Nätter (gammal dikt)

Finns det alltid en natt kvar?

Nej.   Det är ju det som blir allt tydligare,

ju närmare gryningen man kommer: att nätterna

också har ett slut

Grå fåglar sjunger inne i mörkret, eller sjunger gör de ju inte,

kraxar någonting som skulle kunna kallas obegripligt

om det alls hade funnits någon beredd att tillmäta det en mening

Men det gör det ju inte

De kvarvarande nätterna

gnisslar mot varann, svagt lika träbåtar i en hamn

en blåsig dag mot slutet av en månad utan namn

(februari 2009)

En man och envars förvirring

                                                                                            En  (Juniperus communis) 

Jag använder gärna det förträffliga lilla ordet hen.

Det fyller en lucka i språket, löser en del otymplighetsknutar, och kan knappast missförstås.

Inte heller kräver det som nytt språkinslag en tolkningsprocess som stoppar upp läsning.

Däremot har jag problem med den programmatiska användningen av ”en” i stället för ”man”.

Det fyller inte något språkligt behov, utan ett politiskt, eller åtminstone imagemässigt.

Det placerar skribenten i den grupp som blandar ihop de två homonymerna man=maskulinum och man=pronomen för ospecificerad person.
Något mer gör det inte.

Kampen för jämställdhet har fortfarande berg att bestiga. Att då skrapa ihop lite damm från marken för att forma en liten hög att få stå högst på ett ögonblick är inte bara ovärdigt. Det är kontraproduktivt också; för det skapar motsättningar där de inte finns.

Att byta ut ordet ”man” mot ordet ”en” löser faktiskt inget problem. Därför är det onödigt – och klåfingrigt. Det stoppar upp läsning och skapar förvirring, enbart för att sända en signal om vart skribenten vill höra.

Någon gång kan det vara komiskt, när skribenten inte granskat sin text ordentligt i efterhand och ett eller två man har slunkit med bland enarna i backen.

Men eftersom det är viktigt att hänga med, viktigare än att förändra, så tänker jag i fortsättningen använda formerna endel, lejon-en, entel, enöver, ennagrynspudding, ental , engo, och så vidare.

Hur andra gör är ju vars och mans mansak.

Vi behöver ju inte vara övermans om allting.

En sorgsen tanke om trivialisering

Tänker, på Förintelsedagen, en smula på hur Förintelsen trivialiseras och den smygande eller fullt öppna antisemitismen bagatelliseras av dem som använder anklagelser om antisemitism för att brännmärka dem som ser eller skildrar dagens frågor och problem på ett annat vis än de själva önskar.

De, till exempel, som tycker att lojalitet med ett lands regeringspartier är viktigare än den samlade fronten mot antisemitismen.

De som säger sig känna andras dolda drivkrafter.

De som vet att enkla fakta alltid måste läggas om i nya mönster enligt gamla mallar, och att den anklagade inte har någon talan.

De som vet.

___________________________________


Antisemitsmen är ett reellt hot och högsta allvar i dag.
För allvarlig för att användas för att slå meningsmotståndare i huvudet.

Det obegripliga – några månader med Nelly Sachs

                                                                                    En främling har alltid

                                                                                                               sitt hemland i famnen

                                                                                                               som ett föräldralöst barn

Det som inte går att säga kan sägas på olika sätt.

Ett är att tala om något annat. Ett annat kan vara att göra kringgående rörelser, med fler eller färre ord försöka cirkla in mot det.

Nelly Sachs försökte, som jag förstår det, skriva och skruva sig igenom språket.

Hon skrev i resterna av ett språk

Nelly Sachs samlade dikter har varit mitt klassikersällskap under några månader, översatta av Rolf Moberg och utgivna i Månpocket i början av seklet.

Det är inga texter man läser fort. Ofta brukar jag plöja diktsamlingar ganska hastigt, sedan kanske hoppa tillbaka, läsa om, pröva igen, ibland återvända till något som talat extra till mig.

Men det går inte att läsa Nelly Sachs dikter så.

Sammanhanget brister

Med några undantag är det inte dikter som man kan ”förstå” i den gängse meningen, även om man plockar med sig många glimtar av förståelse, vetande, aning, tankar. Bilder kan vara tydliga och uppenbara, men de avlöses av andra som är oåtkomliga, och sammanhanget brister. Just det som är ett hot och kanske redan verklighet i den bräckliga författarinnans liv: att sammanhanget brister.

Jag tänker alltså inte låtsas att jag förstår särskilt mycket, om man med "förstår” menar ”inser intellektuellt och kan redovisa innehållsligt”.

Att det är en givande läsning ligger på ett annat plan.

Delvis ett undantag utgör den allra första samlingen, I dödens boningar från 1947,  som tecknar en bild av Förintelsen och dess offer sedd från den genom tillfälligheternas spel räddades ögon; halvt inifrån, halvt utifrån, halvt bakåtblickande, halvt närvarande.

Nelly Sachs har där ännu inte nått fram till den hårt knutna, nästan slutna, expressiva stil av skarpa bildväxlingar som är hennes särart i de senare samlingarna; detta är ännu – en förvisso komprimerad – allmän 1900-talsmodernism.

Men jag tycker mycket om den samlingen, fast den förstås gör ont att läsa, liksom allt som verkligen tar oss med in i den tidens vanvett och smärta.

Inte minst de porträttdikter av massmordets offer som ryms i avdelningen Gravskrifter skrivna i luften är drabbande.

Det är bortanför tröst och förståelse, ännu inte på det språkliga planet, men på det mänskliga, begripandets.

Kanske, ja rimligen är det en konsekvens av detta som för Nelly Sachs allt djupare in i språket, dess vindlingar just där tankarna föds i bilder, just innan tankarna föds, just som de föds.

I det inre

En splittrad tid behöver splittrade dikter, hävdade en del, och författarinnan tar oss på den vägen.

Nb inte så att språket helt bryter samman, här följer oftast ord på ord i ett språkligt rimligt flöde, det är inte dadas nonsens eller konkretisternas helt uppbrutna bilder.

Nej det är i det inre som fogarna lossnar; det är bilder som lösgör sig från sina sammanhang.

Just som man tycker sig förstå, eller ana, tar orden en ny väg, tar bilderna ett nytt språng, växlas scenen.

Det är jobbigt att läsa, inte bara därför att ämnet i huvudsak fortfar att vara Förintelsen, dess spår och följder, det fotfäste som mänskligheten förlorat där, utan också för att det ställer krav på uppmärksamhet hela tiden, på närvaro, för att inte helt förlora sammanhang och sikt.

Många gånger bränner enskilda bilder till, bygger broar, vidgar rummet. Andra gånger förblir texten stum för denne läsare.  Om det är hans oförmåga eller textens orimliga krav må vara osagt.

Det är text som ställer krav inte bara på läsaren, men också på själva språket. Det finns en anspänd förväntan på att det skall kunna bära och förmedla vittnesbörd också om det mest outsägbara – samtidigt som en väsentlig del av det som måste sägas är att uttrycka ett tvivel just på språkets bärkraft, det där som lite förenklat har fångats i frågan om det går att skriva poesi efter Auschwitz.

Att språket är tyska, bödlarnas språk, bidrar givetvis också till att driva Nelly Sachs ut mot gränserna och över dem, att försöka vidga möjligheterna, avvinna det språk som hon delar med dem nya kvaliteter. Det finns ett försök till skapelseakt i detta.

Alfabetets lik steg upp ur graven,

bokstavsängel urgammal kristall,

med vattendroppar från skapelsen inneslutna,

som sjöng – och man såg genom dem

rubin och hyacint och lapis skimra,

då stenen ännu var mjuk

och sådd likt blommor

Ibland bär det. Ibland brister det. Annat är inte möjligt, inte tänkbart.

Livet efteråt är så många sår.

Vandring med smärtan

Ibland återstår bara splittrade bilder som strävar åt olika håll. Det finns ofta en skönhet i det, om det nu är skönhet man söker.

Mera sällan tröst; Nelly Sachs diktning är en vandring längs med smärtan, från den första samlingen till den sista.

Men ibland öppnar det sig, förklarat och klart.

Som i dikten Kommer någon fjärranfrån från samlingen Flykt och förvandling från 1959, en dikt som förutom att den är Nelly Sachs som bäst också har bevarat hela sin bistra och bittra aktualitet:

KOMMER NÅGON

fjärranfrån

med ett språk

som kanske låser in

ljuden

med stoets gnäggande

eller

med koltrastungars pip

eller

också som en gnisslande såg

som skär sönder all närhet -

Kommer någon

fjärranfrån

med hundens rörelser

eller

kanske råttans

och det är vinter

så kläd honom varmt

kan vara så

han har eld under fotsulorna

(kanske red han

på en meteor)

så banna honom ej

om din matta ropar genombränd –

En främling har alltid

sitt hemland i famnen

som ett föräldralöst barn

för vilket han kanhända

inte söker annat

än en grav

_________________________________

Not: Jag inser efter hand att Nelly Sachs själv, den unga judiska flyktingkvinnan som ensam i en liten lägenhet vid Bergsunds Strand kom att utvecklas till en Nobelprisbelönad poet, inte är så självklart känd som jag först föreställde mig.
Här kan du läsa lite mer.

Tredje ståndpunkten

Läser Werner Aspenström och kommer att tänka på Tredje ståndpunkten.

Jag har alltid älskat Tredje ståndpunkten. Inte för vad den var i tiden, vad man faktiskt sade, utan just för att den var en tredje ståndpunkt.
Ett annat sätt att se.
En ytterligare nyansering. En vägran att inordna sig i det svartvita mönstret.
Ett sorts "ja, men..."
Ett "å andra sidan".

Defnitionsmässigt ett prövande. Ett  trevande.

Så drog det också på sig mycket hån från de tvärsäkra. Och från dem som inte kunde vara tvärsäkra men som önskat att de kunde vara det.

En annan av mina favoritförfattare har en del att göra räkning för här.

Han hade kanske rätt i att det finns tider när man måste välja sida. Men de är så få, och då är de hett akuta.
Och det finns också tider, och de är många fler, när det att avstå från att välja sida är en dygd.

Den tredje ståndpunkten.



__________________________

Tänkte länka till Wikipedia, men finner att denna har tagit ganska tydlig ställning bland ståndpunkterna. ´Gamle Eyvind skulle vara stolt över sitt inflytande över opinionsbildningen.
Hittar i stället ett inlägg från Smålandsposten, när det begav sig med Jojje Bushs ödesdigra Irakinvasion, som i förbigående förklarar ganska bra för dig som inte riktigt kommer ihåg vad det handlar om.

Spretiga tankar, januari

I det stora hela handlar samhällsutvecklingen om en väldigt enkel topografi: om man vidgar klyftorna blir det svårare att kommunicera.

                                                    *   *   *

Många försök till analys av det extremistiska våldet verkar missa att vreden ofta ser ut att komma först och ideologin först senare.

                                                    *   *   *

Alla ni som säger eller skriver ”Jag var med i en extrem kommunistsekt på 70-talet, så jag vet sanningen om socialismen”, har ni tänkt på att det är ungefär som att låta några urspårade jihadister berätta sanningen om islam?

                                                    *   *   *

Det värsta med de främlingsfientliga är inte att de skyller allt på invandrarna. Det värsta är att de känner att de behöver någon att skylla på.

                                                    *   *   *

Lite för många människor har en benägenhet att ursäkta eller acceptera religiösa överlöpningar, både bland dem som själva tror – ”nu får korsfararna känna på sin egen medicin”/nåja, men de är ju i alla fall kristna” – och bland dem som inte gör det men tycker att det där med tro är något personligt som man inte skall blanda sig i.

Men så fort någon, med sin tro som förevändning, blandar sig i andras liv är det inte längre en personlig sak utan en politisk.

