Spretiga tankar i och om virusets tid, maj

Den isande insikten att en del av oss som nu talar med varandra om tiden efter pandemin inte  kommer att uppleva den.
Lite förvånad över att inte fler förlamas av den.

                                                      *  *  *

Förskjutningen. Att läsa en tre månader gammal tidning nu är som det nyss var att läsa en 30 år gammal.

                                                      *  *  *

Alltså - min oro handlar inte om att det tar för långt innan vi kan komma tillbaka till normaliteten, utan att det kanske inte finns någon normalitet att gå tillbaka till

                                                     *  *  *

Jag blir lite frustrerad när jag hör folk tala om de ekonomiska följderna av det som pågår nu, som något i stil med finanskrisen 2008 eller 90-talskrisen.

De där sakerna kommer snart att framstå som krusningar, som hack i kurvan, i jämförelse.

När man i framtiden talar om corona-krisen kommer man kanske inte ens att tänka på sjukdomen.

                                                     *  *  *

För många av oss innebär den fysiska distanseringen snarast en ökad social närvaro, om än med digitala förtecken.

Om det är så vidare lyckligt är jag fortsatt osäker om.

                                                     *  *  *

Varför använder man inte ordet ”riskutsatta” för de så kallade riskgrupperna? Det gör det ju så mycket tydligare.
Alltför många tycks fortfarande tro att riskgrupper är de som utgör en risk.

___________

MSB rapporterar att svenska folket har förlorat förtroendet för äldrevården - men att detta inte alls påverkar förtroendet för de regioner och kommuner som ansvarar för densamma.

Här finns visst ett oplöjt fält för såväl journalister som lärare..

                                                     *  *  *

När vi talar om förtroende för makthavare är det viktigt att inte glömma bort förtroendet för de makthavare som journalister är.

                                                     *  *  *

Ett tips till reportrar: Spara frågor som börjar med frasen ”Kan du garantera…” till det ytterliga fåtal fall där något öht skulle kunna garanteras, och där det är relevant för läsaren/lyssnaren/tittaren om en sådan garanti finns.

                                                     *  *  *

Corona-rapporteringen ger tyvärr ibland illustrationer till den beklämmande nivån på folkbildningen. Hur annars förklara sådant som att man ned höjda ögonbryn lyfter upp en dödssiffra på 1147 under ett dygn  i USA men rusar förbi en siffra på 641 i Storbritannien. 

Den senare är ju mer än dubbelt så hög per capita.  Men det kräver att man kan göra överslagsberäkningar.

                                                     *  *  *

Det är något ganska skavande när medier anklagar FHM för att vara otydliga, och själva inte ens klarat av att inskärpa de enkla regler om avstånd och hygien, och vilka de gäller för, som FHM givit.

När FHM hela tiden sagt ”håll avstånd” och folk inte håller avstånd utan skriver på FB att "det gäller ju bara gamlingar, som för den delen ska hålla sig inne hela tiden" – då är det inte FHM som misslyckats, då är det de vars uppgift är att förmedla reglerna.

___________

Sverige är verkligen unikt i virusbekämpningen: landet där samma människor är arga både på för mycket och för lite nedstängning.

                                                     *  *  *

Hade inte klart för mig förut vilka viktiga ämnen virologi och pandemibekämpning måtte ha varit i ”livets hårda skola”

                                                     *  *  *

Det sägs ibland att Sverige har bland de längst gånga privatiseringarna och utförsäljningarna av vård och omsorg, och att det därför finns ovanligt många vårdgivare som har anorektiska organisationer, där det inte håller att man stannar hemma från jobbet om man känner sig lite krasslig.

Men så kan det väl inte vara, säg?!

                                                     *  *  * 

Samma människor som gastar ”vi kan inte ha stormöte om allt” tycker det är skitfint om vartenda inköp till sjukhuset skall bli en långbänkad huggsexa mellan sjutton olika bolag som bjuder under varandra. Inklusive överklagandeprocesser.

