Bråtemad. Några avrundande minnesbilder.

Torpet i mitten av 50-talet, medan de vita trämöblerna fortfarande användes. Mormor Kerstin i soffan

Alla ni släktingar, vänner, kolleger och andra som förtvivlat skannat min blogg dagligen i desperat väntan på flera barndomsberättelser, denna bloggandets Homeland, behöver nu inte vänta mer.

Jag lovade en fortsättning som var en avslutning, och här är den.

                                                   * * *              

Tittar på gamla bilder i album från förr, och hittar bland annat en rad svartvita foton på hus i trakten av Bråtemad, och ibland deras invånare; och påminns om något bortglömt, nämligen hur nästan alla benämndes efter sin gård.

Det var Karl i Björkdalen och Manda i Bråten – när den förstnämnde med familj var på besök på Gulsparvsgatan står det noterat att ”Björkdalens” var på besök . Om jag någonsin vetat var som var Karl i Björkdalens borgerliga namn har det inte stannat kvar i minnet.

Detsamma gällde förstås den fascinerande gamla Berta i Bocksten, en ålderdomlig kvinna i en ålderdomlig gård, och hennes son, Gustaf i Bocksten, tidigt bortgången, av kräfta som man då fortfarande sade.

Han kom på lasarettet i Kungälv men det kunde inte hjälpa honom.

Är det någon som använder ordet lasarett i dag?

Bocksten

Den åldriga Berta, som kändes som en figur ur en helt annan värld, en bondevärld som förlorade sig hundratals och tusentals år bakåt, var rimligen inte så mycket äldre än morföräldrarna, kanske jämnårig med min farmor (född -85), i alla fall knappast född före 1880.

Men som barn upplevde jag henne, som sagt, som från ett annat tidevarv.

Gustaf i Bocksten körde med oxe spänd för vagnen, ett av mina 

tidigaste minnen är en picknick (annars ett ytterst ovanligt fenomen) 

i en skogsbacke som fick hastigt avbrytas därför att sällskapet placerat sig i spannets tänkta färdväg. Troligen sommaren -56.

                              * * *

Bengt Lundegard var en man med principer. Många av dessa var utan tvivel förträffliga och tjänade honom väl i ett framgångsrikt liv.

Andra var mera dubiösa, och någon gång kunde det hända att omvärlden utmanade dem. Ett par av dessa tillfällen inträffade på Bråtemad, och är förknippade med platsen.

En av principerna var att morfar, som mycket uppskattade fisk och gärna bjöd på piggvar eller spätta som omväxling till den hembringade laxöringen (”bjöd på” innebär initierade och bekostade, tillagningen sköttes av andra), inte åt torsk. 
Den dög inte. Och ställd inför frågan om nu smakskillnaderna var så stora att det spelar någon roll var han benhård: det var då verkligen inte samma sak.

Det utmanade hans dotter, min mor – som annars inte direkt var känd för sitt rebelliska sinnelag, hela denna episod var och är lite out of character för henne, och det är kanske därför jag minns den – och fick henne att företa ett experiment.

En fiskgratäng som alla inklusive morfar åt med god aptit presenterades som gjord på rödspätta. 
Men när den var uppäten och vederbörligen berömd avslöjades sanningen: det var torsk.

På den plats där morfar nyss suttit syntes nu bara ett gigantiskt åskmoln. Molnet lämnade rummet, efterlämnande ett stråk av svavel.

En lång promenad bortåt vägarna senare sjönk molnet åter ner och transformerades tillbaka till igenkännlig gestalt. Men den goda stämningen var borta, och jag vet inte om han någonsin förlät henne det där.  Och torsk tyckte han lika illa om som förut.

(Och medan jag skriver inser jag att episoden kanske inte var så otypisk för min mor som jag har trott: att försöka dämpa människors självförtroende såg hon alltid som en viktig uppgift.)

                              * * *
En annan gång som det där åskmolnet tornade upp sig var när morfar hållit ett av sina exercerande historieförhör med någon av kusinerna, och ville ha svaret på vad det nu var som hände för dramatiskt i juni 1914.

Inte ens under pluggskolans 60-tal var det alla 12-13-14-åringar som hade järnkoll på skotten i Sarajevo, särskilt inte en fin sommarkväll på landet när huvudet var fullt av fiske och fotboll och bad och bäck-omledningar, och den tillfrågade satt, åtminstone just då, inte inne med svaret.