                                                    *   *   *

Om vi bara först kunde enas åt och hålla i minnet att all frihet är villkorlig, så skulle det vara lättare att sakligt diskutera frihetens möjligheter – och dess begränsningar.

                                                    *   *   *

Det finns få platser där vårt synfält är så begränsat som i ”the global village”

                                                    *   *   *

Ibland när man är ute på stan kan man tänka på all oro man helt i onödan kände som småbarnsförälder, att barnen skulle störa och vara i vägen för andra och allt omak man gjorde sig och barnen för att undvika det.

                                                    *   *   *

Alla dessa barn som i dag växer upp i ständig tävlan – om det finaste barnkalaset, om den senaste iPhonen, och de hetaste accessoarerna,  om de bästa platserna på tunnelbanan, om betyg och utbildningsplatser, påhejade av föräldrar ur den medelklass som föraktar samverkan och samarbete – hur kommer det vara att leva i det samhälle som de styr?

                                                     *   *   *

Typiskt svenskt: Att peka ut något som typiskt svenskt. 

Och därför dåligt.

                                                    *   *   *

De här människorna som tycker att vi är löjliga, vi som känner en viss teknologiskiftes-trötthet, och som tycker att vi bara inte anstränger oss nog att hänga med.

Och som avfärdar oss med att ”folk alltid har haft svårt med nya saker”.

Jag skulle vilja leva länge nog för att höra hur de kommer att bortförklara sig, när det är de själva som når detta stadium.

                                                    *   *   *

Hur mycket skada ställer inte de otåliga människorna till!

                                                    *   *   *
______________________________

"När är man gammal?" - Spretiga tankar i december

Bråtemad. Några avrundande minnesbilder.

Torpet i mitten av 50-talet, medan de vita trämöblerna fortfarande användes. Mormor Kerstin i soffan

Alla ni släktingar, vänner, kolleger och andra som förtvivlat skannat min blogg dagligen i desperat väntan på flera barndomsberättelser, denna bloggandets Homeland, behöver nu inte vänta mer.

Jag lovade en fortsättning som var en avslutning, och här är den.

                                                   * * *              

Tittar på gamla bilder i album från förr, och hittar bland annat en rad svartvita foton på hus i trakten av Bråtemad, och ibland deras invånare; och påminns om något bortglömt, nämligen hur nästan alla benämndes efter sin gård.

Det var Karl i Björkdalen och Manda i Bråten – när den förstnämnde med familj var på besök på Gulsparvsgatan står det noterat att ”Björkdalens” var på besök . Om jag någonsin vetat var som var Karl i Björkdalens borgerliga namn har det inte stannat kvar i minnet.

Detsamma gällde förstås den fascinerande gamla Berta i Bocksten, en ålderdomlig kvinna i en ålderdomlig gård, och hennes son, Gustaf i Bocksten, tidigt bortgången, av kräfta som man då fortfarande sade.

Han kom på lasarettet i Kungälv men det kunde inte hjälpa honom.

Är det någon som använder ordet lasarett i dag?

Bocksten

Den åldriga Berta, som kändes som en figur ur en helt annan värld, en bondevärld som förlorade sig hundratals och tusentals år bakåt, var rimligen inte så mycket äldre än morföräldrarna, kanske jämnårig med min farmor (född -85), i alla fall knappast född före 1880.

Men som barn upplevde jag henne, som sagt, som från ett annat tidevarv.

Gustaf i Bocksten körde med oxe spänd för vagnen, ett av mina 

tidigaste minnen är en picknick (annars ett ytterst ovanligt fenomen) 

i en skogsbacke som fick hastigt avbrytas därför att sällskapet placerat sig i spannets tänkta färdväg. Troligen sommaren -56.

                              * * *

Bengt Lundegard var en man med principer. Många av dessa var utan tvivel förträffliga och tjänade honom väl i ett framgångsrikt liv.

