En trilogi i fem band - "Liftaren" omläst

Min klassiskerläsning den senaste tiden har varit en omläsning av Douglas Adams fembands-trilogi Liftarens guide till galaxen. Jag köpte den i begagnad pocket nån gång i slutet av 90-talet – tror jag – och drog igenom den rätt snabbt då.

Somligt har fastnat rejält, annat var som bortblåst, märkte jag.

Att svaret på frågan är 42 vet ju alla som är det minsta allmänbildade. Men jag hade glömt många detaljer av berättelsen om jakten på vilken frågan är.

Som helhet, lästa på nytt i dag, håller böckerna väl, det är min sammanfattning.

Ett och annat har åldrats med mindre behag, en del annat har fått ensorts ny aktualitet genom händelsernas gång och teknikens utveckling – det är påfallande hur ofta man kommer att tänka på vårt samtida nät-samhälle, parallellerna mellan Sub-Etha och vårt gamla vanliga internet behöver inte understrykas – och väldigt mycket är ungefär lika underhållande, tankeväckande och förvirrande som vid den första läsningen.

-Är det science fiction?, frågade min hustru.

Jag hade lite svårt att svara på den frågan.

Ja, naturligtvis och uppenbarligen är det science fiction.
Eller åtminstone en kärleksfull pastisch på den.
Historien, de många sammanflätade och skiftande historierna, utspelar sig i en högteknologisk men upplöst rumtid där andra regler gäller än dem vi tänker oss här och nu.

Men samtidigt…

Etiketten science fiction väcker förväntningar om antingen teknologifetischism och utvecklingsdyrkan i femtiotalsstil, eller dystopiska skräckscenarior där Orwell möter Tarkovskij, eller möjligen högstämda hjältehymner där Hollywoodhjältar nedlägger monster som hotar civilisationen i dess form av the american way of life.

LGTG är lite för lekfull för att riktigt passa in i de gängse SF-kategorierna. Och ändå är den självklart just det. Vad skulle den annars vara?

Inte ett enkelt skämt

En sak jag insåg är att det här med ”trilogi i fem band” inte var det enkla skämt jag trodde. De tre första böckerna bildar en sorts enhet, stilistiskt och tematiskt. Jag har inte bedrivit någon omfattande research – jag är läsare, inte forskare – men tror att verket från början var just den trilogin, som sedan av olika skäl fick en fortsättning.

Den fjärde delen, Ajöss och tack för fisken, är kanske den som avviker mest från de övriga. Inte minst genom att den i så hög grad utspelas på Jorden, eller en av många möjliga Jordar, och i fokus har två jordmänniskors kärlekshistoria.

Låt vara att dessa två bland annat ägnar sig åt att lära sig flyga (och ger 10.000 m-klubben en helt ny mening) och utforskar de möjliga orsakerna till delfinernas plötsliga försvinnande, just den gången då Jorden utplånades av vogonerna (fast det gjorde den ju tydligen inte, om nu Artur och Fenchurch kan träffas i Islington flera år senare), och lite annat sådant.

Men Ajöss och tack för fisken är i alla fall mest jordnära.

Seriens avslutande del, I stort sett menlös, bjuder på mindre kosmologisk slapstick och mera samtidsskärpa än de första volymerna, och har även den mer av handlingen förlagd till Jorden – vilket blir möjligt eftersom Jorden existerar vid det laget, vilket den inte gör i de första tre delarna. Det är här man får lära sig varför en dam aldrig skall slösa tid på att gå tillbaka efter sin handväska.

Den sista delen är mörkare och på flera sätt tyngre, och handlar betydligt mer om mänskliga relationer än de föregående – eller, man kan säga att den tendens som finns i serien att syssla med relationer blir alltmer tydlig där.

Som alla delar lämnar den oss med många lösa trådar, obesvarade frågor och funderingar över sammanhang. Allt efter läggning kan man läsa det som ett tecken på att Adams hade tänkt fortsätta serien när han rycktes bort – eller som en naturlig följd av hur tillvaron ser ut,  såväl i liftarnas galax som här på vår jord i väntan på vogonerna.
Obs därvid att Douglas Adams aldrig säger att det i själva verket är vi själva som är vogonerna; han är inte metafysisk på det sättet. Men jag tror aldrig han skulle drömt om att förbjuda oss läsare att tänka tanken.

Men varför då?