Vilket morfar rimligen visste; det var nog en del av hans divide et impera-beteende - den indelning i dem som visste och dem som inte gjorde det som skulle bli följden.

Det var dock inget som tilltalade oss som faktiskt visste. Det kändes bara sunkigt.

Och den modigaste, eller fräckaste, eller helt enkelt bara mest fantasibegåvade av oss, hov upp sin röst och tog över frågan, med svaret:

-Det var en stationsföreståndare i Skultorp som blev skjuten!

Varpå morfar gick ut på en av sina vandringar igen…

          

                              * * *

Oftast var dock humöret bättre.

Det var ju till exempel det där med luntningen.

Egentligen betyder det väl snarast att anlägga gräsbränder, om jag förstår mina googlingsresultat rätt, men i morfars vokabulär – och det var den som gällde på Bråtemad – innefattade det i stort sett all sorts eldning utomhus.

Luntning med entusiastisk publik

Och det var en återkommande syssla.

Ofta påhejad av nöjeslystna barnbarn släpade morfar ihop en rishög, skvätte på rikligt med fotogen och tände på.

Fotogen var hans universaltändmedel, frikostigt använt även på brasan i öppna spisen.

Det där skulle jag nog (med hyfsat mycket erfarenhet av eldning på landet både inne och ute) sätta lite frågetecken för; men kanske är det bara scoutmoralens minimalistiska ideal som spökar.

Hursomhelst var det högtidsstunder för oss barn, och riskerna för spridning, skogsbrand eller andra små malörer bekymrade oss aldrig.

Vi njöt av skådespelet och släpade mer än gärna nytt ris till brasan för att hålla den igång.

            

                              * * *

Och så var det detdär med getingsommaren. 
För en yngre generation är det väl inte ens ett bleknat begrepp, det betyder platt ingenting.

Men för oss som var med…   
Till och med om man som jag var ett litet barn, nätt och jämt minnesgill på detta tidsavstånd, ändå.

Det var sommaren 1959, det var då Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson borta i New York vilket helt gick min femåriga uppenbarelse förbi – fast det för många andra är en av historiens fasta punkter – och det var en av de varmaste somrarna, en i en lite egendomlig serie som det talades om, av varma somrar som skulle komma vart fjärde år: 1947, 1951, 1955, 1959.

Jag vet inte hur det var de föregående åren, men 1959 var det varmt. Som senare delen av sommaren 1994, för er som minns den.

Och så getingarna.

Getingar gillar värme, det vet man ju. 
Och getingar fanns det alltid, på Bråtemad och på andra ställen. Man såg deras pappersbollar till bon, man hörde dem surra olycksbådande invid husväggar och bland buskar; ibland blev någon stucken och svor eller grät, allt efter ålder och läggning. Så var det ju.

Men sommaren 1959.

De var överallt.

De surrade omkring bordet när man åt, de satte sig på kanten av sandlådan när man lekte, de anföll ilsket när man öppnade vedboddörren, de var överallt.

Man slog ihjäl dem med ensorts desperat frenesi, men det kom nya hela tiden.

Man rev ner deras bon – de byggde nya.

Begivna på sött som de är lockades de särskilt av morfars saftkok, kröp ned i flaskorna och dränktes. Morfar döpte årets vinbärssaft till ”Getingsaft” – det stod så på etiketterna – och hade roligt åt det (och förväntade sig att alla andra också skulle ha det).

Författaren i den getingdrabbade
 sandlådan, denna gång dock
utan getingar (bildrepris)

Själv trampade jag på en geting och blev stucken.
Varpå min mor insisterade på att jag hela tiden skulle ha ett par tofflor av slippers-modell på mig. Det fungerade. Ända tills jag satt och lekte i sandlådan och tog av mig dem. Naturligtvis passade en geting på att krypa in i skon då. Det blev inte roligt för någon av oss…

En bild av sinnesnärvaro har jag bevarat från denna tid:  min pappa skulle riva upp en liten murken stubbe bakom vedbon. 
När han stack ned vänsterhanden för att få tag på den visade det sig finnas ett jordgetingbo där. Han fick förstås ett antal stick i fingrarna och resten av handen.

