Gammal trött mans arga utbrott

När man talar om företags förhållande till de äldre medarbetarna, så talar man ofta högtidligt om deras erfarenhet, deras visade hantverksskicklighet, deras genom åren förvärvade livskunskap.

Men man talar sällan eller aldrig om deras aktuella spetskunskaper.

Man talar om dem som delar av det förflutna, några som utvecklingen har lämnat bakom sig en smula – men så mycket viktigare, säger man, att därför ta hand om deras allmänna livsvisdom.

Det hörs oftast från chefer, till exempel broadcastchefer, som själva är medelålders, och till sist förstått att något nytt är på gång som de inte riktigt greppar. 

Och som tror att det är för att de är medelålders som de inte fattar.

När det i själva verket handlar om att de saknar rätt erfarenhet för att förstå.

Eller rätt förstånd.

Och som därför faktiskt tror att endast externt rekryterade 25-åringar kan klara uppdraget.

Detta är också en del av föreställningen att ”Visst, de äldre har mycket kunskap med sig som vi måste ta vara på, men det här gäller ju helt nya  grejer. Det måste unga till”

Vilket trams!

Jag har personligen inga problem med det, jag menar för just min arbetssituation, jag är på väg att checka ut och sitter faktiskt nöjd med för mig fullt tillfredsställande uppgifter – men jag ser andra som knäar under det. 
I det företag där jag arbetar och på andra håll.

Ganska många.

Och alla inte så lastgamla heller.

Och som exempel kan nog även jag duga: det är inte åldern till kommer an på.

När jag på 90-talet drog igång SVT:s webb, mycket till TV-sinnade kollegers irritation (”vi är ju ett tv-bolag i alla fall”) var jag över 40.

Jag sprang runt och snackade html-kod och möjligheterna med streaming video och annat jättejätteJÄTTEkonstigt nytt som fick ansvariga att dra ut ansiktet i fågelholksartade miner.

Och jag var alltså 42, inte 24.

Och de medarbetare jag efter hand samlade omkring mig låg i spannet 28-56 år.

Vid 50 lärde jag mig sedan snabbt att nyttja (det inte alltid så användarvänliga) cms:et polopoly och har under åren undervisat många 27-åringar i det och en massa andra nya saker, alltmedan organisationen bakom mig pumpat ut TV-inslag enligt beprövad modell.

Men detta handlar inte om mig.

Det handlar om att det är en felsyn att tro att bara nya människor kan göra nya saker.

Och att dessa nya människor också alltid behöver vara unga människor.

Och att detta är ett förbannat slöseri.

Även med pengar – det enda argument alltför många begriper.