Nytt besök i scoutlägret. Och något bättre

Eftersom vi hade en två-för-en-biljett över som behövde utnyttjas i år kom vi i kväll än en gång i väg på Operans senaste uppsättning av Trollflöjten, som vi sett två gånger tidigare, med blandade känslor.

Dessa kvarstår.

Jag är fortfarande lika skeptisk mot den här idén att göra Sarastros gäng till scouter – särskilt när de ser ut att närmast heila i triumfscenen mot slutet - och lika undrande inför alla björnarna. Jag är likaledes frågande inför instoppandet av dagsaktuella anspelningar i en (och endast en) scen, av ”roliga” dialekter och öht tendensen till slapstick. Lillelördags-publiken på parkett var dock mer road än jag och applåderade entusiastiskt vid varje tillfälle, som på musical.

Musiken är ju fin, sånginsatserna oklanderliga även om textandet på vissa händer kunde vara tydligare. Och Kapellet som vanligt i toppklass.

Men nej, denna uppsättning som vi nu sett tre gånger är alltså ingenting som man tar med sig in i framtiden

Annorlunda då med Fedora, som vi såg häromveckan.

Vi hade ingen som helst relation till detta stycke, skrivet av Umberto Giordano för drygt 100 år sedan, efter en fransk pjäs skriven för Sarah Bernardt, en sorts parallellfall till Tosca.

Och det var inte heller pjäsen som sådan och dess handling som var grejen – det var sången.

Och det var framför allt Asmik Grigorian i titelrollen.

De kasten mellan kraft och finlir!

Den blankputsade ytan med volymer inuti.

Helt makalöst.

Även Andrea Caré som sjunger den manliga huvudrollen Loris Ipanov är mycket bra, men hamnar oundvikligen en smula i skuggan.

Själva pjäsen är varken mer eller mindre trovärdig än vilken opera som helst från tiden – jfr Stephen Frys koncisa sammanfattning av Puccini-operor: ”Young girl falls in love, becomes unhappy, dies” – men den på förhand som orimlig verkande psykologin ges i alla fall ett stänk av trovärdighet, och på köpet får man en del kul scenlösningar (det var inte en bild av ett landskap, det var en öppning ut mot landskapet) och folk som cyklar på Operans scen.

Tyvärr var salongen glest besatt när vi var där någon vecka före jul – medan det var packat i kväll – så det lär inte vara svårt att få biljetter till återstående föreställningar (den sista, i alla fall med Grigorian, den 18 januari)

God Jul

Årets julkort ser ut så här:

God Jul på er!

Ett något mindre husbygge

De senaste åren har ju i vårt liv handlat en hel del om husbygge.

Fast det har varit i ett något större format

Nu handlar det om pepparkaksstugan.

Det är en av julens mest ingrodda ritualer och följer, med vissa variationer, ett tema med rötter långt ned i första halvan av förra seklet.

Byggsatsen redo

Delarna mäts ut med pappmallar som jag övertagit av min mor, efter hand kompletterat med sådant som vi lagt till genom åren.  Hundkojan till exempel tillförde jag själv i föräldrahemmet. Jag vill minnas att ursprungsmallen ritades på papp från ett paket kalaspuffar.

Och dasset tillfogade redan mina föräldrar till den grundmodell som mamma haft med sig hemifrån (se nästa bild).

Det senaste tillskottet hos oss är en carport, tillkommen på sönernas förslag.

Sedan är det alltid lite staket, ett par granar, tomten och bocken förstås - i år kom grisen inte med, oklart varför - och på de senaste åren också ett par älgar.

Nästa steg är monteringen. Det är det FARLIGA momentet. Eftersom sammanfogningen sker med smält socker finns det en påtaglig risk att bränna sig. Särskilt i trixandet med skorstenen. 

Det är också nu man upptäcker hur viktigt det är att måtta exakt när man bakar. 

Och att man inte gjort det...

Själva stugan, grundversionen som mamma hade med sig från sitt föräldrahem.
Sladden är för belysningen förstås.
Det är annars i det här läget men brukar upptäcka att man glömt den.

Nåväl, några allvarliga brännskador inträffade inte i år. Däremot påmindes jag - således - om att det är svårt att snyggt montera ett hus där bitarna inte riktigt passar ihop med varandra.

Dessutom var det något med degen som gjorde bitarna sprödare än vanligt. Det gällde särskilt det tillskott av köpe-deg som jag tvingades skaffa för att få det att räcka till den stora plattan som allt står på. Allt eftersom saker tillkommit har ju behovet av tomtyta tilltagit. 