Det första han då gjorde var att slita av sig vigselringen, medveten om att handen troligen skulle svullna upp rejält – vilket förstås också skedde.

Imponerade på mig på, och än i denna dag, att så snabbt tänka på detta.

Begreppet getingsommaren 1959 är inte något lokalt fenomen för Bråtemad, även om de för just denne skribent hänger samman. Det är bara att googla.

Sommarn 59 var hetta, getingar och Ingo för dem som var med.

(Författaren Ragnar Strömberg skrev f.ö. en pjäs som heter just Getingsommar som bl.a. sattes upp på Stockholms Stadsteater i slutet av 90-talet)

  * * *

Det finns ett mysterium kvar kring Bråtemad, som förblivit olöst åtminstone för denne skribent:

Det mystiska Något.

Där Dalens väg vid milstenen tar av åt vänster från stora vägen – som för all del aldrig varit särskilt stor – satt en vägskylt, med texten: ”Något 3”

Men vad var det för något, detta Något?

Något-skylten
(oskarp bildrepris)

Ett vagt minne säger mig att det talades om ”ett torp i skogen”, men jag kan inte minnas att man någonsin begav sig dit.
Inga minnesbilder av hus eller husgrunder dyker upp. Tomt. Blankt.

Hade det varit i dag skulle vi i vår familj garanterat ha organiserat en expedition, letat på kartor och i arkiv - ja, vi är ju sådana  - och på något sätt försökt erövra platsen.  
Tre kilometer är ju inget avstånd och ett mer lockande och mystifierande namn får man leta efter.

Expeditionens motto skulle ju dessutom ha varit givet: ”Alltid hittar man något”.

Kan någon eventuell läsare sprida mer ljus över detta?  
Är det bara jag som helt enkelt glömt vad som en gång var släktligt allmängods?

Eller finns det faktiskt en svarslös fråga?


/Edit efter publicering: Har talat med Diddi, som berättade att hon faktiskt har varit vid Något, som mycket riktigt var ett gammalt torp eller gård; hon hade dock ganska vaga minnen av hur mycket det då fanns kvar - så där finns fortfarande ljus att kasta över mysteriet/ _______________

Och så ytterligare några bilder, ur albumen och från diabildsamlingen:

Bråten - gården i skogen som gav torpet dess namn.
Här i senvinterskrud.  Vem sade att det aldrig snöar på västkusten?

Midsommar på Bråtemad 1956. Fr.v: Thomas, Kerstin L, Klas, Anders, Torbjörn, Karin J

Kaffestund någon sommar i slutet av 50-talet. Britta, Kerstin L, Britt.
Kanske rent av någon bemärkelsedag, för det ser ut att ha serverats tårta.

Här har det gått några år och vi är framme vid 1964, och de vita möblerna är utbytta mot nya, röda.
 Delvis i "plastic", som morfar sade. Karin J serverar sin fader (i klassisk hatt) kaffe, övervakad
av sin dotter - inte utan viss skepsis, vad det synes.

Det ålderdomliga Bocksten...

...och dess båda invånare. (Här framgår ju att de faktiskt hade ett efternamn, 

även om det som sagt sällan användes.)

Björkdalen. Hönshuset till höger.

Hennings rum och Gamla vedbon före ombyggnaden av den senare.

Den i ett tidigare inlägg omtalade kaninburen. Midsommar 1956.
Från vänster Anders, Torbjörn (stående), Thomas och Klas.
En kanin knappt skönjbar hitom T & T.

_______________________

Nu tror jag inte det blir några mer släkthistoriska inlägg, i alla fall inte i den här serien.
.

Kanske kommer något med anknytning, eventuellt om det mindre självupplevda som ligger längre bak i tiden, eller något annat, vi får se.

Tack för intresse, kompletterande kommentarer, små rättelser och uppmuntrande tillrop!

Vad som förhoppningsvis kommer inom en inte alltför avlägsen framtid är fler bilder - jag har fått hem ett par album.

Om jag får tid och tillfälle.

_____________________
Tidigare inlägg:

Om den älskade Bäcken och andra lekplatser - läs här
Om fiske och bad - läs här

Föregående del - mest om husen - finns här.

Och den första delen om vägen dit finns här.

Berättelsen om Gulsparvsgatan:10

o Del 1

o Del 2