Men varför skall man då alltså läsa Liftarens guide?

Tja, varför skall man nu alls läsa något? Är inte det bara en pre-digital reflex, ett passerat stadium i vår utveckling mot allt högre stadier, som gör det möjligt för oss att spela Candy Crush i stället (eller vad det nu är i dag, jag är fullt medveten om att CC säkert är lika passé som förra årets Iphone men jag ids faktiskt inte hålla reda på det)??

Jo, det kan man säga. Eller tänka.

Men om man nu skall ha skäl för att idka nöjesliv – för det är vad det framför allt är, ett nöje; ganska få gapskratt men väldigt många igenkännande leenden och ett och annat fnitter – alltnog, om man skall jaga ytterligare skäl att läsa böckerna, så är det förstås för att de visar oss vår tid i en skrattspegel, på en gång godmodig och skarpt elak.

Nästan mer så i dag än när de var nya.

Som så många inkännande satiriker drar Adams upp linjer som sträcker sig framåt i tiden, det som var framtid när han skrev men är samtid eller nyss-förflutet nu.

Och samtidigt löser han upp allt. Det är den stora befrielsen i denna text: den löser upp alla självklarheter.

Den tar ett ännu friare grepp på tid och rum och deras samspel än vad de flesta sf-böcker gör; min erfarenhet av fältet är iofs begränsad men känslan är att man oftast  inte upphäver mer av våra accepterade förutsättningar än vad som behövs för att genomföra en viss intrig och/eller driva en viss tes.

Adams gör inte halt där. Han gör faktiskt inte halt alls. Detta är verkligen en text där tider kommer och går, men inte ofta i den ordning eller det sammanhang vi är vana vid.

Läs om restaurangen vid universums slut (det är titeln på andradelen i serien) så fattar du.

Kanske.

Och mer i förbigående ifrågasätter han, eller får läsaren att ifrågasätta, diverse vardagliga ”självklarheter” här på vår planet som den nu gestaltar sig innan vogonerna kommer – sådant som pengars betydelse, arbetslivets organisation, mediernas makt och dylikt..

Men framför allt är de roliga.

På ett brittiskt, underskruvat vis. Underskruvat och totalt häpnadsväckande.

Tänk Monty Python – så hamnar ni inte alls rätt,  Inte alls. Men förstår kanske ändå.

Paradoxen

Och så finns det en stor grundläggande paradox där: Att Liftarens guide till galaxen inger hopp.

I ett absurt universum, där vi och vår jord är mindre än stoftkorn, och där tillvaron är fullproppad med faror, hot och otrevligheter, och där avståndet mellan människor i varje mening går mot oändligheten, så finns det kanske i alla fall ögonblick av glädje, tröst och en liten gnutta förståelse.
Åtminstone så länge man har en handduk. 

Och finns det inte det så kan man skratta åt eländet

_____________________________

Fler läsningar:

Sverige långt borta - Om Werner Aspenström
Det obegripliga - en tid med Nelly Sachs
Det slingrande - med Magris längs Donau
Klassiskt - omläsning av Eliot
Romanen som tv-serie - Hos familjen Buddenbrock
Återseenden - Träff med Richard Brautigan
Berättelsen om berättaren - Livsdagen lång

I gamla bloggen:
Tillbaka hos trollen
Med Oswald på träningscykeln
Igenom Tranströmer
Att läsa Ingemann

Spretiga tankar februari 2017

I en värld där man alltid försöker vara smartare blir vi alla dumma.

I en tid där alla skall vara listiga blir vi alla lurade.

                                                             *    *    *

De som tror att de enkla vägarna alltid är de enklaste gör det i längden väldigt svårt för oss alla.

                                                             *    *    * 

När man läste 1984 en gång tycktes det omöjligt att newspeak skulle kunna fungera. Det måste ju framstå som orimligt, tänkte man. Att tvinga språket ur folk på det viset.

Det som inte gick att föreställa sig var dagens situation – att så många faktiskt tycker att slaveri är frihet, att krig är fred

                                                             *    *    *

Vad är den moderna tiden?
Det är den tid då den metafysiska skräcken för Domedagen har ersatts av den konkreta, realistiska, om planetens eller civilisationens undergång.

                                                             *    *    *

Bara tro kan möta tro, bara övertygelse kan trumfa övertygelse

                                                             *    *    *

Ett första steg för att förstå faktaresistensen är att inse att striden inte står om verkligheten, den står om berättelserna.

