Förändringsbenägenheten och fördärvet - en låååång text

Det är åt helvete med mycket här i världen, det tycks vi kunna vara överens om.
Och inte tusan känns det som att det blivit bättre det senaste året.
Men vad är det som händer egentligen? Och som har hänt?

En viktig men något förbisedd förklaring till det som händer nu tror jag är att man underskattat människors problem att finna sig rätta i en värld där de inte längre känner igen sig.

Jag tror att det är helt centralt.

De förändringsbenägna har helt satt agendan.

Konsultsjälar har piskat oss in i nya sköna världar, hurraropande.

Men människan – i alla fall de flesta människor – har ett djupt rotat behov av att få känna igen sig.

Få känna att det som gällde i går gäller också i dag, att det som var sant och riktigt nyss är sant och riktigt även nu.

Alla vet vi att tiden inte står still. Att saker förändras. Det är ingen hemlighet för någon, och i en mening är vi alla förändringsbenägna. Vi vet att tiden går – in i våra kroppar och igenom dem går tiden, och en dag är det över.

Men samtidigt – och kanske just därför -  behöver vi också konstanter.  Butiken på hörnet, musiken man får lyssna till på radio, fotbollslaget.

"Det finns ju gränser, alltså"

Människan är en anpasslig art. Det har varit vår styrka. Det har givit oss denna unika maktställning på planeten, där vi har möjligheten att förgöra den på så många olika sätt att vi inte ens har kunnat välja. Än.

Men det finns en gräns för vår anpasslighet. Alldeles som det finns en gräns för hur fort vi kan springa eller hur tätt vi kan tränga ihop oss. Människan har gränser. Det är också en av hennes grundläggande egenskaper.

Och det gäller även förändringar.

Högst sannolikt är det så att vår tolerans för förändringstakt har ökat. Dagens människa är gissningsvis bättre på att ställa om, lära nytt, orientera sig i förändrade förutsättningar än hennes anmödrar och förfäder var.  Men samtidigt har förändringstakten skruvats upp exponentiellt.

Det gäller uppenbara saker som teknikskiften. Sådana har alltid inträffat i människans senare historia. 

Men i varje tid, i varje generation, har det handlat om att bemästra ett teknikskifte. Ingen generation förr har sett centrala tekniker först införas och sedan bytas ut mot en helt annan, som nu sker – ett påtagligt och välkänt exempel är hur vi tillägnar oss inspelad musik, ett mer genomgripande hur desktopdatorn kom och gick.

Men det samma gäller på område efter område. En bläddring i historieboken – för den som fortfarande kan uppbringa sådana och minns hur de användes – visar förvisso att moden och trender länge har växlat;  men fördjupar man sig i texten märker man att riddarna behöll sina brynjor och köpmännen sina spetskragar i ganska många decennier, och att det tog århundraden för ett främmande högspråk att ersätta ett annat. Det var nya generationer som införde nya vanor.

I dag sker omställningarna i en svindlande takt. Och vad mera är – själva förmågan, ja lusten att ställa om, betraktas som en framgångsfaktor, en värdefull och helt central förmåga.

Den som inte hänger med blir kvar, heter det.

Men nånstans blir det för många som lämnats kvar.

Drömmen om guldåldern

En uppenbar fara är att när man inte känner igen sig i det närvarande, så skapar man sig ett förflutet som aldrig fanns, ett att nostalgiskt drömma om, en fantombild av en guldålder som just intet har gemensamt med den verklighet som man faktiskt har tvingats bort från.

Den sortens fantombilder kan ses i bakgrunden av väldigt mycket hat och trollande på nätet. De fornstora dar då man fick klappa fruntimmer på baken utan någon ylade om ”hen”.

Mot det har den förändringsbenägna credd-jagande samtiden inget att sätta emot; dröjande vid det verkliga förflutna är ju inget alternativ för den.

Ett fel som ofta görs när man försöker fånga det här, är att fastna i vilka förändringar som människorna har problem med – och läsa dem som främlingsfientliga eller antifeministiska eller varghatande eller något annat – och missa att det snarast är det enkla faktum att saker förändras i så snabb takt som vållar problem för många av de missnöjda.

Det här gäller också det rätta språket.

Det är givetvis bra att i normkritisk anda granska språket och mönstra ut begrepp som kränker och marginaliserar människor eller redan utsatta grupper. 

Men om detta förvandlas till en tävlingsliknande jakt på nästa position där man – förlåt: en – kan placera sig moraliskt högre än grannen och peka finger åt envar som inte hänger med, då är risken att hela det grundläggande syftet förfelas och faktiskt motverkas, om vi nu antar att syftet är att skapa ett gott klimat i samtalen och få se människor sådana de faktiskt är.

