Det där med argsinthet, forts

 Jag har inte kunnat låta bli att tänka vidare på det där med min enligt vissa uppgifter tilltagande argsinthet, som jag bloggade om härförleden.

Inspirerad dels av kommentarer från bekantskapskretsen, från vänner som inte riktigt kunnat se den påstådda förändringen, dels också av ett  förslag att det skulle vara min arbetsbefrielse i fjol som gett mig mer tid att tänka över sakernas tillstånd, och leder mig till att bli – ja, vad det nu är. 

Argsint. Eller nåt.

Det är det sistnämnda jag här vill uppehålla mig vid.

Skakigt

Det vore mig förstås främmande att ifrågasätta den psykiatriska kompetensen bakom sådana teorier, men jag vill nog ändå framhålla att underlaget för diagnosen är lite skakigt.

Den viktigaste effekten av mitt jobbslut, vad tankar och humör beträffar, är snarast att jag slipper att på ett dagligt tvångsvis sätt konfronteras med det nyhetsflöde som ibland sannerligen kan göra en tänkande människa upprörd; det är många tåg som denne stins har kunnat ge tusan i.

Därutöver slipper jag att irriteras över – eller oroa mig för – alla de korttänkta och ibland rent korkade beslut som strömmar ut från SVT:s olika ledningsmoduler.

I stället har jag i lugn och ro kunnat ägna mig åt rogivande sysselsättningar, som lagom upptar hjärnan till glädje och uppbyggelse, såsom umgänge med vänner, resor, matlagning, läsning och tittande på diverse intressanta tv-program som jag inte hade en aning om fanns.
Samt hugga lite ved då och då.

Mer tid att gå att jaga upp mig över ting jag tidigare inte hann tänka på? Ledsen, men nej.

Glesare

En hastig översyn av mina inlägg i sociala medier ger också ganska tydlig syn för sägen.

Blogginläggen har blivit glesare, inte fler, och de handlar mest om litteratur och musik och utflykter i närområdet eller längre bort.  De spretiga tankar, med vilka jag tidigare besvurit djävlarna och försökt att bibringa världen en och annan förlorad insikt, har blivit avsevärt färre; det personliga behovet har inte känts lika påträngande, även om världen inte just bättrat sig.
Senast var det i maj.

En rask promenad längs Valhallavägen mot jobbet kunde förr lätt avsätta tre stycken sådana; en timmes stilla pensionärspromenad runt västra Södermalm sällan en enda.

Några månaders spaning i Facebook-flödet ger precis samma bild. 

Nöjdare

Så låt nu mig pröva en psykologisk teori: 

Den ursprunglige iakttagaren har helt enkelt misstagit sig.

Jag är inte alls argsintare än förr, eller ens mer bitter, utan tvärtom nöjdare med mitt eget liv, om än lite bekymrad för planeten och civilisationen.

Såväl i mitt vanliga verkliga liv som i den persona man kan följa på nätet.

Kanske har någon iakttagare i det senare sammanhanget sett något engagerat inlägg, som fastnat hos hen av skäl som här är ovidkommande, och sedan dragit en hastig slutsats pars pro toto. 

Och så blivit sittande med en bild, som helt enkelt inte stämmer.

Sådant händer.

Och jag blir inte ens arg ;-)

Men för att inte göra någon besviken skall jag närmast publicera en upplaga av mina Spretiga tankar, som tecken på att jag ingalunda helt saknar argsinthet, bitterhet, ilska, leda, ironisk distans, besvikelse, akut motvilja och ingrodda antipatier, tidströtthet, sorgsenhet, retlighet, dysterhet, skepsis, ovilja,
Och sånt.