Andra var mera dubiösa, och någon gång kunde det hända att omvärlden utmanade dem. Ett par av dessa tillfällen inträffade på Bråtemad, och är förknippade med platsen.

En av principerna var att morfar, som mycket uppskattade fisk och gärna bjöd på piggvar eller spätta som omväxling till den hembringade laxöringen (”bjöd på” innebär initierade och bekostade, tillagningen sköttes av andra), inte åt torsk. 
Den dög inte. Och ställd inför frågan om nu smakskillnaderna var så stora att det spelar någon roll var han benhård: det var då verkligen inte samma sak.

Det utmanade hans dotter, min mor – som annars inte direkt var känd för sitt rebelliska sinnelag, hela denna episod var och är lite out of character för henne, och det är kanske därför jag minns den – och fick henne att företa ett experiment.

En fiskgratäng som alla inklusive morfar åt med god aptit presenterades som gjord på rödspätta. 
Men när den var uppäten och vederbörligen berömd avslöjades sanningen: det var torsk.

På den plats där morfar nyss suttit syntes nu bara ett gigantiskt åskmoln. Molnet lämnade rummet, efterlämnande ett stråk av svavel.

En lång promenad bortåt vägarna senare sjönk molnet åter ner och transformerades tillbaka till igenkännlig gestalt. Men den goda stämningen var borta, och jag vet inte om han någonsin förlät henne det där.  Och torsk tyckte han lika illa om som förut.

(Och medan jag skriver inser jag att episoden kanske inte var så otypisk för min mor som jag har trott: att försöka dämpa människors självförtroende såg hon alltid som en viktig uppgift.)

                              * * *
En annan gång som det där åskmolnet tornade upp sig var när morfar hållit ett av sina exercerande historieförhör med någon av kusinerna, och ville ha svaret på vad det nu var som hände för dramatiskt i juni 1914.

Inte ens under pluggskolans 60-tal var det alla 12-13-14-åringar som hade järnkoll på skotten i Sarajevo, särskilt inte en fin sommarkväll på landet när huvudet var fullt av fiske och fotboll och bad och bäck-omledningar, och den tillfrågade satt, åtminstone just då, inte inne med svaret.

Vilket morfar rimligen visste; det var nog en del av hans divide et impera-beteende - den indelning i dem som visste och dem som inte gjorde det som skulle bli följden.

Det var dock inget som tilltalade oss som faktiskt visste. Det kändes bara sunkigt.

Och den modigaste, eller fräckaste, eller helt enkelt bara mest fantasibegåvade av oss, hov upp sin röst och tog över frågan, med svaret:

-Det var en stationsföreståndare i Skultorp som blev skjuten!

Varpå morfar gick ut på en av sina vandringar igen…

          

                              * * *

Oftast var dock humöret bättre.

Det var ju till exempel det där med luntningen.

Egentligen betyder det väl snarast att anlägga gräsbränder, om jag förstår mina googlingsresultat rätt, men i morfars vokabulär – och det var den som gällde på Bråtemad – innefattade det i stort sett all sorts eldning utomhus.

Luntning med entusiastisk publik

Och det var en återkommande syssla.

Ofta påhejad av nöjeslystna barnbarn släpade morfar ihop en rishög, skvätte på rikligt med fotogen och tände på.

Fotogen var hans universaltändmedel, frikostigt använt även på brasan i öppna spisen.

Det där skulle jag nog (med hyfsat mycket erfarenhet av eldning på landet både inne och ute) sätta lite frågetecken för; men kanske är det bara scoutmoralens minimalistiska ideal som spökar.

Hursomhelst var det högtidsstunder för oss barn, och riskerna för spridning, skogsbrand eller andra små malörer bekymrade oss aldrig.

Vi njöt av skådespelet och släpade mer än gärna nytt ris till brasan för att hålla den igång.

            

                              * * *

Och så var det detdär med getingsommaren. 
För en yngre generation är det väl inte ens ett bleknat begrepp, det betyder platt ingenting.

Men för oss som var med…   
Till och med om man som jag var ett litet barn, nätt och jämt minnesgill på detta tidsavstånd, ändå.

