inte är vatten. 

Att det som syns inte är allt som finns - och att denna insikt är ett enkelt självklart faktum som alls inte behöver leda till spekulationer och metafysik. 

Det bara är så: det finns mer än det vi ser.

Till himlen återkommer vi en annan gång.

 ___________________________________

Tidigare månader

Maj: Den ofattbara tiden

April: Det osäkra

Mars: Man vet aldrig

Februari: Den svåraste

Januari: Det oändliga havet

 

Spretiga tankar i försommaren

    

Vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser heter det, men jag styrs ändå hellre av människor med god vilja.

                                        * * *

Att så många människor inte tänker längre utan bara känner är inte särskilt överraskande i en värld som helt dikteras av reklamen.

                                        * * *

"Oslagbar underhållning tar dig till en annan värld" trumpetar Max ut på helsidor och stortavlor.
Men jag vill inte tas till en annan värld.
Jag vill ha ordning på den som finns.

                                        * * *

Är det inte dags att medierna, till exempel SVT, bestämmer sig för om SD är en del av regeringen eller inte?
Ena dagen meddelar man att "Regeringen har enats", med innebörden att de fyra Tidöpartierna kivats och sedan blivit ense, nästa dag säger man att "Regeringen och SD håller presskonferens"  som om det å ena sidan är två helt olika entiteter men å andra sidan var den naturligaste saken i världen att båda uppträder likaberättigat.

                                        * * *

De som avfärdar vad våldet i populärkulturen betyder och medför, den självklarhet med vilken människor dödar och plågar och hotar varandra i spel och filmer och tv-serier – för att sedan i förekommande fall låta de döda återuppstå till extraliv – och hur både makt och rätt där sitter i spjutstångs ände.
Alla de som avfärdar att det skulle påverka människor, och alldeles särskilt de som upprepar en trist-sliten formel om ”moralpanik” som ”alltid har vädrats” – de är högst medansvariga för det verkliga våld som nu sköljer över landet

                                        * * *

Det är patetiskt att höra politikerna tala om att stoppa våldet – när alla vet att alla åtgärder som skulle bidra till att verkligen minska våldet (vare sig det är fler och mer välutbildade poliser eller riktade sociala insatser i orten, eller förbättrad samverkan eller mer förfinad övervakning eller, eller, eller…), de åtgärderna kostar pengar. 
Det kostar pengar, alltså är det egentligen inget som man vill eller tänker göra

                                        * * *

Länge ville jag inte riktigt tro att det finns genuint, i grunden verkligt onda människor.
Ville inte.
Men det är en missuppfattning, en som gör oss sårbara.
Inför alla dem som inte har något intresse av att lägga band på sin egoism.
Banal förblir dock ondskan likväl

                                        * * *

Varför detta missnöje med att gängen tycks ha tagit över makten i vissa förorter? Vad annat är det än ännu ett i serien av överlåtanden av samhällets uppdrag till privata entreprenörer?

                                        * * *

När man skådar ut över de hästkraft-stinna storbåtarna i välfyllda marinor, eller följer prisskiftena på lägenheter i stadskärnorna, eller betänker att 3-4 procent av befolkningen årligen semestrar på andra sidan jordklotet – då är det svårt att tro att vårt land är så fattigt att vi är tvungna att säga upp folk i sjukvården, att vi inte har råd att laga sprickorna i vårt vägnät eller få lite fler tåg att gå i tid.
Det känns som att förklaringarna nog måste ligga någon annanstans

                                        * * *

Utopin som politisk målsättning: ’Ingen skall ha problem’

                                        * * *

Det är märkligt hur vänstervriden verkligheten tenderar att vara hela tiden 

                                        * * *

En del människor som drömmer om den totala friheten glömmer bort att i ett samhälle med frihet för alla, där alla kan följa sina impulser, kommer de ideligen att få trängas med andra med samma frihet.