Plattan sprack i flera delar och fick hjälpligt lagas med kristyr, som framgår av bilden.

Vi låtsas att det ligger snösträngar på marken.

Färdigbyggt!

Med monteringen är man förstås långt ifrån klar. 

När jag tänker på att det i föräldrahemmet vissa år tillverkades fem (!) stugor finner jag det svårt att fatta hur man hann med.

Sant att arbetsdelning rådde - mamma bakade, pappa stod för monteringen (och de därvid nödvändiga svordomarna), mamma dekorerade med kristyr, och jag stod under en del år för appliceringen av Nonstop, eller gnottar som de heter i den här familjen.

Men ändå...

Dekorering var det.

I den här familjen råder ingen arbetsdelning. Men Anna-Lena var snäll och köpte färdig kristyr åt mig, vilket underlättar väldigt. Jag har aldrig riktigt lyckats med det där tricket att rulla en strut av smörpapper som kristyren kan appliceras med; det bara fastnar och kladdar ihop och drar ur mig nästan lika många svordomar som socker-monteringen.

Inte heller med köpe-kristyr lyckas jag få samma elegans i spritsandet som jag minns från barndomen. Men får jag hålla på ett tag så ser det acceptabelt trovärdigt ut.

Egentligen.

Egentligen skall stugan ju göras färdig först kvällen före julafton. Alldeles som granen vill man ju att den skall stå där färdig först på julaftons morgon. 

Men det finns en idévärld och en verklighetens värld. Och i den senare får man vara glad att man alls hinner med att dekorera en pepparkaksstuga.

Flygbild över fastigheten. Något har hänt med staketen i tomthörnet.
Hundkoja närmast, Carport med orange tak. Dasset längst bort.
Obs överblivna gnottar i skålen

Ritualer omfattar inte bara sätt utan även plats.

Och pepparkakshuset har förstås sin givna plats, på chiffonjén i vardagsrummet, så småningom flankerat av änglaspel men just nu  med silverljusstakar som närmaste grannar. Man kan låtsa att de är telemaster eller vindkraftverk. 

Men - nog ser det ut som om tomten som bor i huset har satt igång ett rejält julfirande på tok för tidigt...?

________________________________

Så här såg det ut för fyra år sedan.

Julmanualen och traditionerna - om "Johans jul"

Apropå det här med julen och respekten för traditionerna & allt sådant.

I vår familj har vi en julmanual.

Den heter "Johans jul" och är i grunden en barnbok från sent 40-tal.  Faktiskt kom den in i våra liv först på 80-talet, men den sammanfattade det hela så bra, att den blivit en central del av familjens mytologi sedan dess.

Anslaget fångar en direkt:

Den geniale Birger Lundqvist fångar allas vår längtan efter att den oändliga grå november skall ta slut och släppa in oss i adventstidens ljus och förväntansglädje.

Om än boken är berättad i jagform av titelns Johan, och författad av Eva von Zweigbergk med många träffsäkra formuleringar och en och annan dråplighet, så är det i mycket Lundqvists bok.

Den inledande delen handlar, just som advent gör, om förberedelse.

Naturligtvis gör man sin korv själv, som vi gör vår Korf  i en tradition långt äldre än boken, slingrande som korvkedjan i bokens illustration.

Dock har vi elektrifierat korvmakandet.  Någon måtta på traditionalismen får det vara.

Och så var det här med de urgamla traditionerna. Bokens Mamma, ett knappt beslöjat självporträtt av DN-journalisten von Zweigbergk, har inte mycket till övers för den här nymodiga positivvisan från Neapel.  Bara som en liten info till er där ute som tycker att blonda söta flickor måste marschera kring gård och stuva som det alltid, alltid, har varit...

Förvisso är Johans familj traditionalister. Det är det som gör boken till en sådan förträfflig manual. Man har något att hålla sig till, och kan lätt göra de tillägg eller bortskalningar som man önskar.

Vi brukar till exempel av praktiska skäl oftast inte kunna vänta med köpa julgranen till dagen före dagen före dopparedan - fast ibland är det ju tvärtom så, att det är vad de praktiska skälen hänvisar en till.

Uppmärksamma public service-medarbetare kan måhända identifiera den plats där familjen köper sin gran med familjefaderns paraply som mätsticka i en scen där Birger Lundqvists fantasi firar flera små triumfer.

En punkt där vi följer samma tradition som bokens, när inte omständigheterna nödvändiggör andra lösningar, är att ta in och pynta granen kvällen före julafton.

Det där med adventsgran är inget för oss.

