Jolanta & ja

 

Så gav vi Jolanta en chans till.
Denna gång utan att riktigt ha ”Å jänta å ja” ringande i öronen, som vid det första besöket.

I övrigt kvarstår det mesta av intrycken.

Det är vacker och väl framförd musik,  inte direkt några minnesvärda arior a la Puccini men skön sång av sopran och tenor. 
Och som vanligt ett fläckfritt Hovkapell; dock noterar vi att balansen mellan röst och orkester något oväntat är sämre på andra radens sida än på parkett höger.

Däruppe tenderar musiken ibland att överösta sången på ett sätt som vi inte upplevde på parkett.

Kanske har det att göra med sångarnas benägenhet att gå fram till scenkanten och sjunga rakt fram ut i salongen, kanske är det en tillfällighet, kanske är det en nyck i akustiken vid just den här uppsättningen.
Det är så i alla fall.

Folkoperan på speed

Uppsättningen är hur som helst det som vi har problem med, både sällskapet och jag, både första och andra gången.

Det är så mycket som stör, så mycket som är ovidkommande, så mycket som bara irriterar och kliar.
Mer än någonsin är denna föreställning full av dramaturgiska och scenografiska tics.

Det börjar redan med den videoproduktion som visas under ouvertyren, där en pojke utan närmare förklaring lurar en handarbetande kvinna att bränna sig på en i en ljusstake upphettad sax.
Samma kvinna (eller en liknande?) figurerar på scenen under delar av dramat, sittandes stilla utan att delta i handlingen.

Där finns en yngling som springer runt i solglasögon, hawaii-skjorta och knallgula sorts och "busar" på diverse kuliga sätt också; kanske är det samma kille, ehuru nu något äldre, kanske inte.
Förklaringar gives inte.
Han leker också med en mobiltelefon, vars bilder kan ses i de videoskärmar som finns här och var på scenen.

Solglasögon har f.ö. nästan alla; sannolikt är det någon sorts referens till att huvudpersonen Jolanta är blind. Men det utvecklas inte, förklaras ännu mindre.

Det är uppenbart att de som satt upp Jolanta inte litar helt på berättelsen. Ös på med effekter - med oklara effekter.
Det är som Folkoperan en dålig dag. På speed.

Ett enda råd

Hela det här "moderniserings"-tänkandet, jakten på en efemär "samtidskänsla" togs upp i Svenskans recension, där anmälaren dock gick förbi det faktum att det är en sjuka som absolut inte bara drabbat Jolanta; ni som läst några av mina operatexter förut vet att det utlöser en allergi, inte bara hos mig.
Vi kom f.ö. i en kort men intressant diskussion om detta med flickan i garderoben, som studerade teater och hade tänkt en hel del över saken.

Mitt enda råd till regissörer, dramaturger, scenografer: Om ni inte litar till berättelsens kraft, till själva sagan framställd i sin egen tid, om ni inte tror på publikens förmåga att bortse från modets och möbleringens tillfälligheter - stilisera! 
Välj bort allting som tidsfäster. Vräk inte på med nutidsmarkörer.
Och framför allt, till varje pris, försök inte blanda diverse osammanhängande tidsmarkörer för att jaga en ouppnåelig känsla av "tidlöshet".  Gör det inte!
Finns tidlösheten i texten lär den gå fram. Vare sig det är grekiska dramer, Shakespeare eller 1800-talsoperor.
Finns den inte där, välj ett annat stycke, eller spela det åtminstone som just en neddykning i en helt annorlunda tid.

Tack för ordet därvidlag.

Musiken, däremot, är som redan noterat mycket njutbar. Lätt glidande förs handlingen framåt; de klassiska ariorna är få - några fina duetter bjuds däremot på - vilket alltså dock inte hindrar flera av sångarna att stega fram till scenkanten och vända sig till publiken, synbarligen glömska av att de egentligen förväntas tala med sin älskade eller sin kompis eller sin konung.

Där är vi plötsligt långt från Folkoperan. 

Till jubelscener

Föreställningen är en samproduktion med en ensemble i Moskva, och kärnan i uppsättningen består av ryska sångare. Måhända är detta mer i enlighet med ryska manér än med dagens svenska praxis. Man kan leva med det, men lite ovant är det allt.

Varför man spelar stycket på drygt en och en halv timme utan paus är lite svårare att begripa.  Dramaturgen talar i programmet om att det är lika långt som en gängse biograffilm. Jaha. Jaså.

Nå, handlingen leds så småningom via en del sedvanliga opera-förvecklingar fram till en nästan överdrivet happy end, där Jolanta får synen åter, de älskande får varandra och vädret är vackert. Till och med en tendens till religiös försoning över konfessionsgränserna kan anas.

I dessa jubelscener, liksom ett antal tidigare, förekommer f.ö. väl mycket lovprisande av Herren för denne skribents smak.
Inte för att jag missunnar människor att uttrycka sin tro - inte ens när misstanken smyger sig in att det i själva verket mest handlade om anpassning till 1890-talens konventionalism - utan helt enkelt för att det blir en smula tjatigt.

Men det är väldans trevligt att verksamheten åter är igång. 

Ensemblen tackar för sig - det välsjungande kärleksparet Jolanta och greve Vaudémont nånstans i  mitten - bredvid kung René som applåderande vänder sig bakåt, och med dirigenten John Fiore emellan sig. Längst ut till höger killen i gula shorts som far runt och förvirrar, utan att ingå i handlingen.

Sällskapet begrundar det denna gång ganska magra programmet