Det var sommaren 1959, det var då Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson borta i New York vilket helt gick min femåriga uppenbarelse förbi – fast det för många andra är en av historiens fasta punkter – och det var en av de varmaste somrarna, en i en lite egendomlig serie som det talades om, av varma somrar som skulle komma vart fjärde år: 1947, 1951, 1955, 1959.

Jag vet inte hur det var de föregående åren, men 1959 var det varmt. Som senare delen av sommaren 1994, för er som minns den.

Och så getingarna.

Getingar gillar värme, det vet man ju. 
Och getingar fanns det alltid, på Bråtemad och på andra ställen. Man såg deras pappersbollar till bon, man hörde dem surra olycksbådande invid husväggar och bland buskar; ibland blev någon stucken och svor eller grät, allt efter ålder och läggning. Så var det ju.

Men sommaren 1959.

De var överallt.

De surrade omkring bordet när man åt, de satte sig på kanten av sandlådan när man lekte, de anföll ilsket när man öppnade vedboddörren, de var överallt.

Man slog ihjäl dem med ensorts desperat frenesi, men det kom nya hela tiden.

Man rev ner deras bon – de byggde nya.

Begivna på sött som de är lockades de särskilt av morfars saftkok, kröp ned i flaskorna och dränktes. Morfar döpte årets vinbärssaft till ”Getingsaft” – det stod så på etiketterna – och hade roligt åt det (och förväntade sig att alla andra också skulle ha det).

Författaren i den getingdrabbade
 sandlådan, denna gång dock
utan getingar (bildrepris)

Själv trampade jag på en geting och blev stucken.
Varpå min mor insisterade på att jag hela tiden skulle ha ett par tofflor av slippers-modell på mig. Det fungerade. Ända tills jag satt och lekte i sandlådan och tog av mig dem. Naturligtvis passade en geting på att krypa in i skon då. Det blev inte roligt för någon av oss…

En bild av sinnesnärvaro har jag bevarat från denna tid:  min pappa skulle riva upp en liten murken stubbe bakom vedbon. 
När han stack ned vänsterhanden för att få tag på den visade det sig finnas ett jordgetingbo där. Han fick förstås ett antal stick i fingrarna och resten av handen.

Det första han då gjorde var att slita av sig vigselringen, medveten om att handen troligen skulle svullna upp rejält – vilket förstås också skedde.

Imponerade på mig på, och än i denna dag, att så snabbt tänka på detta.

Begreppet getingsommaren 1959 är inte något lokalt fenomen för Bråtemad, även om de för just denne skribent hänger samman. Det är bara att googla.

Sommarn 59 var hetta, getingar och Ingo för dem som var med.

(Författaren Ragnar Strömberg skrev f.ö. en pjäs som heter just Getingsommar som bl.a. sattes upp på Stockholms Stadsteater i slutet av 90-talet)

  * * *

Det finns ett mysterium kvar kring Bråtemad, som förblivit olöst åtminstone för denne skribent:

Det mystiska Något.

Där Dalens väg vid milstenen tar av åt vänster från stora vägen – som för all del aldrig varit särskilt stor – satt en vägskylt, med texten: ”Något 3”

Men vad var det för något, detta Något?

Något-skylten
(oskarp bildrepris)

Ett vagt minne säger mig att det talades om ”ett torp i skogen”, men jag kan inte minnas att man någonsin begav sig dit.
Inga minnesbilder av hus eller husgrunder dyker upp. Tomt. Blankt.

Hade det varit i dag skulle vi i vår familj garanterat ha organiserat en expedition, letat på kartor och i arkiv - ja, vi är ju sådana  - och på något sätt försökt erövra platsen.  
Tre kilometer är ju inget avstånd och ett mer lockande och mystifierande namn får man leta efter.

Expeditionens motto skulle ju dessutom ha varit givet: ”Alltid hittar man något”.

Kan någon eventuell läsare sprida mer ljus över detta?  
Är det bara jag som helt enkelt glömt vad som en gång var släktligt allmängods?

