Kammarspel i nypremiär

                                                                        De exakta

Donizettis Maria Stuarda – efter Schiller – är ensorts kammarspel.

Visst finns det en kör, som vid några tillfällen uppträder som hovfolk eller jaktsällskap, men deras roll är underordnad i berättelsen, och länge nog också i musiken (fast det finns ett väldigt fint körparti alldeles mot slutet).

Det viktiga föregår mellan ett fåtal personer i ett strängt begränsat antal rum:

Maria och Elisabeth – eller i omvänd ordning, för det dröjer innan titelfiguren uppenbarar sig – och deras gemensamma kärleksobjekt Leicester. Därtill några andraplansfigurer, nödvändiga men likväl underordnade: Cecil, Talbot, Anna Kennedy.

Laddningen i denna uppställning förstärks av att de båda drottningarna, vars outsläckliga rivalitet är dramats hela och enda motor, bara träffas i en enda scen, den så kallade konfrontationsscenen i slutet av första akten.

(Det är förvisso en gång mer än i den faktiska verklighet där Maria Stuart och Elisabeth I av England rörde sig, men med den har operan föga att göra. Nästan inget alls utom några enkla yttre fakta.)

Hela operan hänger kring denna scen; den första akten strävar hela tiden fram mot den, den andra tar hand om dess konsekvenser.

Och musiken, då?

Ständigt denna nyfikna fråga.

Jodå. Det var bra. Faktiskt väldigt bra. Jag fick rota en bra bit bakåt för att hitta en lika stark upplevelse för egen del, bortåt till Turandot med Kleyn och Stemme.

Men nu är jag ju löjligt svag för sopraner, belcanto eller ej (och för stora klanger - som i Turandot)

Och de gör det jättefint. Katarina Dalayman har som Elisabet den svåra uppgiften att komma in ensam och s.a.s. sjunga igång hela operan på egen hand utan vidare mycket stöd av andra sångare inledningsvis. Hon gör det och allt annat utmärkt, och tar hand om växlingen mellan stämningslägen så att det verkar nästan trovärdigt, för att nu vara opera.

Och inhoppande Cristina Gianelli som Maria är lika strålande, och får väl berättigat bifall efter föreställningen.

Det får även tenoren Bruce Sledge som sjunger Leicester. I mina öron börjar han väldigt tunt, som om han glömt att sjunga upp sig eller nåt, men växer efter hand.

Och så kapellet.

Jag vet att jag är lite tjatig. Men det finns en sådan enastående exakthet över hur denna ensemble – denna kväll under ledning av Pier Giorgio Morandi – levererar.

Det börjar från första ögonblicket, i ouvertyrens inledning, när Morandi lyfter fram instrument efter instrument i korta, distinkta och likväl nästan elegiska sekvenser. Utan att dränka dem i svar från tutti.

Och på den vägen är det.

En liten fin detalj – men det är Donizetti, inte Morandi, förstås – som vi talade om på hemvägen är hur det ett antal gånger kommer en liten lätt, nästan lustig trudelutt och man tänker att nu skall vi dras in i något Verdiskt trallande till tragiken – men så bryts det och vi får musik som förhåller sig lyssnande till orden.

Eftersom storyn i grunden är rätt så tunn och kort, så blir den en del omtagningar – Leicester vädjar till Elisabeth, Elisabeth vädjar till eller kommenderar Leicester, Maria uttrycker sin stolthet, Leicester vädjar till Maria, Cecil argumenterar inför Elisabeth och så vidare. Men det ger bara de agerande så mycket mer chans att uttrycka sina rollers personligheter och briljera med sin sång.

Helt saknar dock inte berättelsen trovärdighet, om man lyckas bortse helt från den historiska bakgrunden – vilket inte är lätt, jag satt hela första akten och funderade på när Marias (den verkliga) tredje man James Hepburn egentligen dog…  - så är den inte så orimlig för att vara opera.

En tråkig detalj var att salongen var mycket långt ifrån fullsatt. Max två tredjedelar, skulle jag säga.

Men det betyder å andra sidan att det bör gå att få biljetter till kommande föreställningar. Det tänker jag försöka, för det här vill jag gärna uppleva igen.

Det kan du också göra.
Fem föreställningar kvar i skrivande stund.

Gack och lyss!

