Var tar orden vägen i engelska skolan?

Läser en intressant artikel om undervisning på främmande språk i Språktidningen och funderar över att en i mina ögon viktig aspekt saknas, eller åtminstone berörs bara helt perifert: hur blir det med kunskaperna om vad saker faktiskt heter på svenska?

Vi lever redan i en värld där man kan få läsa om ”Danubefloden i Bavarien” och om forskning ”vid University of Paris”, som om det faktiskt inte fanns svenska namn och uttryck (eller på respektive lands eget språk, i förekommande fall).

Detta är än så länge vanligast just på geografins område, och i fråga om institutioner – men vad händer när allt fler släpps ut som har lärt sig även historia, fysik och biologi på engelska?

Hur kommunicerar den som behöver mer syre med den som saknar oxygen?
Är tungsten mer användbart än wolfram?
Vad innebar slaget vid Blenheim, och hur var nu relationen mellan ”Maria, Skottarnas drottning”, och dem famösa Maria Stuart?

Vissa saker kan bli tydliga med avstånd. Eventuellt förstår man på vissa sätt svensk författning och vårt politiska system till och med bättre, när språket oundvikligen ger ett utifrånperspektiv, men hur skall man använda kunskaperna i den svenska verkligheten om man inte har alla orden?

Om en viktig del av det uppväxande släktet lär sig de centrala begreppen i skolans kunskapspensum (och för den delen de perifera också) på engelska, så måste de antingen därefter lära sig hela uppsättningen på svenska också – eller så får alla andra också övergå till svengelska, för att vi alls skall kunna kommunicera meningsfullt.

Så länge undervisning på engelska begränsas till gymnasieskolan kan kanske effekterna hållas under kontroll – i hopp om att grundskolan försett eleverna med basordförråd – men vem vågar räkna med att så sker i längden, när vi ställs inför den flödande entusiasmen över att kunna hänga med i utvecklingen?

Och dessutom tillkommer naturligtvis en massa rena faktakunskaper med nya ord och begrepp även under gymnasieåren.

Som man alltså inte får med sig på modersmålet.  Finns här inte ett förbisett problem? Eller en utmaning, som det numera kallas.

______________

______________

För er som undrar över slaget vid Blenheim, så är det en träffning under Spanska tronföljdskriget, som på svenska brukar kallas - de få gånger någon har anledning att nämna det - för slaget vid Höchstädt, eller rättare sagt andra slaget vid Höchstädt.

Eftersom det utkämpades nära orten Blindheim, så kallar engelsmännen det helt logiskt för slaget vid Blenheim.

Och detta kommer säkert snart att vara den enda rätta även här, om det inte redan blivit det.

Major Arvid Eriksson har för övrigt detta slag som exempel på den s.k. lineartaktikens urartning, i sin läsvärda bok "Segrar och nederlag på Europas slagfält", som kom under krigsåren.

Det finns f.ö. en plats som verkligen heter Blenheim även när den omnämns på svenska, nämligen det slott som hertigen av Marlborough, en av segerherrarna vid Höchstädt, lät bygga - och där för övrigt hans ättling Winston Churchill föddes.