                                        * * *

Det har gått snabbt, men det har gått steg för steg.
Först lämnade vi folkhemstanken och välfärdsstaten med nyliberalismens raseringsraseri och avvecklandet av tanken på det gemensamma.
Sedan lämnade vi upplysningsprojektet med smartfånarnas intåg i ett allt-är-möjligt-segertåg och högerextremisternas uppmarsch i världen, med upplösningen av respekten för allas värde, när vi slutade att se varandra i ögonen.
Och nu börjar vi lämna själva civilisationens idé, med AI som ett virus som alla fåfängt tror sig kunna behärska, med trollarméernas triumf och de globala tech-kejsardömenas gangsterbossar som vill ta själva utvecklingen i egna händer, med dyrkandet av kortsiktighetens vinster som ledstjärna, och människorna som materia att förbruka

Det är klart att det är de illvilliga och genuint onda som har det största ansvaret. 
Men utan de lata lättlurade och frivilligt lågpris-köpta skulle de inte kunna göra oss så mycket.
(Obs – alla paralleller med regeringsunderlag och andra -lag är rent tillfälliga. Eller?)

                                        * * *

Vi skulle behöva en ny beteckning för dessa s.k. ”nationalister”, som inte är särskilt intresserade av sin nation, sitt land, dess historia och dess utveckling, utan bara av att rena dess befolkning från oönskade element.

                                        * * *

Alla dessa ”hjältar” – fältherrar, upptäcktsresande, entreprenörer – som inte drevs av annat än girighet, maktlystnad, kättja.

                                        * * *

Om livet nu är en tävling – hur kan man vara förvånad över att vi inte samtalar väl med varandra?

                                        * * *

Varför skulle det a priori vara orimligt att anse att världen var som bäst när man själv var ung?  
Det finns ingenting som säger att en utveckling som man bejakar till en viss punkt bör fortsätta i oändlighet, och att allt skall bli bättre därvid.
Erfarenheten pekar snarast åt motsatt håll.

                                        * * *

Ju dyrare allt blir, desto mer pengar finns att spara på att avstå

                                        * * *

Jag har inget emot att människor håller sig med en personlig tro. Men när de börjar tillhålla andra att rätta sig efter deras föreställningar är jag inte med.
Not: Gäller även fotboll.

                                        * * *

Helvetet är en plats som styrs av de förändringsbenägna

                                        * * *

Det är helt ok om folk är religiösa i kyrkan (moskén, synagogan, templet…) och en smula enögt nationalistiska på fotbollsarenan. 
Men inte i riksdagshuset, tack!

                                        * * *

Nära-döden-upplevelser…
Den ofta borttappade innebörden av ordet "nära".
Den som faktiskt har varit död kommer inte tillbaka; den som kommer tillbaka har inte varit död.
Det är vad döden betyder: att aldrig komma tillbaka.

                                        * * *

Riktigt olycklig kan bara den bli som faktiskt har känt lyckan

                                        * * *

Jag behöver inte musik som gör en glad. Jag vill ha musik som gör det lättare att uthärda att vara sorgsen,

                                        * * *

Kroppen på äldre dar: ”Används på egen risk”

                                        * * *

Man kan inte överdriva lagom.
Man kan överdriva försiktighet, omåttlighet, måttlighet, slöseri, rädsla, vildsinthet, hänsyn, hänsynslöshet, sparande, konservatism, radikalism...
Men lagom är alltid lagom. 
Varken mer eller mindre.
Man kan inte överdriva lagom.

______________________

Tidigare utgåvor:

Många människor vet för mycket som de inte har en aning om
Spretiga tankar i vintertider

Sverige är verkligen ett land med traditioner
 – helst  nya varje år!
Spretiga tankar medan våldet sprider sig

Några riktiga nationalister har vi ju inte
Spretiga tankar i dödandets tid

Vill du helst ha för mycket eller för lite?
Spretiga tankar i mörkrets tid

Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid

Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?

                            

Maj. Den ofattbara tiden.

Det är inte riktigt så att april har förberett oss för den sköna maj.
Frusna nätter, narig vind, mörka dagar, tröstlös väntan på vårtecken.
Eller så är det just tvärtom: att detta gjort oss extra känsliga för det som kommer, gör oss extra mottagliga för vårens alltid så korta fyrverkeri av blomning och drömmar.

Nu kommer den ju.
Den ofattbara tiden, då allt förskjuts, växlar, blixtrar förbi.
Den ena dagen följer den andra, skiftande, växlande, i ett flimrande skeende som mest av allt synliggör dagarnas och livens korthet.

Och plötsligt är det åter en annan tid, det som var nyss är borta - och vi har inte ens hunnit förbereda oss på det som är, det finns där bara ett kort ögonblick, innan det också är något annat.

Och likväl. mitt i denna förvirring, denna jakt genom scenväxlingarnas landskap - själva glädjen över att få vara där, vara med, att få finnas till. 
I våren.

 ___________________________________

Tidigare månader

April: Det osäkra

Mars: Man vet aldrig
Februari: Den svåraste
Januari: Det oändliga havet

70-årsdagar

70-åringar, som ofta lite oskarpa

70-årsdagar, ja.
Jag minns en smula av min farfars, den mörka hösten 1957, någonstans i en festlokal helt nära hans hem på Djurgårdsgatan, jag tror invid Sjöfartsmuseet.

Jag var tre år men fick vara med, en liten finklädd herre på kalas, fick som jag minns det röra mig rätt fritt men satt nog ändå mest stilla hos mamma bland alla dessa gamla, delvis uråldriga människor som skålade och sorlade.
Välbekanta ansikten hos fastrar och gammelmostrar blandades med vilt främmande, skuggor från farfars långa liv i offentligheten, Handelstidningen, Kämpande demokrati, och förstås den för barn så mystifierande Odd Fellow.
Mormor var där, men inte morfar, han höll sig undan sådana tillställningar.

Och som alltid minns man allt från då i svartvitt

 *

Mina föräldrar brukade ha mottagning i hemmet på jämna födelsedagar, särskilt minns jag pappas 50-årsdag i snöstorm när de besökandes bilar fick skjutas på för att komma uppför Högsätesvägens backe och kunna rulla på den hjälpligt plogade Gubbängsvägen, men jag minns faktiskt inte om de hade något på själva 70-årsdagarna,.
De hade ju gemensam fest i en lokal i Tallkrogen, årsbarn som de var, men jag tror att det var nånstans runt mammas födelsedag i mars, jag höll tal med citat ur Maos lilla röda – vilket föll betydligt bättre ut än man skulle kunna tro, det byggde på det där med 60-tal som övergår i 70-tal och det var lätt att hitta citat som man kunde vända ut och in på; Johan och jag flydde sedan festbordet och spelade innebandy i källaren och mammas syjuntetanter sjöng.

Men själva dagarna minns jag inte så noga.

*

Och nu jag.

Jag hukar i den vinande blåsten, försöker inte låtsas att det här med år och dagar inte skulle spela någon roll, det är klart att det gör, men försöker att inte bry mig om det så mycket.
Det går så där.
Inget större firande.
50-årsdagen som firades i dagarna tre var utmärkt, fortfarande ett kärt minne. Men 20 år äldre och 20 år tröttare har jag ingen riktigt ork att dra igång något sådant igen.
Och festlokaler har jag aldrig riktigt gillat, det hänger en deadline-skugga över salen, bäst som man gläds skall det städas undan – detta sagt med såväl en lyckad 40-årsfest och ett fantastiskt bröllop i minnet.
Men det där är bara så förtvivlat länge sedan.
Nej, jag sitter kvar under min imaginära korkek och väntar på att våren skall bringa lite blommor att lukta på, låter mig uppvaktas med champagnefrukost utan champagne på morgonen, tittar på älgvandring utan älgar, planerar en promenad och att så småningom plocka in Dobos-tårtan från balkongens kyla.
Det får räcka så.
Och uppvaktningar droppar in på Facebook, och det är märkvärdigt hur värmande det är, men det är ju så, någon som du uppskattar har i sin tur tänkt en liten smula på dig, formulerat en enkel önskan eller fogat ihop en lite längre text, kanske valt ut en bild eller flera, har bemödat sig något lite.

Det är den känslan som finns där, och då spelar själva mediet föga eller ingen roll. FB har gjort det enklare, sänkt tröskeln något litet, jämfört med postkortens och hyllningstelegrammens tid. Och det är bra. Det finns inget fusk och ingen lättja i det, det är bara bra. Något lite kan vi alla finnas i varandras liv.

Det blir nog en ok dag det här också.