___________________________

Så här föll konfrontationsscenen ut vid en föreställning 2012 i New York:




Sedan må man ju minnas att, Schiller och Donizetti i all ära, den slutliga versionen av berättelsen om Maria Stuart har Sandy Denny levererat:

Spretiga tankar i april

Ingen tid är för evigt

                                                  *   *   *
En tid trodde jag att de spretiga tankarna skulle ta slut. Att min förvåning över tidens tokerier skulle gå över efter hand, till slut. Skulle falna, blekna.

Så egendomliga föreställningar man kan få!

                                                  *   *   *

Vill ni förstå vad som händer i världen? Då har jag ett enkelt recept som förklarar det mesta: Människor vill kunna känna igen sig.

                                                  *   *   *

I ”individualismens tid” definieras vi alla enbart efter vilken grupp vi tillhör. Annars kan man ju inte sälja något till oss: politik, lojalitet, kärlek. Eller prylar.

                                                  *   *   *

Det finns faktiskt fria luncher.  De är bara väldigt sällsynta. Och serveras inte alltid vid de bord man tänkt.

                                                  *   *   *
Det är inte alltid bland de övertygade som man hittar medlöparna.

                                                  *   *   *

Det är häpnadsväckande hur många fenomen i samhället som kan förklaras med orden ”Det blir enklare för journalister så”.

                                                  *   *   *

Det finns ingen anledning för vita medelålders svenska män att känna sig kränkta över att andra får ta plats. Ingen alls.

Men detta är inte., som en del tycks tro, samma sak som att sådana män aldrig kan vara eller bli kränkta. Eller sårade, förtryckta, hotade, utsatta.

Det är människor vi är. Inte representanter.

                                                  *   *   *

Nej, jag har aldrig tyckt att det som andra har uppnått har förminskat mig. Jag är inte en modern människa på det sättet.

                                                  *   *   *
Bildningens stora spricka: att folk inte längre är generade över att inte veta.

                                                  *   *   *
Jag har så svårt att inte bli generad när människor jag tilltrodde integritet förlorar den.

                                                  *   *   *

Att man finner att något nytt är dåligt beror sällan på att det är nytt, oftare på att det är dåligt.

                                                  *   *   *

Det som gör oss till människor är också det som gör oss sorgsna

________________________________________

En dag i taget – och redan det känns nästan lite för mycket.  -  Spretiga tankar i mars

Där allt tar slut

 

Tillbringade ju en helg vid randen av Stora Alvaret härförleden, och kom i detta sammanhang att citera Sten Selanders fantastiska dikt ”Helgsmål på Alvaret”, enligt min mening något av det vackraste som skrivits på svenska, och en av de mest genomträngande skildringarna av dödens obevekliga stränghet som finns.

I alla fall för oss som inte har förmågan att lösa alla svårigheter med drömd hinsideslängtan.

Ur minnet kunde jag den gången citera den underbara avslutningsstrofen, den som jag vill ha i min dödsannons när den dagen kommer:

Du vet att alltet, det mångtusenmila
skall en gång sprängas i ditt ögas lins
Och drunkna i en ocean av vila
där ocean och vila inte finns.

Jag tycker att det säger allt om vad döden, den oundvikligen stundande, egentligen är, och jag skall strax förklara varför.

Men först, låt mig citera hela dikten:

    Klockringningen från horisontens byar
    står spänd kring vidden som ett sidentält
    Och under aftonhimlens långa skyar
    trumpetar en försenad tranflock gällt

    Den flyr däruppe i det sneda ljuset
    som vindar flyr och aningar och år
    Men ännu blommar alvargruset,
    fast ingen sommar återstår

    För dig bereddes denna sena blomning
    som saknar doft och aldrig går i frö
    då höstens gistna väderkvarn mal tomning
    och allt du älskade skall dö

    Din framtid är för längesen förgången
    och flyktig skrift i sanden vad du gjort
    Men lågt i väster öppnar solnedgången
    mot något oerhört en gyllne port

    I skymning svept och kyligt östanväder
    står du med din bukett av dödsdömd blom
    och ser emot den väg du snart beträder
    dit ut, där rymden vidgas tom.

