Dikter om en process
gick ju bort för ett och ett halv år sedan, vid mycket hög ålder
Bläddrande genom dagsdikterna från det följande året fann jag
en svit om känslor och upplevelser från den tiden utspridd.
Här är den nu sammanfogad.
1.
Döden har inte bråttom
Den har tiden på sin sida
och alla ess i rockärmen
Skamlöst sticker de fram
2.
Vi går böjda in genom porten
på boendet
Även A i sin lätt otympliga overall
tar stegen försiktigt
Sorlet i korridoren handlar inte
om oss mer
Vi skall snart gå ut härifrån
Utanför fyller november ljuset med fukt
och klockorna tickar långsamt på
En lång tystnad 10.11. 24
Ett besök hos begravningsentreprenören
är sällan ägnat att framkalla munterhet
Men livet har sin gång och döden sin
och ibland är det något annat man söker,
en höstdag när vinden jagar efter träden
och människans tid verkar utmätt för gott
och till sin förvåning finner att det man bär
med sig genom dagen har förvandlats,
omärkligt, likväl ovedersägligt, och därför
är för evigt borta när man tror sig återse det - 20.11.24
Nästa dag I kyrkan en svalka,
ute redan en drivande kyla
och över dagen en oklarhet
som inte ens prästens milda
ström av liknelser kan utreda
Vi går långsamt tillbaka
till pendeltågsstationen Människor
med andra berättelser passerar,
förblir osagda Så var det alltid,
men ibland bränner tiden fast
och vågorna som drog genom stenen
stillnar
Tåget kommer, saktar in, stannar
Vi stiger in, sätter oss, låter tåget
föra oss tillbaka Men något blir kvar
Något blir kvar 22.11
I kyrkan, ekot
av psalmerna,
hur det förtonar
som en påminnelse,
om allt
som inte finns kvar
för evigt
Och A,
upptäckarglad, springer
från dörr till dörr
och från bokstav till bokstav
"K!" ropar han triumferande
vid hissen, "S...!"
vid städskrubben
Därute rasar krigen
vidare, därinne
tonar psalmerna
och deras ekon
Vårt liv hänger däremellan
som tvätt på tork
i vinterluften 1.12.24
Dagen före en begravning
har aldrig något ansikte
Det finns ingen väg
Vindarna är vilsna
Färgerna drar sig undan
Och lämnar tiden ensam 3.12
Sekunderna framför kistan
omsluter alla stunder
Skratten vid en begravning
får ett alldeles särskilt eko
som ibland kan hänga kvar
länge sedan man skilts
Det finns ingen respektlöshet
i det, och ingen skräck heller
Det bottnar bara
Någon känner
hur kistans trä avger en doft
som blandar sig med sorlet,
det dämpade, när alla samlas
i kapprummet på väg ut
Andra känner bara
att tiden nu är en annan
Barnet slår gång på gång
på den tunga gjutjärnslyktan
och ropar glädjefullt
"Trumma!"
Jordfästningen är över 4.12
Vi börjar tömma lägenheten Det finns spår
som inte fångats på bilderna Barnet leker
i tomrummet Arbetet krymper rummen, vi
fortsätter, framhärdar Ute faller mörkret,
dessa dagar blir bara obetydligt längre Fukten
tränger igenom timmarna, igenom dagarna
Arbetet går mycket långsamt, det är som om tingen
ville förbli på plats Men ändå är det inte så,
de saknar vilja Trögheten finns i oss, trösklarna
är våra egna Tankar, minnen, bildfragment
Vi fortsätter ändå En gång skall det vara klart
Rummen stå tomma Tiden utstädad Livet redan
någon annanstans Vi har inget annat val
Varje dag ökar på ensamhetens entropi
Varje dag läggs till de övergivna handlingarna 28.12
Isande kallt på kyrkogården, när minnet
försvinner ner i ett hål i marken
Rörelserna stela, avvaktande, prövande,
som skuggor av verkliga rörelser nu
Även stenarna hukar snöhöljda, ensamma,
och sluter sig om sina erinringar
Blommorna vid graven har transporterats
till annan plats, den nya kopparplattan
på korset blänker även i det svaga vinterljuset
Vi vill gå, och stanna kvar, dröja i steget,
komma undan kylan som tränger genom tiden,
få bli kvar i ögonblicket
Lika ivrigt som motvilligt går vi bort från graven
Tyngda av den börda som vi inte längre bär
Barnet kryper djupare in i vagnens värmegrotta
och bär sitt lätta skratt med sig in i framtiden - 3.1.25
Arbetet fortsätter medan dagarna flagnar
från tidens väggar, kylan smyger runt hörnen
Säckar och kartonger staplas i rummen
Alternativa världar bleknar bort Och ändå
förändras absolut ingenting
Det är den enda sanning man kan ta med sig:
Ingenting förändras
Till sist tar mörkret och tröttheten över
Vi jämkar högarna sidledes, skapar lite mer rum
i den påträngande tomheten, kastar en kort blick
bakom oss och stänger dörren
Ute är det lika kallt nu
Kort avsked vid bilen 4.1.25
Vi fortsätter att tömma lägenheten
Djupare och djupare in i det mysterielösa
Det är inte den sortens process
som man lär sig något av Vi lyfter bara av
tidsskikten från tiden, och flyttar högar
som finns men inte betyder något
Det är tröttande men inte svårt
Det som måste lämnas måste lämnas
Det som blir kvar får bli kvar Arbetet
förändrar inte dem som arbetar, bara rummet
bleknar lite och luften förtunnas
När mörkret faller sammanfattar vi
vad dagen innehållit och hur långt vi kommit
Skjuter ihop kartonger och säckar
och sätter oss i bilen igen 18.1
Mattorna har fått färg
Världen har blivit svartvit
Så byter tingen plats 5.2
Arbete i den alltmer tömda lägenheten
Symboliken svår att vifta bort: hur liv
sakta städas undan -
Minnet, finns det?
Vad är det vi har?
Hur kan det bli dikt?
Är minnet över huvud taget likt
det som vi minns,
eller en spegling
av en annan värld som
bara finns
omkring oss nu, som
både fängelse och flyktväg?
Jag vet inte I dessa dagar
känns det som att jag sagt allt
som finns att säga Och
att världen svarat likadant
Och var alls någonting av detta sant? februari 25
Den sista dagen i mars 2025
slår vi slutligt igen dörren till Inga-Lisas lägenhet
Någon tid tar slut varje dag, det är inget märkligt,
men denna dag är det vår tid som förskjuts,
flyttas, blir en annan
Städningen är perfekt, C och M har gjort ett gott dagsverke,
och vi kan till sist få in de sista kvarlämnade sakerna i bilen,
fast det alltid är mer än man tror
som måste tas om hand
även när det inte längre betyder något
Vi lämnar ytterligare några böcker nere på dagcentret
och slänger de sista grovsoporna
innan vi till sist, med en abrupt oundviklighet,
slår igen dörren i en storm av tystnad 31.3
______________________________________________
Samling vid graven Barnet
samlar höstlöv till de döda
En fuktig vind sveper in kyrkogården
i fråglös väntan
Det har gått ett år nu Allt är
som vanligt igen: förändrat
till oigenkännlighet
Men vissa dagar består ljuset
bara av vågor
som bryts i det omöjliga
Under alla molnen
Vissa dagar består ljuset november 2025
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar