Alla de värdelösa böckerna.

Någonting slog mig häromdagen. Lite oväntat, och du kan ha rätt att fråga "jamen var har du varit de senaste tjugo åren?".

Men ändå.

Jag har - eller vi har, det är efter 40 år ibland svårt att skilja oss åt - en hyfsad boksamling. Jag har ingen koll på det exakta antalet, men jag gjorde ett överslag och landade på nånstans runt 4.000-5.000 volymer; det kan vara något mer men jag mätte konservativt (i linje med min allmänna läggning ;-) ).

Det är inte böcker som jag eller vi skaffat som någonsorts investering, jag har alltid varit helt fokuserad på innehåll, vilket ibland tyvärr medfört att jag misshandlat en del exemplar när jag till exempel släpat med dem på resor eller liknande; inte sällan handlar det just då om älsklingsböckerna.

Så böckernas ekonomiska värde har varit en helt underordnad sak.
Men ändå har jag någonstans i det undermedvetna nog föreställt mig att den här samlingen representerade även ett i pengar mätbart värde.

(Det är nu du kan le snett, och om så önskas lite hånfullt).

Ja, jag vet, det var naivt.
Det är ju inte som, så att jag har stått vid sidan av digitaliseringen av vårt samhälle, av övergången från trycksvärta till fotoner. Tvärtom, kan vi nöja oss med att konstatera.
Men någonstans i bakhuvudet har jag tydligen ändå haft för mig att åtminstone en del av de resurser som jag (vi) plöjt ned i de där böckerna skulle finnas kvar, så som det finns kvar i andra saker, möbler, husgeråd, verktyg.
Ja, böcker är ju när allt kommer omkring en sorts verktyg för att förstå världen.

Men nu har till sist insikten landat att ingen, utom ett fåtal samlare, längre tillmäter böcker ekonomiskt värde här i landet.
Sant, att nya böcker fortfarande tillhandahålls på en utbudsmarknad - men det är ju mest av en kvardröjande gammal vana, och i någon mån för att vi inte längre minns någon annan modell för att distribuera varor och tjänster.
Så fort de är ute i cirkulation går värdet svindelsnabbt mot noll.
En ny bil är rena spargrisen i jämförelse.

Tanken på att jag skulle kunna gå till ett antikvariat och realisera delar av samlingens värde, så som man kunde göra ännu för en generation sedan, är skrattretande (jag vet, jag har prövat att locka fram skratt med den...).

Högst sannolikt finns det enstaka exemplar även bland våra böcker som skulle kunna locka någon av de ovannämnda samlarna, om man hittar rätt person.
Men timpenningen på den uppgiften är inte hög, om vi uttrycker oss fint.

Nå. Det är och förblir sant att böckernas värde inte ligger där, utan i den njutning som läsningen - och ibland bara åsynen - av dem gör. Att det värdet är omätbart är en gammal och för mig orubblig sanning.
Det är inte som att jag har gjort någon förlust.

Men lite störigt är det. Ändå.



Och inte mindre förvirrande blir det av insikten om att min för 20 år sedan HELT obsoleta LP-samling innehåller skivor som uppenbarligen är värda en slant eller två, till och med i sitt knastriga och repiga skick.

Man kanske kan hoppas på en ny trycksvärtevåg innan arvingarna hinner köra böckerna till tippen?





.

Äntligen! - Sången om Soppero

Det tog nästan femton år. Men plötsligt så...

Sommaren 2003 gjorde yngste sonen och jag en improviserad road trip upp över Nordkalotten. Vi skulle ha gått i fjällen, men var lite rossliga och kände att det inte skulle funka så bra, så vi satt där i Hogdal med en semestervecka över.

Så vi packade bilen och reste norrut. Det blev en jättefin tur, vi träffade på tumlare och korkade renar, mötte människor och vyer,  pratade och lyssnade och såg.

Och vi lyssnade på massa musik. En av låtarna var "Streets of Baltimore", en countrydänga som många har gjort - det var Gram Parsons version vi hörde mest, kanske var John Prine med också, jag minns inte säkert.

På väg söderöver från vändpunkten uppe vid ishavsranden kom vi på den svårt ledbrutna E45:an förbi Övre och Nedre Soppero, och där var det något som klickade till.

Helt plötsligt hade vi en halv översättning färdig - mest jag, men M bidrog med idéer och ord.

Ja, två tredjedels översättning var det faktiskt. Men inte mer. Den blev aldrig riktigt färdig.

Och sedan har den funnits där, ibland nästan bortglömd, ibland som ett lätt kliande irritationsmoment - "man borde ju".

Och så, i dag. Som ett snabbt stänk av inspiration.

Här är den:

  Jag sa upp mig från konsultjobbet så fort hon sa ifrån
  Och vi stack iväg från stan och löste våra lån

  Sålde allt vi hade, brände varje bro

  Och så satt vi på en buss till Soppero

 Hon strålade som midnattssolen när vi kommit fram
 Hon sa ”Det vackraste som finns är Soppero by night”

 En kille vill ju ge sin tjej allt det som hon vill ha

 Så jag tänkte ”Soppero kan nog bli bra”

 Jag öppnade en verkstad i en nedlagd grå butik

 & jag fixade en plats att bo ovanpå ett nedlagt fik

 Men varje kväll när jag kom hem, skitig trött & led

 Var det nåt på myren som vi måste se

  (talat) Ja, jag gjorde vad jag kunde för att få ’na  sansa sej

  Men fatta! Till slut tror jag hon gilla myggen mer än mej

  Så nu sticker jag tillbaks till stan & skippar myr & mo

  Men min älskling hon blir kvar i Soppero

  Men min älskling hon blir kvar i Soppero

(Originaltexten:

Well I sold the farm to take my woman where she longed to be

We left our kin and all our friends back there in Tennessee

And I bought those one way tickets she had often begged me for

And they took us to the streets of Baltimore

Well her heart was filled with gladness when she saw those city lights

She said the prettiest place on earth was Baltimore at night

Well a man feels proud to give his woman what she's longing for

And I kind of like the streets of Baltimore

Then I got myself a factory job, I ran an old machine

 And I bought a little cottage in a neighborhood serene

And every night when I'd come home with every muscle sore

She'd drag me through the streets of Baltimore

Well I did my best to bring her back to what she used to be

Then I soon learned she loved those bright lights more than she loved me

Now I'm a going back on that same train that brought me here before

While my baby walks the streets of Baltimore

While my baby walks the streets of Baltimore)

(javisst det finns fortfarande förbättringspotential, det är ett rim som klickar lite, och den med lokaliteterna bekante vet att det inte just är "mo" som utmärker trakten - men ni får faktiskt välja: geografisk exakthet eller funkande rim...)

Spretiga tankar januari 2017

2017 – ännu ett år för dem som ser livet som en tävling, inte en gåva?

                                                 *      *      *

Unga kamrater! 

Om sådär 20 år  - eller 30 eller 40 -  alltnog, efter några decennier av fortsatt ständiga teknikskiften, omorganisationer, maskinbyten, nyorienteringar och andra ändringar av saker som ni i dag tar för givna, och av en intensiv beredskap för att följa med i detta, ibland till och med en lustfylld sådan beredskap, men likväl krävande - så kommer ni kanske att förstå en liten liten del av den trötthet som en del av oss känner redan nu.

Det kommer en tid – det är den isande vissheten – som inte längre är er tid.

Bara så att ni vet.

                                                 *      *      *

Varför är de människor som tycker att jag skall acceptera att bli niad, för att det är ”så artigt” och så ”traditionsrikt”, varför är de så ofta samma som kräver att jag skall hänga med i utvecklingen, skaffa den senaste appen och strö amerikanska fraser omkring mig?
Allt medan de tränger sig före i kön.  Varför?

                                                 *      *      *

Alla gillar konkurrens – för andra.

                                                 *      *      *

Ni som vill öka klyftorna i världen för att själva kapa åt er fördelar. Ni tänker åtminstone logiskt. Fast hjärtlöst, och livsfarligt kortsiktigt.

Men ni som vill göra det för att ni tror att det hela blir bättre. Ni är bara dumma i huvudet.

                                                 *      *      * 

Rubriker. Jag fick lära mig att de skulle vara sanna. Hur länge sedan det känns!

                                                 *      *      *

”Författare och dramatiker”, ”författare och poet”…   Undra på att folk blir förvirrade när Dylan får Nobelpriset, och tycker att det skall gå till författare.

                                                  *      *      *

Varför talar man om ”vinster i välfärden” när man menar ”vinster på välfärden”?