    Var tröst ändå   Hör klockorna förklara:
    Sabbaten stundar. Tiden löper ut
    Och du kan fatta snart det ofattbara,
    att tid och rum är obönhörligt slut

    Du vet, att alltet, det mångtusenmila
    skall en gång sprängas i ditt ögas lins
    Och sjunka i en ocean av vila
    där ocean och vila inte finns. 

Dikten återfinns i den postuma samlingen Avsked, sammanställd efter Selanders död 1957. Här finns flera vackra dikter med motiv från svensk natur, inte minst fjällen som var poetens och tillika botanistens specialgebit. 

Selander har efter sin död blivit – i mitt tycke en smula orättvist – bortglömd, överkörd av den modernism som han stod tämligen främmande inför och i sin kritikergärning bedömde alltför snävt och  ogeneröst.

För min del har jag alltid haft en särskilt klockarkärlek till de sena borgerliga intimisterna, förutom Selander sådana som Karl Asplund och framför allt Gunnar Mascoll Silfverstolpe. 
På lite avstånd ser man lättare det tidlösa i deras tidskritik och har svårare att avfärda den som konservativt gnyende, vare sig det gäller ämnesval eller stil.

Men den här dikten, alltså, Helgsmål på Alvaret.
Jag tänker mig att det inte är en tillfällighet att den publicerades först efter poetens död.
Det är så uppenbart en kamp med dödens själva innebörd.

Och en så ensam utsatt tröst för oss som inte kan tro på något annat än detta liv, för att nu låna ord av en av de modernister som Selander aldrig riktigt kunde ta till sig.

Ni vet, den där tanken som de flesta barn leker med någon gång ibland, men som de flesta av oss efter hand väljer att skjuta undan djupt i det dolda – tänk om allting skulle ta slut?
Inte bara livet på jorden, solsystemet, Vintergatan och vårt universum. Utan alla universa, alla tänkbara världar, och alla dem som eventuellt skapade dem, och allting bakom. Om bokstavligen ingenting skulle finnas.

Det är nog klokt att inte fördjupa sig för långt. Det känns lätt som att förståndet vacklar när man följer tanken utåt, bortåt.

Men det tycks mig som att Selander tar just den tomheten och vänder på den: Detta är vad som händer när du dör: att allt i hela världen tar slut.
Den tomheten.

Det är vad döden är: att allt i hela världen tar slut. Din värld. Att ingenting längre finns kvar.

Att du dör - det betyder att allt det som du älskade dör.
Att vi dör betyder att tid och rum tar slut.

Det är isande torrt , som de förtorkade alvarblomstren.  Och omöjligt att undfly när man väl en gång har hört det.
En tomrymd, så mycket högre än himlen över hösten.

Men det stannar inte där.
Selander ger oss också hela oändligheten i livet och i döden, sammanfattat i de två sista radernas obeveklighet:
Den ocean av vila där du drunknar är så väldig, och så ofattbar att oceanen själv har upphört att finnas, och att vilan inte längre går att vila i.

Allt vi visste är undansopat
Ingenting är kvar.

Inte ens vår rädsla.

Och under aftonhimlens långa skyar   trumpetar en försenad tranflock gällt

Och ändå, ändå är det inte det filosofiska som bär den här dikten.
Det är poesin.
Det är det som är så mirakulöst.
Det är den som ger svindel.

Om priser

Den senaste bilen. Här med vinterdäck.

Det här med prisers utveckling.

Häromdagen var jag och lät sätta på nya däck på bilen. Det blev lite dyrare än jag väntat; jag fann att det kostade ganska precis så mycket som min pappa betalade för sin första egna bil för drygt 50 år sedan. Den som kallades Gröngölingen och hade soltak och tog oss på många minnesvärda resor och utflykter under mina sena barndomsår.

Vad däcken till den kan ha kostat minns jag dock inte.

Men tanken gick vidare till prisers relativitet, och deras inbördes förskjutningar.

När jag – eller rättare sagt min arbetsgivare – köpte min första bärbara dator i slutet på 80-talet kostade den nästan hälften så mycket som den bil jag hade köpt något år tidigare; låt vara att bilen var en smula begagnad och datorn var ny. Sådana var dock proportionerna.  

När jag ett tjugotal år senare åter köpte en dator och bil med något års mellanrum (då dock i omvänd ordning) fick jag betala 40 gånger så mycket för bilen – fortfarande begagnad, ungefär lika mycket som den första – som för datorn.

