70-årsdagar

70-åringar, som ofta lite oskarpa

70-årsdagar, ja.
Jag minns en smula av min farfars, den mörka hösten 1957, någonstans i en festlokal helt nära hans hem på Djurgårdsgatan, jag tror invid Sjöfartsmuseet.

Jag var tre år men fick vara med, en liten finklädd herre på kalas, fick som jag minns det röra mig rätt fritt men satt nog ändå mest stilla hos mamma bland alla dessa gamla, delvis uråldriga människor som skålade och sorlade.
Välbekanta ansikten hos fastrar och gammelmostrar blandades med vilt främmande, skuggor från farfars långa liv i offentligheten, Handelstidningen, Kämpande demokrati, och förstås den för barn så mystifierande Odd Fellow.
Mormor var där, men inte morfar, han höll sig undan sådana tillställningar.

Och som alltid minns man allt från då i svartvitt

 *

Mina föräldrar brukade ha mottagning i hemmet på jämna födelsedagar, särskilt minns jag pappas 50-årsdag i snöstorm när de besökandes bilar fick skjutas på för att komma uppför Högsätesvägens backe och kunna rulla på den hjälpligt plogade Gubbängsvägen, men jag minns faktiskt inte om de hade något på själva 70-årsdagarna,.
De hade ju gemensam fest i en lokal i Tallkrogen, årsbarn som de var, men jag tror att det var nånstans runt mammas födelsedag i mars, jag höll tal med citat ur Maos lilla röda – vilket föll betydligt bättre ut än man skulle kunna tro, det byggde på det där med 60-tal som övergår i 70-tal och det var lätt att hitta citat som man kunde vända ut och in på; Johan och jag flydde sedan festbordet och spelade innebandy i källaren och mammas syjuntetanter sjöng.

Men själva dagarna minns jag inte så noga.

*

Och nu jag.

Jag hukar i den vinande blåsten, försöker inte låtsas att det här med år och dagar inte skulle spela någon roll, det är klart att det gör, men försöker att inte bry mig om det så mycket.
Det går så där.
Inget större firande.
50-årsdagen som firades i dagarna tre var utmärkt, fortfarande ett kärt minne. Men 20 år äldre och 20 år tröttare har jag ingen riktigt ork att dra igång något sådant igen.
Och festlokaler har jag aldrig riktigt gillat, det hänger en deadline-skugga över salen, bäst som man gläds skall det städas undan – detta sagt med såväl en lyckad 40-årsfest och ett fantastiskt bröllop i minnet.
Men det där är bara så förtvivlat länge sedan.
Nej, jag sitter kvar under min imaginära korkek och väntar på att våren skall bringa lite blommor att lukta på, låter mig uppvaktas med champagnefrukost utan champagne på morgonen, tittar på älgvandring utan älgar, planerar en promenad och att så småningom plocka in Dobos-tårtan från balkongens kyla.
Det får räcka så.
Och uppvaktningar droppar in på Facebook, och det är märkvärdigt hur värmande det är, men det är ju så, någon som du uppskattar har i sin tur tänkt en liten smula på dig, formulerat en enkel önskan eller fogat ihop en lite längre text, kanske valt ut en bild eller flera, har bemödat sig något lite.

Det är den känslan som finns där, och då spelar själva mediet föga eller ingen roll. FB har gjort det enklare, sänkt tröskeln något litet, jämfört med postkortens och hyllningstelegrammens tid. Och det är bra. Det finns inget fusk och ingen lättja i det, det är bara bra. Något lite kan vi alla finnas i varandras liv.

Det blir nog en ok dag det här också.