April: Det osäkra

 

Vårfloden osäkrar landskapet.
Land och vatten, vatten och land - otydliga men absoluta övergångar.
Ingenting börjar där det andra slutar, inget slutar där något börjar.

Hur passande att denna månad inleds med att vi blir lurade, vi låter oss bli lurade - och hur hjälplöst låter vi inte detta ske, den första dagen som den sista.

April är kanske inte lika skiftande opålitlig som mars, men mer brutal:  ingenting förblir riktigt verkligt när april har rört det

Vattnet rinner, som en barnslig bild av tidens gång. April kommer och går.
Vi är här nu

Bara här. Bara nu

___________________________________

Mars: Man vet aldrig

Februari: Den svåraste

Januari: Det oändliga havet

Mars: Man vet aldrig

Man vet nästan aldrig vad man skall säga om mars. 

Månaden håller sina kort täckta. Det kan bli si, eller så, och även när man är mitt uppe i det är det svårt att säga.

Lite som den snöblöta vägen som svänger och kränger genon landskapet, uråldrig och närvarande.

Öppet landskap här, skogspartier där; skogsbryn, dungar, gläntor, åkrar. 

Och sedan något annat, en annan bild av samma sak, av förändringens och växlingens värld.

Så är det i mars.

Så är det med mars:  Man känner igen sig. Men vet inte vad det är man känner igen, vad man känner igen sig i.

Man är där, men var?

I mars.

Februari: Den svåraste

Januari: Det oändliga havet

 _______________________  Förra året:____________________

December: Ljus i mörkrets tid

November: Molnens skuggor

Oktober: Höstens tröst

September: Ännu på väg

Augusti: Domherrarna och glipan

Juli: Det gröna ljuset

Spretiga tankar i vintertider

 

Många människor vet för mycket som de inte har en aning om

                                          * * *

Vi lever i en tid när kunskapen hotar att dränkas av information.

                                           * * * 

Hur många rop på frihet handlar inte i själva verket om längtan efter omfördelning!

                                          * * *

Likformigheten är ofta ett större problem än själva formen

                                          * * *

Folk som använder handböcker för att se vad som är god smak

                                           * * *

Man fick lära sig att le åt primitiva folks tro på en besjälad natur. Men ärligt talat har jag betydligt lättare att tro att en sten, ett träd eller ett vattendrag har en egen själ, än att hela universum har en enda.

 ___________________

Sverige – ett land av underkylda ansikten  

                                           * * *            

Jag har glömt vad jag skulle komma ihåg, men jag kommer i alla fall ihåg vad jag skulle glömma

                                            * * *

Ack, jag känner mig så ensam i samtiden när jag betänker att det kan kännas alldeles meningsfullt att ha det lite tråkigt ibland, att få vänta en stund på tillfredsställelse, att inse att världen har sina hörn och kanter.

                                            * * *

Ingen blir lurad som inte tror

                                            * * *

När texten dör, dör lagen

                                           * * *

Sorry - livet har inget manus.

__________________

Det är inte bristande försvarsvilja hos minoriteter som hotar vår säkerhet och beredskap, det är bristande betalningsvilja hos majoriteten.

                                            * * *

Något av det otäckaste med regeringens agerande på FoF är känslan av att de totalt verkar underskatta hotet från Ryssland.
Vi skulle ju omedelbart behöva snabba upp satsningarna på försvaret, reparera de eländiga bristerna i beredskapen, stärka civilförsvaret och gemenskapsandan.
I stället fotsläpande, skattesänkarpolitik och splittringstal.
Medan världen utanför knuten hotar att rasa samman in över oss.
Men det viktiga, betonar ”statsministern” igen, är att värna vår livsstil.

                                            * * *

Och varför tror ni vi nu utsätts för denna våg av cyberattacker?

Tjavars, få länder har gått så långt i sin digitalisering, gjort sig så beroende av digitala system och lösningar över hela samhällsfältet, och det på så kort tid att säkerhetsfrågorna helt enkelt inte har hunnit med. I bekvämlighetens namn.

Inte bara ligger landet öppet för angrepp – det är också lätt att orsaka rejäl skada och svårlösta problem, när inga alternativa system eller reservlösningar finns att tillgripa.