                                                 *      *      *

Människor som bara vill att du skall uppfylla deras krav, men i övrigt struntar i vem du är.

                                                 *      *      *

”Då är historien inte bara kungar och krig” säger de på tv:n

Nähä du. Räck upp handen alla som råkade ut för historia som bara var ”kungar och krig” i skolan.

Kom sedan hit med era skolböcker och visa det…

                                                 *      *      * 

Om poetik: En metafor som fullt ut kan förklaras ger ingen kunskap.

                                                 *      *      * 

2016. Året då även Stockholms mediemedelklass började förstå att alla människor dör.

The horror!

_______________________________


"Dilemmat: När man river en mur försvinner också porten som ledde igenom muren" - Spretiga tankar i december

"Till slut blir världen så komplicerad att bara förenklingar återstår som förklaring" - Spretiga tankar i juli

"Det finns inte bara hål i huvuden - det finns hål i hjärtan också" - Spretiga tankar i juni 

"Måste det verkligen vara så att själen får ro först när kroppen börjar svika?" - Spretiga tankar i maj

"Ja, det var mycket vi inte kunde göra förr. Men vi kunde konsten att längta" - Spretiga tankar i april

"Niande - för folk som har etikettsböcker i stället för uppfostran" - Spretiga tankar i februari

"Man måste inte säga allt man får säga" - Spretiga tankar i januari

"Man kan faktiskt uppskatta kollektivet och ändå förakta massan" - Spretiga tankar i december

Dagsdikten 10 januari

I de dödas sällskap måste man ta det varligt

Inte för att undvika att stöta sig med någon

De är inte överdrivet känsliga    De har varit med förr

Men det är lätt att det blir missförstånd

Och sådana är knepiga att klara ut

på dessa ogripbara ljusårs avstånd i vår tid

Ett förfluget ord, en lös förmodan, någonting

man tyckte sig snappa upp helt fågelsnabbt

Står där plötsligt inmejslat i sten och vördnad

Och omvänt: sidor fyllda med hela liv

rivs av som almanacksblad för passerade dagar,

utan möjlighet att hålla fast de tankar, ord, handlingar

som formade dem och har format oss, i tiden

En världsomsegling eller en färd med Djurgårdsfärjan

Ett darrande asplöv eller en storm i en drunknande stad

Allt sådant, allt som de döda vet allting om

och vi allt annat om   Då blir det inte lätt

att skilja minnesluckor från förhöjd närvaro

De döda har en högre täthet    Det är därför

de inte längre kan segla genom rymdsvärmarna

som vi gör med bedräglig lätthet , vår korta stund

av utbredning på dagens duk    Men det är klart

att de finns där   De är troligen måttligt intresserade

av vårt beskäftiga sysslande, men de är fortsatt känsliga

för ovarsam beröring, det är också en följd

av densitetens ojämna fördelning i det kommande,

det som vänder sig mot oss, levande och döda

med tidens hastighet och tidens brist på rörelse

Därför finns det anledning att vara varsam

i deras sällskap   Tänk på det

nästa gång du går på en begravning                                                                                                      

Förändringsbenägenheten och fördärvet - en låååång text

Det är åt helvete med mycket här i världen, det tycks vi kunna vara överens om.
Och inte tusan känns det som att det blivit bättre det senaste året.
Men vad är det som händer egentligen? Och som har hänt?

En viktig men något förbisedd förklaring till det som händer nu tror jag är att man underskattat människors problem att finna sig rätta i en värld där de inte längre känner igen sig.

Jag tror att det är helt centralt.

De förändringsbenägna har helt satt agendan.

Konsultsjälar har piskat oss in i nya sköna världar, hurraropande.

Men människan – i alla fall de flesta människor – har ett djupt rotat behov av att få känna igen sig.

Få känna att det som gällde i går gäller också i dag, att det som var sant och riktigt nyss är sant och riktigt även nu.

Alla vet vi att tiden inte står still. Att saker förändras. Det är ingen hemlighet för någon, och i en mening är vi alla förändringsbenägna. Vi vet att tiden går – in i våra kroppar och igenom dem går tiden, och en dag är det över.

Men samtidigt – och kanske just därför -  behöver vi också konstanter.  Butiken på hörnet, musiken man får lyssna till på radio, fotbollslaget.