Låt vara att den senare bilen var lite större och tjusigare än den första, de var dock i samma härad; de båda datorerna går inte att nämna på samma dag,

Å tredje sidan är den datorn redan skrotad fem år senare medan bilen rullar, ännu så länge. Det är den som just fått nya däck.

"...och blå viol". Ölandsresan del 3.

Vi lämnade Borgholm (jfr del 2) i de ännu fåtaliga men redan anlända andra turisternas händer och följde kusten norröver ett stycke - 

- följde den grusade vägen längs landborgen -

- och såg Jungfrun vid horisonten -

- på jakt efter tovsippor; ett inte helt enkelt projekt, med tanke på att vi inte riktigt vet hur de skall se ut, samt att de egentligen inte skulle vara komna ännu.

Men det senare gäller ju back- och fält- också, liksom en del andra arter vi mött under resan.

Alltnog, vid Djupvik hittade vi någonting.

Troligen var det bara ovanligt bleka backsippor.

Annars inte. Fina var de i alla fall,

och fin var vägen och fin var utsikten mot Blå Jungfrun.

Tvärs över ön, här där den är som smalast.

Till Kapelludden, där den heliga Birgittas stoft enligt sentida bedömning

inte alls fördes i land på sin sista färd från Rom till Vadstena.

Spela roll.

Himlen är hög, utsikterna är vida,

världen är ett ögonblick vacker.

Och korset där är från tiden - det stod där på Finstafruns tid,

säger de som vet.

Jag har gått på en landsväg...

Så småningom hem till Stora Frö, det blev kväll och aftonstjärnan steg upp.

Och till sist lyckades jag fånga en bild av den som den planet den faktiskt är.

Hemfärd.

Men först ett kort stopp vid Nunnedalens parkering för att se om slånet kommit lite längre.

Men inte. Vi var lite, lite för tidiga.

Snart skimrar hela ön i vitt flor

Men vi var nöjda med det vi fick, och styrde hemåt.

Via bland annat temperaturmetropolen Målilla och dess avlagda gråtrötta station -

- kom vi till Storebro och fick en mycket förvirrad men fullt njutbar lunch på gästgiveriet -

- där vi också till sist fick tillfälle att fotografera en öländsk kvarnrad...

Men violerna då?

Ja, ja. Här är några av dem. De flesta lämnade vi kvar.

På adonisängen vid Arontorp växte även violer

Fotografen vill också vara med. Vid Alunbruket

Smultrondblad. Ja, och violer.

Marktäckare

Viol och murgröna samsas. Vid Nunnedalen, (tror jag)

Blåsippor. Och violer...

Blågult. Eller åtminstone violettgult. Svalört och viol vid Södra Greda löväng

Vid Nunnedalen

I backen nedanför skulpturparken vid Alunbruket

Något oskarpa. Någonstans på Öland

Del 2 av berättelsen här

Och del 1 här

Hälar och pippihågar. Brott och bruk. Ölandsresan del 2.

Fler bilder från Öland. Den första hela dagen på ön, som var fredag, bjöd på mycket busväder med ljusare stråk inemellan.

I Resmo kyrka vid landborgens brant och Alvarets kant finns de ursprungliga små norrfönstren kvar; så såg de ut i de flesta kyrkor långt fram i tiden.

Alvarets stränghet och rymd är svår att fånga med kamera. 
Den kräver egentligen mer närvaro. Men man måste försöka.

Alvarmark. Livet hittar sprickorna.

Vid Resmo finns doliner.
Vill säga, vad vi rubrikhungriga journalister kallar slukhål
Dessa är gamla och vittrade och ser ur som brott för ölandskalk - 

- men en fascinerande miljö, med den karga floran kramande ut vad näring som kan finnas.
Enar, slån - och violer.

Samt sippor. 
Det är inte alltid lätt att skilja halvutslagna backsippor från halvutslagna fältsippor

Våren, ja -

Nej, egentligen är det fusk. Gullvivornas tid hade inte riktigt kommit.
Men detta tidiga exemplar hittade vi vid Bårby borg.
Invid fanns sena vårlökar, och jag kom förstås att minnas den fåniga gamla versen:
Gagea lutea
Primula veris
När barnen är lea
Ska de ha ris!