Eller finns det faktiskt en svarslös fråga?


/Edit efter publicering: Har talat med Diddi, som berättade att hon faktiskt har varit vid Något, som mycket riktigt var ett gammalt torp eller gård; hon hade dock ganska vaga minnen av hur mycket det då fanns kvar - så där finns fortfarande ljus att kasta över mysteriet/ _______________

Och så ytterligare några bilder, ur albumen och från diabildsamlingen:

Bråten - gården i skogen som gav torpet dess namn.
Här i senvinterskrud.  Vem sade att det aldrig snöar på västkusten?

Midsommar på Bråtemad 1956. Fr.v: Thomas, Kerstin L, Klas, Anders, Torbjörn, Karin J

Kaffestund någon sommar i slutet av 50-talet. Britta, Kerstin L, Britt.
Kanske rent av någon bemärkelsedag, för det ser ut att ha serverats tårta.

Här har det gått några år och vi är framme vid 1964, och de vita möblerna är utbytta mot nya, röda.
 Delvis i "plastic", som morfar sade. Karin J serverar sin fader (i klassisk hatt) kaffe, övervakad
av sin dotter - inte utan viss skepsis, vad det synes.

Det ålderdomliga Bocksten...

...och dess båda invånare. (Här framgår ju att de faktiskt hade ett efternamn, 

även om det som sagt sällan användes.)

Björkdalen. Hönshuset till höger.

Hennings rum och Gamla vedbon före ombyggnaden av den senare.

Den i ett tidigare inlägg omtalade kaninburen. Midsommar 1956.
Från vänster Anders, Torbjörn (stående), Thomas och Klas.
En kanin knappt skönjbar hitom T & T.

_______________________

Nu tror jag inte det blir några mer släkthistoriska inlägg, i alla fall inte i den här serien.
.

Kanske kommer något med anknytning, eventuellt om det mindre självupplevda som ligger längre bak i tiden, eller något annat, vi får se.

Tack för intresse, kompletterande kommentarer, små rättelser och uppmuntrande tillrop!

Vad som förhoppningsvis kommer inom en inte alltför avlägsen framtid är fler bilder - jag har fått hem ett par album.

Om jag får tid och tillfälle.

_____________________
Tidigare inlägg:

Om den älskade Bäcken och andra lekplatser - läs här
Om fiske och bad - läs här

Föregående del - mest om husen - finns här.

Och den första delen om vägen dit finns här.

Berättelsen om Gulsparvsgatan:10

o Del 1

o Del 2

Skit i traditionerna. Eller?

OK.
Jag har inga som helst problem med om folk äter semlor i november, har adventsstjärnor i februari eller slänger ut granen till fjärde advent.
Andra människor får göra som de vill och det är deras liv.

Försök bara inte säga mig att ni ägnar er åt traditioner, när ni så uppenbart bryter mot dem.

Traditioner är någonting man antingen struntar i eller följer, i det senare fallet oftast med egna små individuella anpassningar och förskjutningar, sådant som på sikt kan förändra och förnya dem - på sikt, över tid alltså.

Man följer dem eller skiter i dem, som i en fin gammal bok av Leif Panduro.

Men om ni nu till varje pris vill bryta dem och ät kräftor på midsommar och sätta upp julpyntet den första november - fint, gör det, men två saker: säg inte att ni följer traditionerna, att er februaristjärna eller era januarisemlor är traditionella för det är de inte - och säg framför allt inte att ni är modiga  och härligt osvenska som "vågar gå emot strömmen" och bryta mot mönstret i "landet Lagom" som stolta upprorsmän mot jantelagen.

Ni avviker från ett traditionellt mönster och det är er ensak, det är allt.
Inget mer. Inget.

Och för övrigt är de flesta traditionerna inte så gamla som ni tror.

Den koncentriska tron. Och otron.

Lyssnade på en debatt om det franska slöjförbudet, och fann mig tänka:  ”Bär gärna niqab, men säg inte att islam kräver det. Säg att din tolkning kräver det, om den nu gör det.”