"Det finns ju gränser, alltså"

Människan är en anpasslig art. Det har varit vår styrka. Det har givit oss denna unika maktställning på planeten, där vi har möjligheten att förgöra den på så många olika sätt att vi inte ens har kunnat välja. Än.

Men det finns en gräns för vår anpasslighet. Alldeles som det finns en gräns för hur fort vi kan springa eller hur tätt vi kan tränga ihop oss. Människan har gränser. Det är också en av hennes grundläggande egenskaper.

Och det gäller även förändringar.

Högst sannolikt är det så att vår tolerans för förändringstakt har ökat. Dagens människa är gissningsvis bättre på att ställa om, lära nytt, orientera sig i förändrade förutsättningar än hennes anmödrar och förfäder var.  Men samtidigt har förändringstakten skruvats upp exponentiellt.

Det gäller uppenbara saker som teknikskiften. Sådana har alltid inträffat i människans senare historia. 

Men i varje tid, i varje generation, har det handlat om att bemästra ett teknikskifte. Ingen generation förr har sett centrala tekniker först införas och sedan bytas ut mot en helt annan, som nu sker – ett påtagligt och välkänt exempel är hur vi tillägnar oss inspelad musik, ett mer genomgripande hur desktopdatorn kom och gick.

Men det samma gäller på område efter område. En bläddring i historieboken – för den som fortfarande kan uppbringa sådana och minns hur de användes – visar förvisso att moden och trender länge har växlat;  men fördjupar man sig i texten märker man att riddarna behöll sina brynjor och köpmännen sina spetskragar i ganska många decennier, och att det tog århundraden för ett främmande högspråk att ersätta ett annat. Det var nya generationer som införde nya vanor.

I dag sker omställningarna i en svindlande takt. Och vad mera är – själva förmågan, ja lusten att ställa om, betraktas som en framgångsfaktor, en värdefull och helt central förmåga.

Den som inte hänger med blir kvar, heter det.

Men nånstans blir det för många som lämnats kvar.

Drömmen om guldåldern

En uppenbar fara är att när man inte känner igen sig i det närvarande, så skapar man sig ett förflutet som aldrig fanns, ett att nostalgiskt drömma om, en fantombild av en guldålder som just intet har gemensamt med den verklighet som man faktiskt har tvingats bort från.

Den sortens fantombilder kan ses i bakgrunden av väldigt mycket hat och trollande på nätet. De fornstora dar då man fick klappa fruntimmer på baken utan någon ylade om ”hen”.

Mot det har den förändringsbenägna credd-jagande samtiden inget att sätta emot; dröjande vid det verkliga förflutna är ju inget alternativ för den.

Ett fel som ofta görs när man försöker fånga det här, är att fastna i vilka förändringar som människorna har problem med – och läsa dem som främlingsfientliga eller antifeministiska eller varghatande eller något annat – och missa att det snarast är det enkla faktum att saker förändras i så snabb takt som vållar problem för många av de missnöjda.

Det här gäller också det rätta språket.

Det är givetvis bra att i normkritisk anda granska språket och mönstra ut begrepp som kränker och marginaliserar människor eller redan utsatta grupper. 

Men om detta förvandlas till en tävlingsliknande jakt på nästa position där man – förlåt: en – kan placera sig moraliskt högre än grannen och peka finger åt envar som inte hänger med, då är risken att hela det grundläggande syftet förfelas och faktiskt motverkas, om vi nu antar att syftet är att skapa ett gott klimat i samtalen och få se människor sådana de faktiskt är.

Sekterism har aldrig lockat massorna.

Bristen på vila

Och återigen handlar det minst lika mycket om takten, och om bristen på vila.

Att lägga bort ett förlegat uttryckssätt en gång i livet är inte svårt. Men om sedan det nyss nya rätta ordet blir gammalt och i sin tur skall bytas ut, då blir det svårare med både motivation och praxis.

Du får aldrig en känsla av att kunna hantera situationen; varje utsaga blir en vandring över minerad mark.

Många av oss, vi arma medlemmar av den förkättrade pk-eliten, ser då till det goda syftet och biter ihop. Men när man skall tala med hopknipna tänder kan det höras konstigt.

Andra slutar att bry sig. Och ytterligare andra vänder sig fientligt mot hela idén om att dämpa språkets och uttryckssättens kränkningar.