Vår gran, som från början var ytterst spartansk och i stort sett bara innehöll ljusen och några få hängande saker, har med tiden blivit mer och mer utsmyckad. Särskilt sedan barnen växte ur egen barngran med MASSOR av pynt. 

I "Johans jul" råder fortfarande uppdelningen mellan granarna, som hos oss på 80-talet.

Men jag kan också känna med von Zweigbergk i hennes utgjutelse när hon låter Johan berätta:

"Mamma säger alltid, att om det fanns nån i Göteborg som skickade henne sån julgranskonfekt som hon hade i sin gran när hon var liten, skulle hon hänga den i vår stora gran. Vi önskar också att det fanns nån, för hon berättar att det var både hermelinsmuffar, äpplen, päron och jordgubbar och nycklar av marsipan och choklad. Tänk!"

Och sida efter sida av dessa just-sådär-bilder. Här barnen med sin pappa på julklappsjakt:

Ja, men själva julen då?

Ja se, det är en annan historia.

Det kanske kommer.

Till jul.

Om Birger Lundqvist mera här

Spretiga tankar, december 2016

Dilemmat: När man river en mur försvinner också porten som förde genom muren.

                                   *   *   *

Nej, det blir inte ljusare av snön

Den är bara en annan sorts mörker

                                   *   *   *

Varje färd i tunnelbanan visar sprickorna i tanken att allt blir bra för helheten om var och en tar för sig.

                                   *   *   * 

Ni som alltid motsatt er den starka staten: Det är ni som nu har ansvaret för den svaga statens tillkortakommanden.

                                   *   *   *

Den där idén att vi måste öka klyftorna för att driva välståndet vidare. Vi behöver inte mer välstånd. Men vi behöver färre klyftor.

                                   *   *   *

Hos Orwell var det ännu staten som sade att krig är fred och slaveri är frihet. I dag är det vi själva i våra sociala medier. Et pereat mundus.

                                   *   *   * 

Det viktigaste för att bli rekryterad eller befordrad i näringslivet är naturligtvis kompetens.

Kompetensen att känna rätt personer.

                                   *   *   *

I enkäten som jag får i mejlen frågas om jag stött på nyheter som går tvärtemot mina egna uppfattningar.  Jag studsar till, för i den tanken är det inte bara faktaresistens längre - nu  är det ett sorts sammanbrott för själva idén att det finns fakta som inte behöver betvivlas.

                                   *   *   *

Irriterande fenomen: När medlemmar av priviligierade grupper använder identitetspolitiska grepp för att förklara sig förtryckta - i syfte att klättra ett stycke till på privilegieskalan, inte att riva den.

                                   *   *   * 

Fråga: När kommer ungdomskulten att börja avta och det inte längre vara en självklar belastning att vara äldre?

Svar: När 60-talisterna börjar känna sig gamla.

                                   *   *   *

Alla ni som nu säger ”Ja, men Trumps USA är inte det riktiga USA."
Hur vet ni nu det?
För att ni har sett ett annat USA på Netflix? Hur vet ni över huvud taget att det finns ett riktigt USA?

                                   *   *   *

Den vanligaste frågan inom den urbana medelklassen: ”Men varför ska inte också jag få...?”   Och den ovanligaste: ”Vad kan jag bidra med?”

                                   *   *   *

The dark side-tanken. Tron att världen är en saga. Dess svaghet visar sig nu.

Och ändå verkar ingen vara redo att överge den.

                                   *   *   *

Slutord om Dylan och Cohen.

Leonard Cohen är en lysande traditionell poet, en av de största i sin tid - men bland de största av en sort som det finns hundra tusen av.

Dylan förändrade världen.

_______________________________

"Till slut blir världen så komplicerad att bara förenklingar återstår som förklaring" - Spretiga tankar i juli

"Det finns inte bara hål i huvuden - det finns hål i hjärtan också" - Spretiga tankar i juni 

"Måste det verkligen vara så att själen får ro först när kroppen börjar svika?" - Spretiga tankar i maj

"Ja, det var mycket vi inte kunde göra förr. Men vi kunde konsten att längta" - Spretiga tankar i april

"Niande - för folk som har etikettsböcker i stället för uppfostran" - Spretiga tankar i februari

"Man måste inte säga allt man får säga" - Spretiga tankar i januari

"Man kan faktiskt uppskatta kollektivet och ändå förakta massan" - Spretiga tankar i december

Det lilla huset i skogen, en väldigt försenad rapport

       

Ja, ni kommer ihåg att vi har byggt ett litet hus i Ytterhogdal, va?