Sekterism har aldrig lockat massorna.

Bristen på vila

Och återigen handlar det minst lika mycket om takten, och om bristen på vila.

Att lägga bort ett förlegat uttryckssätt en gång i livet är inte svårt. Men om sedan det nyss nya rätta ordet blir gammalt och i sin tur skall bytas ut, då blir det svårare med både motivation och praxis.

Du får aldrig en känsla av att kunna hantera situationen; varje utsaga blir en vandring över minerad mark.

Många av oss, vi arma medlemmar av den förkättrade pk-eliten, ser då till det goda syftet och biter ihop. Men när man skall tala med hopknipna tänder kan det höras konstigt.

Andra slutar att bry sig. Och ytterligare andra vänder sig fientligt mot hela idén om att dämpa språkets och uttryckssättens kränkningar.

(Att sedan risken är stor att ett  nytt ord snart tar över all färg från det gamla och snabbt blir bärare av samhällets alla fördomar och stigmatisering, så länge man inte tar itu med de grundläggande samhälleliga strukturerna av diskriminering och favoriseringar, är förvisso sant, men har bara indirekt bäring på diskussionen om förändringstaktens betydelse)

Men, den här språkliga processen handlar inte bara, och kanske inte ens främst, om de godkända orden för de känsliga situationerna. 

Själva språkets förvandling, den process som över lång tid gjort att vi alls talar olika språk, och som tagit oss från ur-indoeuropeiska till samtida svenska, går allt fortare. Det är inte ett dugg märkligt eller svårförklarligt; teknikutveckling, globalisering, själva samhällets acceleration, bidrar till detta.

Men språket är inte bara ett praktiskt kommunikationsmedel. Det är tankens hem.

Och det sätter gränser.

Vi är, som sagt, fantastiskt flexibla varelser. Men inte oändligt flexibla. Det kan komma till en punkt där vi får svårt att orientera oss i vårt eget tankens hem; risken finns att drabbas av en tillvarons demens.

Det skulle kanske – kanske! – vara hanterbart, om vi alla rörde oss med samma hastighet i samma medium. Men så är det ju sällan. De liv vi lever skiljer sig, och vår mottaglighet och tröghet varierar, mellan individer och över tid.

Och även språket är också en arena där vi – en del av oss – drivs av lusten att visa upp hur långt vi nått, hur väl vi härskar, kort sagt hur beundransvärda vi är. Då gäller det att verkligen ha skaffat det senaste att pynta sig med.

Så begränsas den fantastiska gåva som språket ger oss, förmågan att spegla oss i och i vår tur spegla den andre. Bilden förvrängs, störningar uppträder.

Hemmet är inte bara svårare att orientera sig i, det är dessutom fullt av främlingar.

Och konsekvensen blir....?

  

En konsekvens av detta resonemang är också att det är tämligen poänglöst att peka på att de ”traditioner”, ”värderingar” etc som de missnöjda hänvisar till inte alls är vördnadsbjudande urgamla, utan kanske rentav nyss själva hörde till de nya påfunden.

Eller att de i grunden knappast är särskilt svenska (eller danska, amerikanska eller vilket land man nu talar om) 

Det är ju i grunden inte sakerna man är ute efter, utan den känsla man hade – tyckte sig ha -  av att förstå och kanske till och med behärska sin situation: att känna igen sig.

”Jag struntar i om Lucia är ett katolskt helgon från Syrakusa som egentligen kom hit först på 1900-talet, jag vill bara att det ska vara som när vi lussade i småskolan!”.

En annan, ännu viktigare konsekvens, är insikten att vi som försöker förstå vad som händer i samhället har ett jobb kvar att göra för att förstå vad som händer våra medmänniskor i detta samhälle.

Vi måste förstå att de andra – åtminstone i många fall, det finns förvisso undantag – kan drivas av känslor och stämningar som är begripliga, kring upplevelser och händelser som är verkliga.

Att deras ideal, visioner eller fantasier må vara i bästa fall ogenomförbara eftersom tid rör sig och gamle Herkaleitos faktiskt hade rätt, i värsta fall är livsfarliga för medmänsklighet, civilisation, ja hela planeten, det må vara sant.

Men vi måste samtidigt kunna se att deras reaktioner faktiskt ställer relevanta frågor till vårt eget sätt att vara, tänka, handla.

Och det gäller såväl den vänster som fortfarande famlar kring om den alls har en identitet eller en plats i dag, som den höger som fortfarande tycks tro att det stärker samhället att öppna nya klyftor i det.

Och det gäller inte minst dem som fjärran från den så trååååkiga politiken låter sig sövas av de oändliga tv-seriernas sagoberättande medan de räknar creddpoäng att visa upp på de sociala mediernas eviga skolgård.