(Att sedan risken är stor att ett  nytt ord snart tar över all färg från det gamla och snabbt blir bärare av samhällets alla fördomar och stigmatisering, så länge man inte tar itu med de grundläggande samhälleliga strukturerna av diskriminering och favoriseringar, är förvisso sant, men har bara indirekt bäring på diskussionen om förändringstaktens betydelse)

Men, den här språkliga processen handlar inte bara, och kanske inte ens främst, om de godkända orden för de känsliga situationerna. 

Själva språkets förvandling, den process som över lång tid gjort att vi alls talar olika språk, och som tagit oss från ur-indoeuropeiska till samtida svenska, går allt fortare. Det är inte ett dugg märkligt eller svårförklarligt; teknikutveckling, globalisering, själva samhällets acceleration, bidrar till detta.

Men språket är inte bara ett praktiskt kommunikationsmedel. Det är tankens hem.

Och det sätter gränser.

Vi är, som sagt, fantastiskt flexibla varelser. Men inte oändligt flexibla. Det kan komma till en punkt där vi får svårt att orientera oss i vårt eget tankens hem; risken finns att drabbas av en tillvarons demens.

Det skulle kanske – kanske! – vara hanterbart, om vi alla rörde oss med samma hastighet i samma medium. Men så är det ju sällan. De liv vi lever skiljer sig, och vår mottaglighet och tröghet varierar, mellan individer och över tid.

Och även språket är också en arena där vi – en del av oss – drivs av lusten att visa upp hur långt vi nått, hur väl vi härskar, kort sagt hur beundransvärda vi är. Då gäller det att verkligen ha skaffat det senaste att pynta sig med.

Så begränsas den fantastiska gåva som språket ger oss, förmågan att spegla oss i och i vår tur spegla den andre. Bilden förvrängs, störningar uppträder.

Hemmet är inte bara svårare att orientera sig i, det är dessutom fullt av främlingar.

Och konsekvensen blir....?

  

En konsekvens av detta resonemang är också att det är tämligen poänglöst att peka på att de ”traditioner”, ”värderingar” etc som de missnöjda hänvisar till inte alls är vördnadsbjudande urgamla, utan kanske rentav nyss själva hörde till de nya påfunden.

Eller att de i grunden knappast är särskilt svenska (eller danska, amerikanska eller vilket land man nu talar om) 

Det är ju i grunden inte sakerna man är ute efter, utan den känsla man hade – tyckte sig ha -  av att förstå och kanske till och med behärska sin situation: att känna igen sig.

”Jag struntar i om Lucia är ett katolskt helgon från Syrakusa som egentligen kom hit först på 1900-talet, jag vill bara att det ska vara som när vi lussade i småskolan!”.

En annan, ännu viktigare konsekvens, är insikten att vi som försöker förstå vad som händer i samhället har ett jobb kvar att göra för att förstå vad som händer våra medmänniskor i detta samhälle.

Vi måste förstå att de andra – åtminstone i många fall, det finns förvisso undantag – kan drivas av känslor och stämningar som är begripliga, kring upplevelser och händelser som är verkliga.

Att deras ideal, visioner eller fantasier må vara i bästa fall ogenomförbara eftersom tid rör sig och gamle Herkaleitos faktiskt hade rätt, i värsta fall är livsfarliga för medmänsklighet, civilisation, ja hela planeten, det må vara sant.

Men vi måste samtidigt kunna se att deras reaktioner faktiskt ställer relevanta frågor till vårt eget sätt att vara, tänka, handla.

Och det gäller såväl den vänster som fortfarande famlar kring om den alls har en identitet eller en plats i dag, som den höger som fortfarande tycks tro att det stärker samhället att öppna nya klyftor i det.

Och det gäller inte minst dem som fjärran från den så trååååkiga politiken låter sig sövas av de oändliga tv-seriernas sagoberättande medan de räknar creddpoäng att visa upp på de sociala mediernas eviga skolgård.

"Men vad skall du GÖRA då?"

Ja, jag skall alltså sluta jobba.

En dag i april stiger jag ut i friheten, och kanske tomheten som därtill hör.

Och redan får jag frågan – men vad skall du göra?

Det är vänliga frågor, om än med rastlösheten tatuerad på sig.

Det är vänner, kolleger, bekanta som undrar, som kanske försöker tänka sig in i det, tänka sig själva där, hålla mitt liv och mina möjligheter som en spegel.