                                                     *  *  * 

Det finns i diskussionen kring ekonomiskt stöd och krisåtgärder en återkommande underliggande tanke om att vi måste försöka - och kan - återställa näringarna till det de var.

Men vem skall betala det?  Det som är den ekonomiska krisen är ju inte ett virus. Det är att hjulen står stilla. Det är att ekonomin krymper, har krympt, kommer att krympa mer.
Visst. Staten kan trycka upp mer pengar.  Men det påverkar ju inte tillgången på resurser.

Det arbete som inte har utförts, de varor som inte har producerats, de tjänster som uteblivit, de kan ju inte trollas fram med krediter.

                                                     *  *  * 

Kanske kan man ändå hoppas att fler människor skall se att vi behöver samordna, koncentrera och gemensamt styra en del av våra gemensamma verksamheter, inte minst inom vård och omsorg – och att detta inte är en ”politisk” fråga, utan en praktisk.

                                                     *  *  *

Blindheten.
Den fascinerande men oroande blindheten.
När olika människor bär sig dumt och hänsynslöst åt – after ski-are som fortsätter festa som om det var lugnt, folk i riskutsatta åldersgrupper som travar på och umgås som om inget hänt, 20-40 som tok-skiter i att hålla avstånd, stockholmare som reser iväg mot alla rekommendationer, folk som går snörvliga till jobbet  eller försöker tvinga in sina sjuka ungar på dagis, och så vidare och så vidare,

så reagerar vi med att skälla på ”stockholmare” eller ”boomers” eller ”ungdomar” eller ”fjällresenärer” eller ”småbarnsföräldrar” eller.

I stället för att stanna upp en sekund och se att i alla sådana grupper finns det de som är hänsynslösa.

Gapet går här inte mellan bostadsområden eller åldersgrupper eller yrken.

Det går runt de hänsynslösa
De för vilka ”jag” och ”mitt” är de enda värdena och andra människor och deras värld bara är i vägen.
De är inte bara egoistiska. En smula egoister är vi alla, så är vi funtade.
Men de är hänsynslösa.  De bryr sig inte
De finns i alla grupper, och de har funnits där hela tiden.
Men de blir alldeles tydliga nu.  Måste man låta dem hållas?
Dixi et salvavi

                                                     *  *  *

I skarpa kristider blir det tydligt hur uttryck som ”den svenska trygghetssnarkomanin” skapats av after ski-are och sådana som trängs, av motvilja mot varje inskränkning i deras frihet att inte bry sig om andra.

                                                     *  *  *

  

Kanske dags för mer självrannsakan hos medierna kring skitstormen mot ”myndigheterna” i allmänhet och Tegnell i synnerhet.  Den där reflexen, att inte främst berätta vad som hänt utan främst hitta någon som gjort fel, sagt fel, tänkt fel, den har suttit i för länge, innan det tycktes gå upp för redaktionerna att det var ett annat läge. Om det ens har gjort det nu.

                                                     *  *  *

Har svårt att delta i skallet mot Kina just för att det är en KOMMUNISTdiktatur som – sannolikt -  mörkat virusets spridning.

Men jag önskar att alla tänker lite över att Kina verkligen är en DIKTATUR när man nästa gång odlar sina affärer i landet och med alla dess hungriga vinstrika företag.
Och att man inte bara tjatar om att Göran Persson kallade landet ”stabilt” en gång för 25 år sedan, utan även lyssnar till pigga svenska företagsledare, som talar om vilken ”spännande marknad" det är.

                                                     *  *  * 

Noterar att corona-pandemin åtminstone tycks ha gett en viss bekräftelse till oss som länge har tyckt att globaliseringen har BÅDE för- och nackdelar.

