Om argsinthet

En gammal god vän, som jag vanligtvis litar mycket på, sade plötsligt och lite oväntat att han tyckte jag har blivit mer argsint på senare tid.

Oväntat, eftersom de flesta i den begränsade skara som alls uttalat sig i ämnet tvärtom sagt att de tycker jag har blivit en smula coolare sedan jag slutat jobba; att det synes ha bekommit mig väl och bidragit till ett lugn i livet.

Men, som vännen i fråga har känt mig längre än de flesta och delat många viktiga erfarenheter har jag ändå tänkt över frågan och funderat över vad som kan ligga bakom upplevelsen, vare sig den nu är ”riktig” eller ”felaktig”.

I den mån det nu ligger någonting i det – man kan tänka på fixeringsbilder som kan te sig helt olika beroende på betraktarvinkeln och annat – så kan man ju fundera på vad det i så fall skulle kunna bero på.

Ett par saker

Jag har snuddat vid ett par saker.

En är att jag med tilltagande ålder, och alldeles särskilt sedan jag för drygt ett år sedan slutade att förvärvsarbeta, har blivit lite mindre benägen att hålla igen om saker som jag tycker är fel.

Det kan gälla språk eller politik, det kan beröra ämnen där det finns ett inslag av smak och värdering, men det kan också handla om rena fakta.

Inte sällan, slår det mig nu, handlar det om de fält där värdering och fakta möts.

Jag har alltid blivit störd när sådant inte hålls isär, när frågor om vad som är gott och skönt och vackert och roligt behandlas som om det fanns en Sanning (och hur häpnadsväckande ofta sker inte det, utan minsta antydan till glimt i det spanande ögat!), eller tvärtom när enkla sakförhållanden på nivån 2 plus 2 görs till föremål för känslor.

Och det är nog sant att mitt tålamod med den sortens tänkande och talande har blivit kortare.

Jag blir allt mindre benägen att låta uppenbara osanningar passera, hur tvärsäkert de än levereras.

Ett särskilt ont öga har jag till normativa utsagor i värdefrågor, där den talande i efterhand försöker retirera till ett pipande ”…tycker jag…” som aldrig var utsagt från början.

Nej, mina vänner, det är inte självklart att ni bara talar om er egen värdering när ni emfatiskt fastslår att det ÄR skönt/roligt/vackert/bra/härligt med det ena eller andra som ni gillar (eller tvärtom, för den delen: att det ni inte gillar är onödigt, bortkastat, värdelöst).

Man kan tolka detta som argsinthet. Men jag tror inte att man måste göra det.

Det andra

Det andra som jag tänkt på – och det hänger förstås ihop med det första – är att det känns som det faktiskt finns fler saker att vara upprörd över i dag.

Denna sommar har väldigt tydligt pekat på klimatförändringens acceleration – och samtidigt visat på hur många som nonchalerar och bagatelliserar den.  Låt världen brinna bara jag får grilla…

Alla som tänker två cm längre än näsan räcker inser att det inte bara är kris, utan att det är jävligt bråttom.

Egentligen är det konstiga att vi inte är mer arga!

Och vågen av egoistisk populistisk reaktionär aggressiv politik som sköljt över oss framför allt under det senaste decenniet kan ju inte göra en annat än förtvivlad. 

Och arg. 

Jag önskar att jag var mycket bättre på att säga emot. 

Att jag var både modigare och mer välformulerad.

Och om jag verkar argsint i mina tafatta försök, så är detta det minsta jag bekymrar mig om.

Och än mer.

Den imbecilla reklamen, tv-produktionernas vädjande till våra sämsta instinkter, tävlingshetsen, de samhälleliga institutionernas förfall, landets inte längre så långsamma sönderfall…

Och växlingen mellan vinter- och sommartid, för den delen.

Nog finns det mycket att vara arg på. 

Nog finns det allt mer att vara arg på.

För all del

Men för all del. Det finns säkert en tredje del också, som sitter hos mig.  

Jag blir äldre. Den tid jag har kvar krymper. Och jag märker, om inte från dag till dag så i alla fall från år till år, hur mina kapaciteter krymper.  Jag orkar inte lika mycket. 

Jag, som alltid har levt på mitt bisarrt goda minne, tappar ord och namn och ansikten.

Små krämpor blir ihängande problem.

Klart att det kan korta stubinen också. 

Jag tror för all del att det till inte så ringa del balanseras av att det med åldern också kommer ett visst mått av erfarenhet, en lugnande förmåga att ibland rycka på axlarna och se tiden an. 

Men inte helt. 

Inte helt.

Så visst kan det finnas ett sätt att betrakta fixeringsbilden även från det hållet.

Själv föredrar jag dock att fokusera på att jag känner mig nöjdare och gladare i mitt personliga liv än jag har gjort på decennier, som att jag äntligen har en liten tid att vara mig själv, att välja mina egna vägar.

Om någon missunnar mig det – då blir jag riktigt arg ;-)