Apropå det här med julen och respekten för traditionerna & allt sådant.
I vår familj har vi en julmanual.
Den heter "Johans jul" och är i grunden en barnbok från sent 40-tal. Faktiskt kom den in i våra liv först på 80-talet, men den sammanfattade det hela så bra, att den blivit en central del av familjens mytologi sedan dess.
Anslaget fångar en direkt:
Den geniale Birger Lundqvist fångar allas vår längtan efter att den oändliga grå november skall ta slut och släppa in oss i adventstidens ljus och förväntansglädje.
Om än boken är berättad i jagform av titelns Johan, och författad av Eva von Zweigbergk med många träffsäkra formuleringar och en och annan dråplighet, så är det i mycket Lundqvists bok.
Den inledande delen handlar, just som advent gör, om förberedelse.
Naturligtvis gör man sin korv själv, som vi gör vår Korf i en tradition långt äldre än boken, slingrande som korvkedjan i bokens illustration.
Dock har vi elektrifierat korvmakandet. Någon måtta på traditionalismen får det vara.
Och så var det här med de urgamla traditionerna. Bokens Mamma, ett knappt beslöjat självporträtt av DN-journalisten von Zweigbergk, har inte mycket till övers för den här nymodiga positivvisan från Neapel. Bara som en liten info till er där ute som tycker att blonda söta flickor måste marschera kring gård och stuva som det alltid, alltid, har varit...
Förvisso är Johans familj traditionalister. Det är det som gör boken till en sådan förträfflig manual. Man har något att hålla sig till, och kan lätt göra de tillägg eller bortskalningar som man önskar.
Vi brukar till exempel av praktiska skäl oftast inte kunna vänta med köpa julgranen till dagen före dagen före dopparedan - fast ibland är det ju tvärtom så, att det är vad de praktiska skälen hänvisar en till.
Uppmärksamma public service-medarbetare kan måhända identifiera den plats där familjen köper sin gran med familjefaderns paraply som mätsticka i en scen där Birger Lundqvists fantasi firar flera små triumfer.
En punkt där vi följer samma tradition som bokens, när inte omständigheterna nödvändiggör andra lösningar, är att ta in och pynta granen kvällen före julafton.
Det där med adventsgran är inget för oss.
Vår gran, som från början var ytterst spartansk och i stort sett bara innehöll ljusen och några få hängande saker, har med tiden blivit mer och mer utsmyckad. Särskilt sedan barnen växte ur egen barngran med MASSOR av pynt.
I "Johans jul" råder fortfarande uppdelningen mellan granarna, som hos oss på 80-talet.
Men jag kan också känna med von Zweigbergk i hennes utgjutelse när hon låter Johan berätta:
"Mamma säger alltid, att om det fanns nån i Göteborg som skickade henne sån julgranskonfekt som hon hade i sin gran när hon var liten, skulle hon hänga den i vår stora gran. Vi önskar också att det fanns nån, för hon berättar att det var både hermelinsmuffar, äpplen, päron och jordgubbar och nycklar av marsipan och choklad. Tänk!"
Och sida efter sida av dessa just-sådär-bilder. Här barnen med sin pappa på julklappsjakt:
Ja, men själva julen då?
Ja se, det är en annan historia.
Det kanske kommer.
Till jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar