Spretiga tankar i och om virusets tid

När man ser sig omkring i coronavirusets tid, i landet och världen, och lyssnar till medierepresentanter, politiker och så kallat vanligt folk, så kan man känna en lätt oro inför de omställningar, åtgärder och beslut – och dessas följder – som kommer att krävas för att ens börja tackla klimatkrisen.

                                                         * * * 

Jag har tänkt en del på hur det kändes när vi drabbades av bränderna för två år sedan.

När vi fick lämna vårt älskade hus på ön utan att veta om vi någonsin skulle återse det, och vissa stunder kom att undra om vi skulle kunna bli instängda även på vår trygga tillflyktsort.

Den där känslan av något större, som man inte rådde på, inte vi själva, men inte samhället heller, till att börja med.

Känslan av att något oundvikligt rullade på, och att det skulle komma att ställa till stor skada, vad man än gjorde, och att man själv var existentiellt hotad - men samtidigt det att motstånd gjordes (eller vad man skall kalla det), att det samarbetades, togs ansvar, gjordes insatser både professionella och frivilliga.

Och att allt som gjordes inte var perfekt, men det gjordes i god mening.

Och att det till slut drog över, delvis på grund av de insatser som samhället och individerna gjorde, delvis därför att saker går över till slut.

Men inte utan att ha ställt till stor skada.

Jag tänker att vi som upplevde det nära inpå oss kanske är aningens mer förberedda nu. Jag vet att det låter förmätet. Men jag undrar ändå.

                                                         * * * 

Kan inte undgå att reflektera över stormen mot grillförbudet när skogarna brann

Meningsyttringar är fria men jag hoppas att ingen av dem som ryade då står med i kören som nu ropar på krafttag och skolstopp.

                                                         * * * 

Så tacksam likväl att bo i Sverige nu. Ett land där handling och eftertanke inte utesluter varandra.

                                                         * * * 

Grundläggande problem i kristider: Att vi till den grad har nedmonterat vi-et till förmån för jag-et

                                                         * * * 

Jag fruktar starkt att många, inklusive ansvariga myndigheter, underskattar hur komplext och sammanvävt vårt moderna samhälle är, och hur totalt oöverskådliga effekterna är och blir av olika ingripanden, när dessa sker i stor skala och en tidsföljd som gör att man inte riktigt hinner analysera och följa upp dem.

Vi alla har vant oss vid att oräkneliga samband fungerar, som i sin tur både förutsätter och är förutsättningar för att andra samband och processer fungerar som de tidigare har gjort.

Jag fruktar att det flyger väldigt många fladdrande kaos-fjärilar där ute.

                                                         * * * 

Hmm.

Just-in-time-samhället tär inte riktigt byggt för genomgripande kriser, va?
Bortskalandet av redundans bygger på en stenhård ceteris paribus.

Det kan bli lite jobbigt.

                                                          * * * 

Det känns som det faktum att vi har varit förskonade från stora katastrofer och allvarliga kriser i det här landet så länge medför att lite väl många – inte minst i medierna – mest tycker att det hela är spännande - riktiga utmaningar.

Det är som att insikten att de stora kriserna handlar om liv och död, inte bara för dig och mig och dig och dig, utan även för vårt samhälle, våra livsformer, allt vi är vana vid, liksom inte riktigt vill ta fäste i det offentliga.

Upplevelsen av att det bara är en katastroffilm ligger kvar. En som säkert har lyckligt slut, tror ni inte?

Och ovanpå det de föraktliga jävlar som vill slå kortsiktigt politiska mynt av rädslan.

                                                         * * * 

Vill du känna trygghet i krisen?  Titta på tv-reklamen.  Där är inget förändrat.

Men fråga dig inte vad det säger om det samhälle vi har skapat?  Då är din trygghet snart som bortblåst igen.

                                                          * * * 

I evigheter har jag försökt påminna folk om att Danmark är ett land som älskar förbud, inskränkningar, begränsningar. Medan vårt land genomsyras av allemansrättens tänkesätt, och på senare år också en mer långtgående allmän liberalisering - tänk affärstidslagar.
Men även om en och annan sagt aha så har insikten snabbt bleknat. De har ju alkoholförsäljning i butikerna där nere.

Nu slår förbudsDanmark till igen, alldeles som man kunde vänta. Under mångas jubel.

Men vem vågar tro att den svenska danmarksbilden skulle rubbas det allra minsta av det?

Hyggets leende välkomnande lilla land ligger kvar där det ligger. I fantasin.

                                                         * * * 

Vad jag har svårt att fördra hos dessa som nu vill slå till mot allt, stänga allt, stänga ute och stänga inne allt, är (den någon gång underförstådda men oftare uttalade) anklagelsen att de andra, de som förordar andra vägar, prövar andra möjligheter, ställer andra frågor, vill se andra åtgärder – att dessa ”inte förstår allvaret”.
Jag vet att det är skräck som talar. Men jag har likväl svårt att fördra det.

                                                         * * * 

Och så den långsiktiga oron, efter presskonferensen.

”Det hotar en hemsk smitta utifrån – vi måste sätta grundlagen ur spel”  Hur låter det, när vi tänker lite framåt?

                                                         * * * 

Coronaviruset är en svår kris. Det är den. Den skall inte underskattas, inte förklaras bort, inte trivialiseras. En del av oss som talar med varandra om den nu, kommer inte att överleva den.

Men det var inte hyperinflationen eller arbetslösheten eller andra sådana kriser som var den stora faran i 20-talets Weimar-republik.

                                                         * * *  

Hos några anar man redan oron för att katastrofen inte skall komma.

                                                         * * * 

Lustigt – eller olustigt – att de som annars brukar anse att myndigheter befolkas av tärande byråkrater nu begär att de skall driva effektiva åtgärder.

OCH att ingen tänker på att endast sådan verksamhet som ger enskild vinst av dem brukar räknas som verkligt samhällsnyttig. Det har aldrig Folhälsoinstitutet, MSB eller universitetssjukhusen gjort.

Lustigt – eller olustigt - att samma människor som alltid vill inskränka det offentliga och krympa staten nu ropar på effektiva, starka, kraftfulla åtgärder från samma håll.

                                                         * * * 

Ett samhälle där allt skall vara bekvämt, allt skall vara perfekt, och där någon annan skall ta ansvaret för att ordna det åt mig – ett sådan kan nog bli lite känsligt för kriser, tror jag.
Därmed förstås inte sagt att det är ett sådant samhälle vi skapat de senaste årtiondena; det var din slutsats!

                                                          * * *