                                                             *    *    *

Är det inte lite tragikomiskt att modernismens och postmodernismens dekonstruktion av Den Enda Objektiva Sanningen har lett till ett etablerande av Den Enda Subjektiva Sanningen?

                                                             *    *    *

Dessa medelklassmänniskor som ler överseende och föraktfullt åt tjockisar, alkoholister eller spelmissbrukare, sådana där som inte förmår uppskjuta en belöning - för att sedan omedelbart ta fram iphonen av senaste modell och beställa ännu en resa till solen eller storstadsvimlet.

                                                             *    *    *

Det är väl taskigt att säga att vänstern pressats tillbaka.

Ok, vi har en exploderande högerpopulism som äter sig in i samhället, de ekonomiska klyftorna ökar, det är hård press mot jämställdheten – med rena kampanjer mot aborträtten - . arbetsrätten är under attack,  tilliten och infrastrukturen vittrar ikapp, tillfällighetsanställningarna breder ut sig…
Och så vidare.

Men vi har ju fått många människor att skriva ”en” i stället för ”man”.

Det är väl i alla fall sådant som är viktigast!

                                                             *    *    * 

Genom vår förmåga att samverka till det gemensamma bästa, och att skjuta upp belöningar, har vi skapat ett så gott samhälle att flertalet nu är redo att begära omedelbara belöningar och slänga samverkan överbord.

                                                             *    *    *

En nyckelfras för förståelse av den samtida världen: ”Det är som om man kände dom”.

                                                             *    *    *

Iakttagelse i tunnelbanan: Den sig allt mer spridande självklarheten att det alltid är de andra som skall be om ursäkt.

________________________________________________________________

"2017 – ännu ett år för dem som ser livet som en tävling, inte en gåva?" - Spretiga tankar i januari


"Dilemmat: När man river en mur försvinner också porten som ledde igenom muren" - Spretiga tankar i december
"Till slut blir världen så komplicerad att bara förenklingar återstår som förklaring" - Spretiga tankar i juli

"Det finns inte bara hål i huvuden - det finns hål i hjärtan också" - Spretiga tankar i juni 
"Måste det verkligen vara så att själen får ro först när kroppen börjar svika?" - Spretiga tankar i maj

"Ja, det var mycket vi inte kunde göra förr. Men vi kunde konsten att längta" - Spretiga tankar i april
"Niande - för folk som har etikettsböcker i stället för uppfostran" - Spretiga tankar i februari

"Man måste inte säga allt man får säga" - Spretiga tankar i januari

"Man kan faktiskt uppskatta kollektivet och ändå förakta massan" - Spretiga tankar i december

Vi lever på lån

Samtalade med några personer av nyliberal läggning kring vad som händer i världen nu. 
Jag vädrade min vanliga känsla av att det som pågår i politiken på många vis hänger samman med många människors upplevelser av utanförskap, maktlöshet och okontrollerbara förändringar, och i mycket handlar om det som vi sammanfattar som ”globalisering” och den sammanhängande jakten på tillväxt.

-Men invändes det, vi har ju fått det så mycket bättre! Låt vara, sade man, att vissa klyftor växt, men som helhet har vi i Sverige fått det sååå mycket bättre. Och även på global nivå pekar massor av kurvor rätt!

Det kan vara sant, eller rättare: Delvis är det alldeles sant – om man med ”bättre” menar ökade materiella tillgångar.

Men när man ännu en gång har hört en småbarnsmorsa berätta att hon bara MÅSTE ha ännu en tvåveckorsresa till Thailand för att orka med jobbet, livspusslet och pressen från alla håll, då undrar man i alla fall lite.

Om det inte trots allt är skillnad på ”välstånd” och välfärd.

Och om man så betänker hur planeten insjuknar, hur valarna dör fyllda med plast, hur öknarna breder ut sig och vattenbristen leder till krig, och på hur väljarna i land efter land söker förtvivlade lösningar för att de känner att något saknas, när man ser flyktingströmmar och tiggaransikten – då känns vårt läge inte olikt dens som hårdlånar till dövande konsumtion inför den oundvikliga konkursen.

Och det är alldeles så det är. För att få fortsätta att konsumera (varor, tjänster, relationer) gör vi hela tiden det: Vi lånar.

Vi har intecknat våra resurser.

