Redan en vecka in i månaden.
Men domherren och hans fru sitter kvar. Där, på bilden.
Lockade dit, vad jag minns, av hampfrön i det lilla fågelhuset.
En augustidag.
Sällsynta gäster annars runt vårt hus. Julkortsfåglarna har annat för sig på sommaren.
En augustidag.
Sällsynta gäster annars runt vårt hus. Julkortsfåglarna har annat för sig på sommaren.
Även deras brittiska kollega rödhaken är en sällsynt men någon gång uppdykande gäst.
Nötväckorna och talgoxarna bryr sig inte om årstider och helger. Finns det mat så dyker de upp, nötväckorna med sina banditmasker gör en aggressiv inflygning som i bästa fall skrämmer bort konkurrensen, talgoxen väljer oftare att brösta upp sig och käfta runt matbordet.
Nötväckorna och talgoxarna bryr sig inte om årstider och helger. Finns det mat så dyker de upp, nötväckorna med sina banditmasker gör en aggressiv inflygning som i bästa fall skrämmer bort konkurrensen, talgoxen väljer oftare att brösta upp sig och käfta runt matbordet.
Men domherrarna.
Det är inte många år sedan jag första gången såg dem utanför julkortsvärlden.
Det är inte många år sedan jag första gången såg dem utanför julkortsvärlden.
Förklara kan jag inte varför det var en så stark upplevelse, en i släkt med den känsla man erfar när man kommer till platser man länge drömt om, som när man stiger ut från Sta Lucia i Venedig första gången eller står vid den där globen och ser bort mot Knivskjellodden.
Att det finns.
Att det är på riktigt.
Att det finns.
Att det är på riktigt.
Att man - jag! - upplever det.
Nu, just nu.
Nu, just nu.
Något sådan bjöd domherrarna på vid sina sällsynta besök.
Och nu är det åter augusti, sommaren släcker sina ljus ett efter ett, och vi tar alla lite långsammare steg.
När som helst blir det höst.
Blir det också höst, då när årstiderna blandas och det som är förvandlas.
I glipan innan mörkret kommer över oss.
Svedjemon, Ytterhogdal
____________________________
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar