Allting har en ände: Korfen är klar

Ja, så samlades större delen av den Jacobssonska släkten för att, som varje år, föra en Lundegardsk tradition vidare: Julkorfen.

Traditionens ursprung förlorar sig i ett detaljlöst dis på Hisingen i det förra seklet, men det börjar i ett hem som upprättades för exakt hundra år sedan, så vi dristar oss att kalla det en hundraårig tradition, i stort sett obruten - med några korta pauser runt 1960 och (väl?) runt 1990.

I centrum: Korf-smeten.

Innan man kommit så långt som till färdig smet är det mycket som skall ordnas. 

Förutom de ingredienser som skall inhandlas - såväl späck som framför allt fjälster har genom åren kunnat ställa till problem - så skall en massa mjölk kokas och få svalna, potatis skall skalas, kokas och även den svalna.

Det måste finnas kärl att arbeta i, redskap att arbeta med - och dessutom bjuder traditionen att det hela skall avslutas med middag, som skall planeras och förberedas (i år bjöds på goda soppor av flera slag)

Detta år var det min syster som hade allt det omaket - nästa år blir det vår tur igen.

Vi i den senaste direktionen för AB Förenade Korf Eftr har hållit på i mer än 25 år, och kanske förlitade vi oss i år väl mycket på vår rutin.

Det blev mer kaotiskt än vanligt, och krävde en del ovana improvisationer. Men vi skrattade nog mer än på länge också

Bröder i arbete, övervakade av sin kusin Andrea

En sak som blev lite tokig var bedömningen av hur mycket smet som egentligen går att röra ihop i den för dagen använda maskinen. Låt oss säga att vi var lite väl optimistiska...

"Äsch, det går bra att få ner alltihopa!"

Ibland går tillvaro lite i vågor:

Det blev lite omräkning och -vägning,  och några skratt till.

Men till slut var allt sammanrört, nötfärs och fläskfärs och späck och potatis och mjölk och kryddor, och fjälstren kunde träs på korvhornet (efter någon palaver om hur just detta horn skulle monteras och om möjligen någon del saknades?), och själva stoppandet kunde börja.

Som oftast satt Kerstin vid korvhornet mesta tiden.   Med åren utbildar sig ganska fasta roller, även om det aldrig varit eller lär bli särskilt hårt reglerat - dessutom behöver man alltid pauser, 

Det är något med fjälstren. Det är vår fasta övertygelse att dessa vid korvtillverkning oumbärliga produkter tappat i kvalitet under den tid vi hållit på. 

Inte bara känns det som att de spricker lättare, de verkar också smalare - korfarna blir helt enkelt inte lika tjocka. 

Tycker vi. 

  '

Modern Korf-tillverkning måste förstås dokumenteras och spridas.
Andrea fotograferar för sin mors räkning.

Även vegetarianer deltar i arbetet.  Här med påtagligt skeptisk min,
oftast med mer entusiasm - och kreativitet (små skulpturer av salpetersalt, någon?)

Nå, till slut är korfen stoppad, och inlagd i plastpåsar (Johan-specialitet). Återstår att väga helheten - i år 13,4 kg (brukar vara min uppgift) - samt dela  upp den någorlunda jämnt mellan andelsägarna i Förenade Korf.

Större delen av årets produktion

Dagen efter är det Korf-premiär. Ganska länge höll jag på att Korfen skulle sparas till jul och börja avätas först då, men numera tar nyfikenheten överhand, och en ny tradition är införd.

Avsmakad och befunnen god. Möjligen något grynigare än genomsnittligt, men absolut bra.

                               _____________________________

Så här gick det till för tre år sedan

...och så här året innan

Ett år var vi hemma hos M

Föregående generation i verksamhet 1963 - min mor övervakar bror och svägerska.
Maskinen en relikt från 30- eller 40-talet som var i drift ett stycke in på 90-talet.

(not: "När skrifvaren är dålig skyller han på pennan" sade och skrev den man som fastlagt stavningen av produkten - men jag vill i alla fall skylla lite av den halvbra bildkvalitén på min mobilkamera, som verkligen inte tillhör toppskiktet. 
Dixi et salvavi)