Ölänningarna lägger sina kalkplattor lite större än vi andra.

A-L vid kanten av Stora Alvaret.

Det gamla alunbruket vid Degerhamn är en spännande miljö.
Här sjöd av liv under en kort industriperiod  (ungefär = 1800-talet).
I dag en fridfull ruinparksmiljö alldeles invid sundet. Med en imponerade, nästan zigguratisk skorsten som främsta minnesmärke

Alunet ligger i tunna skifferskikt. Ser nästan ut som i fjällen.
Det bröts och brändes och användes bland annat vid färgning.

Hemkomna finner vi att det är väldigt få väderkvarnar som fastnat på bild. 

Men de finns redan på många andra bilder. Här är i alla fall en, tagen från Alunbrukets skulpturpark, med ett av de spännande konstverken i förgrunden.

Arbetarbostäderna ser i dag ut som välhållna lite ålderdomliga radhus.
Dåförtiden var de kanske mindre lockande. Fast det hävdas att brukets grundare just försökte locka arbetare dit med förmånliga villkor. Man får då en glimt av hur villkoren var på andra platser när man hör att arbetarna vid detta bruk var i tjänst tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan.
Dock, bör erkännas, med fritid att gå i mässa på söndagen; innan man återvände till ugnarna och karen.

Långe Jan. Växlande molnighet.

När författaren till dessa rader var två år besökte han Skansen – f.ö. ett av de första verifierbara minnena – och rapporterade efteråt tillfredsställt att han beskådat ”hälar, nallebönar och pippihågar”.

Detta klargörande uttryck blev sedan ett återkommande omkväde i familjen.

Några nallebjörnar visade sig (dessbättre) inte vid Ottenby, men väl ett par sälar vilande på strandstenarna, och naturligtvis ett försvarligt antal pippifåglar, även om även de senare helst syntes huka undan vind och hagel.

Vi såg  bland annat en svarthuvad mås (skratt-?) som vimsade på vägen, till synes mer korkad än en genomsnittlig ren, velade fram och tillbaka, tog några steg, gick två tillbaka, flög en halvmeter, återvände till utgångspunkten, tittade förvirrat och skeptiskt på vår bil, tog två steg till, pep något svårtolkat till sin kompis ett stycke bort, och till sist makligt promenerade vidare över vägen.

Försökte filma denna dödsföraktade eller möjliga bara bisarrt dumma fågel, men fick det tyvärr inte att fastna.

Kunde ha blivit en riktig Youtube-succé annars, jag lovar.

Knäppaste fågeln jag har mött, lätt

Två små sälar på en sten (nåja: på var sin sten)

Från flera håll fick vi tips om Nunnedalen, belägen vid landborgens kant, bara någon kilometer från Stora Frö:  En vårblommefylld rand av lövskog i skarven mellan alvar och odlingslandskap

Och vi begav oss dit.

Hon som brukade ha svindel begrundar landborgens brant vid Nunnedalen, sippornas landskap.

Vita, blå och gula. Tre sorters sippor intill varandra. Nunnedalen levererar.

Men nog är de blå allra finast?

Ja, jag vet. Det är dåligt. 

Men vi hade faktiskt ingen aning om att hål-nunneörten också förekom i en vitblommig varietet. Pinsamt, men så är det.

Hem till en spöklik solnedgång över sundet

Och det blev natt och det blev morgon.
I det klara morgonljuset hälsades vi välkomna till Beijershamn av kraftfulla enar.

- och backsippor

Men vi var på jakt efter en särskild blomma, ett stycke därifrån.

"I Arontorp där blommar en ros / Jag far min kos".
Våradonis kallades den, innan Karldfeldt  kom på annat. Vi hittade den i ett litet reservat
strax norr om byn Arontorp

På samma plats hittade sällskapets konstfotograf  blåsippsblad med ovan färg

Vidare till turisternas blåsiga Borgholm...

...där någon återupplivat ett fint gammalt företagsnamn som förr kunde ses vid Djurgårdsbron:

Medan vi studerade fågellivet, representerat av några närgångna medgäster på det trivsamma fik som bjöd på årets första ute-sittning i ett läat hörn.

Men violerna då, undrar ni.

Lugn, bara lugn.

De kommer.

Fortsättning följer  - nämligen här

Första delen här.