Vare sig angriparen ”bara” vill tjäna pengar eller avskräcka från Nato-medlemskap och dylikt.

                                            * * * 

Jag förstår inte all den här upprördheten över våld, hänsynslöshet, övergrepp, i dagens Sverige.
Man ville ju ha ett tävlingssamhälle, där envar satsade på sig själv, där vägen till framgång var att klättra på andra, och där det delade och gemensamma saknade värde.
Nu har man det.
Ja, och?

                                           * * *

En regering som har kommit till makten genom att hävda att alla landets problem beror på den sittande regeringen har onekligen en lite besvärlig position när väljarna börjar bli missnöjda med den…

                                           * * *

Om man vänder sig mot okänsliga och förstörande byggplaner i Stockholms innerstad får man ofta höra repliker som ”Jamen, ska bara såna som du få bo i innerstan och njuta av fin miljö, va??  Det måste vi ju alla få göra!”
Tanken att det är lite poänglöst att fler får bo alldeles mitt i en fin miljö, om den inte längre är fin, inte längre ens finns, den lyfts inte lika ofta då.
Och framför allt: när hörde man dessa människor säga ”Jamen, ska bara såna som jag få bo i Sverige och ha det tryggt och fint??  Det måste väl alla få göra!”

                                           * * * 

Är det inte hemskt med alla de här som fördömer Stalin och hans politik? 
Den här motviljan mot georgier är verkligen en skam för vårt land!

_________________

Samhällsutvecklingen innehåller alltid bra och dåliga saker, hur man än betraktar den.
Det finns alltså alltid något att peka på, för den som vill peka finger åt dem som styrde förr, vid det ena eller andra tillfället.
Och att peka finger är ju det vi har i stället för politik numera.

                                           * * * 

Men, handen på hjärtat, är det inte något lite egendomligt i att en generation som hellre lyssnar än läser, som ersatt tidningen med podden och boken med Storytel, med sådan emfas vänder sig mot att använda telefonen till att telefonera med?  
Typ ”Kallring inte, skicka ett sms först!”

                                           * * *

Det finns en särskild plats i helvetet reserverad för en viss sorts pseudo-intellektuell, som poppar upp med jämna mellanrum och utropar ”Jag förstår mig på det” – ”jag delar minsann inte de andras förakt för lågkulturen, jag är minsann ingen snobb, jag begriper mig på dansband, jag läser Camilla Läckberg, jag tittar på andra klassens tv-serier, jag älskar trädgårdstomtar…” eller vad det nu kan vara som förs upp på tapeten.
”Jag ser minsann inte ner på de vulgära och obildade människor som älskar sånt, inte jag inte. Jag är bättre än ni andra. Jag förstår!
Ni kan börja applådera nu…”

Ja, ni vet vilken sort jag menar. Smådjävlarna där nere börjar – med rätta – glänta på portarna när en av den sorten öppnar munnen.
Som sker lite för ofta.

                                           * * *

De som tänker att ultrahögern kan skapa ordning i världen borde ju kunna ta en titt på Gaza-kriget, där två ultrahögergrupperingar just nu försöker utplåna varandra, och vilka vågor deras uppgörelse skickar genom världen.
Och vad den innebär för människorna på plats.

                                           * * *

Avundsjuka går alltid uppåt – ”vill också ha” – medan missunnsamheten går både uppåt och nedåt, ja åt alla håll.
Därför är avundsjukan vänsterns modus medan missunnsamheten är högerns.
Den avundsjuke har i grunden inga problem med att grannen har det bra – hen vill bara själv få ha det lika bra.
Den missunnsamme unnar inte grannen det som hen själv inte har – pengar, ting, kunskap, livsglädje, frihet.
Höger.

                                           * * *

Fråga: Vilka var och är Ulf Kristerssons tre viktigaste politiska mål?
Svar: Sagerska huset, Harpsund och regeringsplanet till Bryssel

________________________________________

Tidigare utgåvor:

Sverige är verkligen ett land med traditioner – helst  nya
varje år!
Spretiga tankar medan våldet sprider sig

Några riktiga nationalister har vi ju inte
Spretiga tanka i dödandets tid

Vill du helst ha för mycket eller för lite?
Spretiga tankar i mörkrets tid

Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid

Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?