Eller, rättare, att vi har fått hjälp av byggare-Lasse att få upp det. (se ovan)

När sommaren kom var själva huset på plats - men mycket jobb var kvar.

Först och främst skulle det målas, utvändigt och invändigt.

Och att måla ett hus, det är inte bara att sätta igång och smälla på färg, om någon nu trodde det.

Först skall väggarna rengöras (med ett så här nytt hur anses det räcka att borsta av dem, vilket vi var tacksamma för), och därefter skall alltihopa oljas in med grundolja.

Vilket är vad författaren sysslar med ovan - det är alltså inte osynlig färg.

Och fönster och dörrar och knutar och allt vad det nu är skall plastas in, tejpas, eller på andra sätt skyddas.

Inplastning av förstubron.

Ja, och så skall man ju införskaffa material och redskap - det blev flera turer till det fagra Sveg, där färgaffären och brädgården/järnaffären är belägna, innan vi var redo.

Men till slut var vi klara att sätta igång.

Magnus och Claudia stod för största delen av exteriören - med start på norrväggen.

Första semesterveckan hade vi fint väder, vilket underlättade det mesta.

Norrväggen klar. Det inplastade fönstret återkommer nedan.

Processen i korthet:

Före...

...medan...

....och efter:

Färdigmålat!

Nu skall det dit en liten veranda också, och lite annat fix.

Det var utsidan, det.

Sedan, när det blev sämre väder, hade vi tagit oss inomhus.

När väggarna var målade var det dags för lister och fönsterfoder. Och sånt.

Först det lilla fönstret mot skogen i norr.

Fönstret innan operationen. Utan foder. 

A-L funderar.

Färdigt. 

OK, det är inte världens mest eleganta passning.

Men det sitter ett fönsterfoder där. I alla fall.

Och att det alls blev ett fönster på norrväggen, som jag från början var emot, det tackar vi Magnus envishet för.

Några turer till Sveg blev det ju, som sagt. Här bräder till dörrfoder.

Så långt sommarens arbete.

Sedan hampade det ju sig så att det var stambyte hemma. 

Och när jag nu ändå tog ledigt och flydde från detta kaos blev det ju tillfälle att fortsätta arbetet på huset.

Det blir väldigt mycket spillvirke vid ett husbygge.

Men en hög med spillvirke har aldrig varit någon nackdel att ha på landet.

Då kan man till exempel snabbt sno ihop en sågbock, när det visar sig att en sådan behövs:

Arbetsbänk fanns ju redan, i form av den lilla förstutrappen.

Lite väl låg, måhända, men ofta helt ok.

Husbygge är ju inte bara snickerier.

Ibland får man gräva också.

Elektriker Stefan behövde ett dike för att lägga kabeln i.

Så ett dike fick det bli.

Lite orolig för min trasiga rygg var jag allt. Men det visade sig att det omväxlande arbetet, där jag kunde kontrollera arbetstakten och -följden själv, var ganska bra för den.

Fönsterfoder var det, ja.

Jag hade ambitionen att göra dem med snygg gering.

Men hur det nu var, och hur jag än mätte och sågade, så såg det taffligt ut.

Så jag gav upp och körde raka hörn.

Det funkar ju det också.

"Sovrumsfönstret"
Även här kan man ha detaljsynpunkter på passningen.
Men jag är inte snickare. Det får duga.

 Och så var det kaminen. Den fick med hjälp av byggare-Lasse en liten murvägg bakom sig (det är egentligen sådant som är hans riktiga specialitet), och till sist var det tid att börja elda.

Bra drag och snabb värme.

(fast vi har satt in ett element också)

Och mysigt.

Första fikat framför kaminen

                                                                 Så återstår bara att inreda huset....

December. Vinterhimlens färg

Var tar vinterhimlen sin färg?

Det tunna ljuset kan inte ge mycket hjälp

Det är ett sorts mirakel, ett mycket litet, men likväl ett sorts mirakel.

Och som alla mirakel är det snart över

Ljus övergår i mörker

Och vi blir sittande, där i mörkret

Med minnet av himlar

och deras färg

                                                                                            (Rom)

____________________________________________

November: Ibland

Oktober: Ljuset sjunker undan

September: Moln rullar in

Augusti: Vad bilder visar

Julibilden: Finns det en väg?

Junibilden: Kommer himlen närmare?

Majbilden:  Långt borta och nära

Aprilbilden: Det finns inga riktningar

Marsbilden:  Det är någonting med ljuset

Februaribilden:  En bleknad oändlighet

Januaribilden: Någonstans finns ljuset