Se till att folk blir rädda!

 Antalet inlagda på IVA är just nu 140. Det är en oroande, ja, skrämmande siffra, som borde stämma alla till eftertanke. En redan hårt belastad sjukvård utsätts för allt större påfrestningar. 

Men samtidigt är glaset både halvtomt och halvfullt. Eller åtminstone kanske bara trekvartstomt, inte riktigt urdrucket.

Antalet inläggningar ökar alldeles för fort, men det sker än så länge bara linjärt, inte exponentiellt som under några veckor i våras.
Vården rapporterar att man har större kunskaper och bättre kompetens att våra covid19-sjuka, vilket något balanserar den större trötthet som finns på så många håll.
Och de regionala/lokala skärpningar som har beslutats har knappast ännu hunnit ha någon effekt på IVA-talen, med tanke på tiden från beslut över (eventuella) beteendeändringar, inkubationstid och sjukdomstid före IVA-vård. Ingen vet vilken verkan de kommer att ha, om någon alls, men det är för tidigt att avgöra: det kan hjälpa.


Men mig stör det en smula att både myndigheter och medier fortfarande tycks hänga upp sina vädjanden om hänsyn, ansvar och sunt förnuft på solidariteten med de svaga, de riskutsatta, de sårbara.
”Du kanske inte själv blir så allvarligt sjuk, men du kan smitta någon som blir det”.

Det förrådet tror jag är tömt.
Folk som fortfarande trängs i köplador eller ordnar ”privata fester” för alla som vill komma, de berörs knappast av vädjanden om solidaritet. 
De skiter väl i om någons mormor dör. Inklusive deras egen, vad det verkar.

Nej, fokusera i stället på det fullt verkliga hot som långtidssjukan har, effekterna av en covid19-infektion som inte släpper, evighetssjukan.
Det kanske inte drabbar lika många – lyckligtvis! – men det drabbar, det är inte ett dugg festligt och jag tror att ytterst få tycker att en festnatt en novemberfredag är riktigt värt det, om de får veta.

En expert på det ena eller andra som yttrade sig i något av våra vanligaste medier sade häromdagen att ”vi är inte tillräckligt rädda längre”.  Det kan det ligga en hel i.
Rädsla är sällan en särskilt bra drivkraft för samhälleliga beteenden, verkligen inte,  men jag misstänker att detta är ett undantag, i vår egocentriska tid.
Om människor i den åldersgrupp som nu driver smittan, ungefärligen 20-60, inte blir oroade för egen del, ser de inte ut att vilja ändra sitt beteende, inte i tillräcklig grad.

Så tala om för dem var just de kan råka ut för. Det är inget tomt hot.
Förvisso är även de svårt drabbade en minoritet, men de finns. Och de har det INTE roligt.

Låt dem bli synliga – för deras egen skull, men också för dem som tror att de är osårbara.