Så kan man tänka ibland.

Men här finns en större problematik, som tangerar både jihadistisk extremism och islamofobi: att folk säger och får säga ”islam kräver detta”.

Och okunniga journalister med flera återger det utan att, till synes, reflektera.
Som om det var någonsorts sanning.

Det är som att säga att kristendomen förbjuder abort, eller kvinnopräster för den delen. Eller kräver underkastelse under påven. Eller skäggiga präster.

Eller att  säga att socialismen kräver proletariatets diktatur.

Men det finns tolkningar, rörelser, förskjutningar, skolor. De är inte närmare eller längre ifrån. De är inte sannare eller mindre sanna, inte mer äkta eller mer falska. De är människors åsikter, tankar, bilder.

De är människors tro.

Troligen ligger i grunden en koncentrisk idé under här, en tanke att det finns en inre hård kärna som är den egentliga islam, och att sedan olika riktningar är mer eller mindre rättrogna, mer eller mindre sekulära, mer eller mindre avlägsna från den inre kärnan.

Kanske har man en sådan bild även av kristenheten; många moderna svenskar verkar tycka att påven är lite mer kristen än den svenska ärkebiskopen, som är mera lagom kristen, fast mera än de själva förstås.

Det här med påven verkar ha föga eller intet att göra med historien och reformationstidens vindlingar, utan svävar i luften som en föreställning om att påven på något vis är hela kristenhetens chef  och står för så att säga den mest kristna kristendomen.

Det är dumt. Men visst har du mött just det här?

___________________________________________________

En besläktad fundering.
Om vad en religion och dess utövare kan kräva.
Av sig själva. Och av andra.

Av avbilda profeten är förbjudet, är mer än förbjudet, är en hädelse inom islam.

Nb: inom islam.

Om mer övergripande samförstånd mellan människor skall kunna uppnås och islamofobin bekämpas, så måste nog muslimer, av alla sorter och grader, acceptera att det förvisso kan vara hädelse om en muslim avbildar profeten, men inte om en icke-muslim gör det.

Paris, en förlust

Terrordådet i Paris är på flera vis värre än en del andra hemskheter i samma genre som drabbat världen de senaste åren, om än dödssiffran ännu "bara" är tolv.

Dels eftersom dådet siktar mot och brutalt träffar det fria och orädda ordet, och knappast kan undgå att följas av orolig självcensur, eller åtminstone tvekan där den förut inte fanns - just den sortens reaktioner som är terroristens mål. Och dessutom alltid en skräck för upprepningar, nya dåd, copycats.

Dels för att det kommer i en tid då de främlingsfientliga är på marsch, ekande stöveltrampande marsch, redo att suga upp blodet från dagens offer. Det ändrar egentligen i grunden ingenting i deras redan skevt hopskruvade världsbild eller invändningarna mot den, men det kommer att tolkas så, marknadsföras så och oroande nog även uppfattas så av en del.
Det började omedelbart sedan nyheten landat.

Det där gör ont. Båda delarna. Så ont.

___________________________________

Detta sagt, så bör vi kanske, vid funderande kring orsak, verkan, sammanhang och konsekvenser, hålla i minnet att antalet döda är nästan exakt det samma som vid attacken på Mavi Marmara.
Vilka syften, vilka liv, vilket ansvar?

Januaribilden: Finnmarkskusten

Finnmarkskusten.

Så kal, så kall, så majestätisk och så ensam.

Längst upp i Europa, där människans tunna herravälde över naturen slutligen viker.

Hav, berg, himmel.


_____________________________________

Not: Årets almanacka är idel bilder från Hurtigruten-resan 2013, skiftande och bara delvis årstidsanknutna.
Texterna är de som följer med almanackan. Om andan faller på kanske de blir utbyggda.
Vi får se.
Gott nytt år, läsarskara!

Om resan till exempel här och här och här.
Och på massa andra ställen.

_____________________________________


Decemberbilden - En prövning