                                                     *  *  *

Det blir också påtagligt tydligt hur tunt det internationella samarbetet i vår globaliserade värld är.  Det är var och en för sig. Och även de klokaste statsledarna talar om att ”vårt folk står inför stora prövningar”   Som om det vore något som faktiskt händer inom landets gränser.

Den andra sidan av detta är att praktiskt taget alla åtgärder som föreslås (och genomförts här i Sverige) gäller nationellt. 
Hela landet. 
Inga regionala lösningar.

 ___________

En positiv grej är, att för dem som överlever epidemin kommer kanske hälsan att förbättras.
Överallt ser man fler människor ute och vandrar eller promenerar än vanligt.

I Tyrestaskogarna likaväl som på Hornsgatan, bortom Visättra likaväl som på Långholmen.

Betydligt fler

Och av kommentarer och samtal förstår man snart att alla inte brukar göra det.

Det måste komma att få god inverkan på folkhälsan.

                                                     *  *  *

Jag tänker en del på våra föräldrars generation, de där som var födda i början av 1920-talet.
När de var redo att stiga ut i livet på allvar, då kom kriget och beredskapen.

Det kom en tid av avspärrning, ransoneringskuponger, kristidsrätter, mörkläggning, krigsångest, ekonomisk oro, och för de unga männens del evighetslånga tjänstgöringar som beredskapsvakt vid gränserna.

Och samtidigt naturligtvis insikten om att de i grunden var lyckligt lottade jämfört med sina generationskamrater i andra länder.
Och detta pågick i fem år.

Det tål kanske att tänka på nu.

                                                     *  *  *

Många sliter nu med frågor som inte har något svar. Helt enkelt därför att inte en käft vet.

Sådant brukar vara religionens område.
Men det här är ju lite annorlunda. Nånstans finns ju svaren, nån gång kommer man att veta. Bara inte nu.

Vad det kommer att innebära?
Ännu en fråga utan svar.
Ännu.

                                                     *  *  *

Somliga dagar tänker jag att allt detta kanske ändå kan hjälpa oss att se att det finns sådant i vårt vardagliga ekorrhjuls-livspusslande som vi faktiskt inte riktigt behöver.
Men oftast avfärdar jag mig därvid som en naiv drömmare.

                                                     *  *  *

Vilken underbar tid är inte detta vara för älskare av katastroffilmer. Att själva faktiskt få vara med, om än – ännu – bara som statister.

                                                     *  *  *

En fråga som gnager allt mer i mig: Hur förberedd är världen egentligen på covid-21?


_____________________


Not 1: Några av dessa texter har redan, i denna eller liknande form, varit publicerade på Facebook
Not 2: En del av dessa inlägg har kanske mera bäring på en tidigare situation, när de skrevs, än på nuläget; men tiden är ändå ett flöde och de hör hemma i sammanhanget.

_____________________


Spretiga tankar i och om virusets tid, mars.

Majbilden: Det sker

Det sker inte så plötsligt som man gärna minns det, men ändå blir det alltid en sorts överraskning när man blir det varse: Världen har fått nya färger

Eller kanske rättare, världen har fått färg

Det landskap som nyss var helt fjolårsgräsfärgat, i bara svagt skiftande grå nyanser av ljusbrunt, det är nu grönt som fågelkvitter

Fruktträden stämmer upp samma evigt nya gamla berättelser om hur allt är sig likt och allt blir annorlunda.
Luften strömmar

Våren är här

Det sker inte alltid just vid ett månadsskifte, men det är ett skifte som sker

Det är den tid då landskapet som allra mest blir ett själstillstånd

Det sker också i år, detta egendomliga, innestängda, uppskjutna -
Det sker varje år, hur tung eller lätt eller obeskrivlig världen än syns oss i övrigt

Det sker, därför att världen och våren egentligen inte frågar efter våra känslor

Det sker

Det sker

Nu


                                                                                                 Drakenberg och Tanto



___________

Aprilbilden: Något återstår