| Erövrad från Ryssland, händelsevis... |
Så var det gjort. Vi har fått en svensk kanon. Allt är klart och förklarat. Detta är Sverige.
Kan vi gå vidare nu?
Nja, kanske ändå inte. Man pendlar mellan likgiltighet inför alltihop och en kliande lust att säga något.
Här är mina tankar, varsågoda.
"...hur eftertryckligt Tidöpartierna har bevisat hur omöjligt det är att upprätta en svensk kulturkanon" skrev en vän i går, och naturligtvis är det så.
Man må ändå ta det hela på ett visst allvar. Symbolpolitik betyder också något, som Leandoer konstaterar i Svenskan i dag,
Tre problem
Som jag ser det finns det tre grundläggande problem.
o Vad skall vi ha den till? Vad har den för funktion?
För att initiera samtal, säger kommitténs ordförande om jag förstått honom rätt (och det ekas av kulturministern). Jaha - men var det i så fall inte mycket skrik för lite ull? Och kunde inte tid och pengar och tankemöda kanaliserats effektivare då?
Läslistor eller lyssningstips är något helt annat.
Och framför allt: varför då just en lista med den högtidliga beteckningen "kanon"?
Frågorna hänger obesvarade-
o Som alltid: felet för de flesta är inte vad som finns med utan vad som saknas
En bit nedan kommer mina bidrag i ämnet, men låt mig säga att jag tycker att nästan allt på listan försvarar sin plats (fast konventikelplakatet är ett mycket konstigt inslag...).
Men själva det abrupta hoppet mellan med och inte med med dess oundvikliga inslag av bättre och sämre, oviktigt och viktigt, läs-/se-/lyssnings-värt och onödigt.
Det kanske skapar underlag för diskussioner - eller gräl - men det bidrar framför allt till att ge en konstig bild av vad kultur egentligen är.
Och en sak det inte är, är en tävling
o Gränsdragningens oundvikliga vilseledande
Gänsdragningen och kortlistningen kan inte undgår att skapa falska intryck: Du har inte tagit till dig den svenska romantiken genom att läsa enbart en dikt av Stagnelius; du har inte förstått vare sig Bellman och hans betydelse eller den gustavianska tiden eller den backanaliska kulturen genom att läsa (eller lyssna på) en epistel; man förstår inte Stockholm och den moderna stadens tillväxt genom att titta på Stadshuset.
Och så vidare.
Och vidare och vidare och vidare.
Sant, att kommittén inte heller påstår det. Men själva listans existens kommer att envisas med att skapa det intrycket.
Och då blir dess abrupta korthet en riktig fälla, på flera områden men kanske tydligast på skönlitteraturens.
Var är barnkulturen?
Inte heller jag har alltså några större problem med vad som faktiskt finns på listan under varje rubrik. Utöver de grundläggande invändningarna handlar min kritik - som det kommer att göra för de flesta - som sagt om vad som inte finns där. Och i det korta format som listorna har, så är det inte så väldigt många grova plumpar i min bok.
Att en skönlitteraturlista med funktionen "det här bör en bildad svensk ha koll på och helst läst" skulle behöva vara väldigt mycket längre är liksom en annan fråga.
Jag gillar också att man använt ett brett kulturbegrepp, med offentlighet, ekonomi, juridik - även om detta ytterligare accentuerar hur svårhanterligt hela ämnet är.
Men i "finkulturens" ytterkant saknar jag två väsentliga hela sektorer, där i det ena fallet Sverige varit världsledande - barnkultur och humor.
Förvisso är Astrid Lindgren representerad på listan, och även Beskow och Tegnér - men var är Lennart Hellsing, Tove Jansson, Maria Gripe, Barbro Lindgren? Med flera.
Var är Tomtar och troll, John Bauer, Kattresan?
Var är Brio-leksakerna? Skivan Goda' Goda'?
Och en massa annat som bättre insatta på området säkert kan nämna.
Och ja, jag vet alltså att viss barnkultur finns där. Det jag efterlyser är en särskild rubrik.
För ett särskilt viktigt och särskilt "svenskt" område.
Och allt det roliga?
Likaledes hade det väl varit snyggt med en särskild presentation av svensk humor. Förvisso ett område där smaken växlar och omdömena skiftar över tid, men hela listan är ju oundvikligen (och mycket tydligt!) ett nedslag i ett nuläge i 2000-talets första del.
Och nog finns det somt på humorns fält som är en väsentlig del av vad "Sverige" är.
Så en rubrik som inbegriper Hasse & Tage, Povel Ramel och OA lika väl som pilsnerfilmer och "Skämtan om abbotar" och lite annat som experter kan enas om, skulle absolut behövas.
En del nyare humor som dyker upp i tanken faller förstås för 50-årsstrecket - vilket just i detta fall pekar på en annan svaghet i hela upplägget, om det nu är meningen - bland annat, åtminstone - att visa hur vi blivit de vi är just nu.
Dessutom diskvalificeras den bara 45 år gamla Harrisburg-monologen, som annars hade varit ett förträffligt val.
(Gränsen får också den moderna svenska musikexporten att försvinna, vilket är en smula problematiskt av samma skäl; kanske borde man ha klämt in Abba på samma sätt som man klämt in Ikea...)
Barnkultur alltså, och humor.
På de områden man har, så är det väl bara att mellankrigstidens arbetarförfattare saknas bland skönlitteraturen som är ett direkt felgrepp.
Att man kunde diskutera enskildheter i evigheter är annars inte nödvändigtvis ett fel - kommitténs ordförande har ju hela tiden talat om att listan skall tjäna till diskussioner och samtal.
Sedan kan jag faktiskt inte ta en svensk kanon på allvar, som inte inbegriper Nils Holgersson!
Alla har sina käpphästar, jag vet, men detta verk är så centralt i skapandet av den moderna bilden av Sverige, det är så Sverige helt enkelt, att det är helt obegripligt att det saknas.
Dessutom är det tillgänglig och njutningsfullt läsbar litteratur även i dag.
Att det förde författarinnan in i Akademien och till Nobelpriset borde inte vara någon nackdel.
"Jamen Selma är ju redan med, med Gösta Berling?" ryar någon.
Än sen? Är det här någonsorts författartävling? Handlar det inte om den svenska kulturen? Om hur landet ser ut och hur det kommit att göra det?
Om Evert har två låtar med kan väl Selma ha två verk?
I annat fall är det väl bara att stryka den där historien om prästen...
Hej, råkade hamna på din blogg i ett helt annat ärende. Fann den väldigt intressant och läsvärd. Tack! Vad gäller denna svenska kulturkanon så hoppas jag att den kommer att hamna i samma glömskans bakvatten som den danska versionen verkar ha gjort. Finns det någon i Danmark som talar eller skriver om den fortfarande? Men du har ju rätt i att en framtida regering med SD om de får chansen, mycket väl kan använda den, rensa bort icke-önskvärt och lägga till passande "fosterländska" delar. Problemet ligger ju i att den här kanonen ö h t kom till. En absurditet i mina ögon En slags härskarteknik där man sätter ramar för vad som ska diskuteras, vad fick vara med, vad fick inte vara med, vad borde vara med o s v. Med detta sagt har du ju helt rätt i att Nils Holgerssons plats borde vara självskriven : ).
SvaraRadera