Och jag svarar snällt och vänligt - men i grunden djupt förvirrat.

Det enda som jag absolut inte är oroad för är att inte kunna hitta på något att göra, att gå sysslolös och rastlös, att längta efter lite riktigt arbete.

Ekonomin, hälsan, det korta livet, kan jag fundera över. Oroas av. 

Det dagliga småsnacket  med kolleger och däruti också den uppfriskande kontakten med människor av en annan generation – och i vissa fall en annan bakgrund – än jag själv, det vet jag att jag kommer att sakna, liksom någon gång ibland den rusande nyhetspulsen, även om den ärligt talat inte jagar upp mig lika mycket som den en gång gjorde.

Men det att ”ha någonting att göra”??

Alls icke.

Har jag inte hyllmeter av böcker som jag aldrig hunnit läsa? Och finns det inte bibliotek om hörnet om jag någonsin skulle komma igenom dem?

Har jag inte själv oändligt många oskrivna texter, som skulle kunna prövas?

Står inte staden där med sina utsikter, sina promenader, sina museer, gallerier, konsertsalar och kaféer?

Har jag inte vänner, nära och långt bort, som jag bara alltför sällan träffar eller har annan kontakt med?

Har jag inte ett helt arbetsrum fullt med papper som borde sorteras (och i många fall slängas…), med bilder som borde tas om hand och ordnas, med påminnelser och souvenirer och decenniers avlagringar?

Har jag inte del i en lägenhet som äntligen borde börja skötas ordentligt? Skall inte mat lagas varje dag? Skall inte tvätten tas om hand?

Har jag inte lantställe att arbeta med, reparationer att göra, ved att såga och hugga, ombyggnader att planera, planteringar att ta hand om, röjning att genomföra? Finns där inte bär att plocka, fisk att dra upp, vandringar att gå?

Finns det inte städer att resa till, vägar att befara, landskap att se? Finns inte världen kvar där ute?

Jo, det gör den.

Sysslolöshet får ni aldrig höra mig klaga över, så länge jag har hälsan med mig och pengarna räcker ett stycke utanför dörren.

Tidens korthet är jag rädd för.

Inte det att få den att gå.

Är det bara jag?

Är det bara jag som har fått syn på det, eller är det faktiskt så att den förshärskande liksom alltigenom självklara neoliberala tankefiguren har börjat ifrågasättas på ett nytt vis? Inte från politiska eller ideologiska utgångspunkter (”det är orättvist”, ”alla skall med”, ”högerpolitik”)

utan mer grundläggande, filosofiskt, kanske till och med biologiskt:
är livet verkligen en tävling? blir vi lyckligare av konsumtion? är det inte till slut viktigare att överleva än att bräcka grannen?  kan de konvulsioner som (väst-)världen genomgår hänga ihop med hur vi ser på mål och mening? måste allt gå fortare och fortare? kan utveckling handla om växt lika mycket som om avverkning?

Är det alltid bäst att komma först fram?

Jag tycker att jag ser tecken på ett nytt ifrågasättande på en del håll, till exempel här och här och här.

Eller så är det bara jag.

Jag kastar ned dessa tankar i ett block, sittande på en buss,

Ett kort stycke därifrån står en som jag känner som en snabbhetens försångare, en ”utvecklingen-kräver”-tänkandets apostel, en kolportör av de-som-inte-hänger-med-får-skylla-sig-själv-tankar.

Jag noterar i mitt block.

Han knappar på sin skärm.

Men är det säkert att han tänker effektivare?

Januari. Osäkerheten

Ett nytt år med all sin osäkra vy mot det kommande

Vi anar, tror, fruktar, hoppas, ber och lovar,  allt efter läge och läggning,

tar spjärn mot det förflutna och försöker kisande urskilja någonting i töcknet.

Men framtidens hemlighet är att den inte är.

Det finns inget hus där framme. 

Det finns bara en skuggning, som kan komma att vara ett hus.

Eller inte.  Eller kanske. Kanske bara.

Det finns bara tidens krökning av våra liv.

Aldrig kan vi vara så säkra på att vi intet vet

som när vi står här på årets första dag och blickar mot allt det som inte finns,

som finns där framme.

Aldrig så säkra.

Aldrig så osäkra.

                                                                                                             (Utsikt över Drakenberg)

_________________________________________

Decemberbilden 2016:  Himlens färg