Inte bara dem som vi lånat av planeten, alla de ändliga materiella tillgångarna, miljöerna och arterna som vi aldrig får igen. Även om det är illa nog.

Utan också,  och ännu mycket viktigare, av det sociala kapitalet som vi tärt och tärt och tärt på; tilltron, samarbetslusten, respekten. Solidariteten.

Allt det där som gör ett samhälle drägligt att leva i.  Allt det där som saknar marknadsvärde, som inte går att sälja, som saknar pris.

Det som saknar pris kan inte alltid avstås utan kostnad.

Och den kostnaden kanske vi börjar få betala nu.

Och bland det vi tycks ha avhänt hos är möjligheten att återfå det som vi har avhänt oss.

Som kollektiv hyllar vi en livsstil där man framför allt tar för sig, där det inte gör något om tågen inte kommer fram i tid och allt fler som inte borde göra det fifflar med sådant som de inte borde fiffla med. 

Och där det är fullkomligt comme il faut att säga att det är "politikernas" fel att gamlingar får vänta i korridorerna på sjukhuset och handikappade barn blir utan hjälp - när det i själva verket handlar om att vi uppmanat våra politiker att ordna mer konsumtionsutrymme åt oss.
Avdrag på skatten dras av på samhällsnyttan.

Antingen genast, eller sedan. 

Det slutar inte där heller. Vi har också gjort oss helt beroende av system, oftast styrda av små transportabla skärmar, i vars händer vi lagt vår ekonomi, vår integritet, vår förmåga att orientera oss i världen.

Vi har litat på en naiv tilltro till att det där sociala kapitalet skulle vara tryggt, och oändligt. 

Ingen skulle väl vilja göra våra banksystem, våra valmaskinerier, våra uppkopplade hem, osäkra?  

Ingen ond vilja skulle väl kunna hota våra bekväma rörelser?

Vi har lysande appar, ständigt nya, och behöver väl inte läsa det finstilta. Varken på eller mellan raderna?

Eller?

Att många ropar högt på en stark man nu är knappast konstigt. 

Den starke mannen har efterfrågats så länge nu, fast vi här inte riktigt sett det i politiken. Ännu.

Han dyker upp i tusen skepnader i alla första, andra och tredje klassens tv-serier och actiondramer som översvämmar våra tv-skärmar, han finns i arbetslivets tröttsamma kommentarer om att chefen har rätt och-vi-kan-ju-inte-ha-stormöten-om-allting, han finns i näringslivstopparnas bisarra nonchalans i jakten på fler förmåner, och han finns i tusen skepnader i reklamen.  Och han finns där i gängkrigens verklighet, där lydnad har blivit ett honnörsord.
Han finns överallt där ordet lojalitet har ersatt ordet solidaritet.

Det är den verklighet vi lever i, den vi lämnar över till dem som följer oss.

Och för att döva oss belönar vi oss med ännu en solsemester betald med mer övertid, med den senaste-senaste Iphonen, med en liten shoppingrunda, med ett extra glas eller två eller tre, med ännu ett steg i bostadskarriären. 

Alltmedan vi stönar över stressen och gång på gång frågar oss hur någon kan vara så korkad att hen väljer reaktionära populister som berättar att det var bättre förr…

Återseendets glädje och lust

Häromdagen kom en sen julklapp, eller rejält tidig födelsedagspresent, till mig i posten.

Eller present och present, jag hade beställt och betalat den själv; ingen annan var inblandad eller ens tillfrågad.

Men i alla fall – det kändes som en present.

Det var ett exemplar av Lars Huldén Herdedikter, just det exemplar som syns ovan, i en lite speciell rosa färg som man kunde ge en medelålders manlig diktares samlingar på det glada 70-talet utan att grubbla så mycket över meningar och undermeningar.

Den kom av trycket – hos Schildts – 1973, men jag läste den först i början av nästföljande sommar, den rusiga våren och tidiga sommaren 1974; det var samma tid som de två Richard Brautigan-böcker som jag berört i ett inlägg för något år sedan.

Varför jag aldrig köpte den då begriper jag till denna dag inte. Men jag skrev av ett antal av dikterna på maskin, och bevarade dem både i en pärm och i mitt hjärta. Några kan jag fortfarande utantill, eller nästan.

Det var en tid av rörelse, nästan febrig.

Jag hade just fått besked om att jag för första gången skulle få dikter publicerade – det var i debutantantologin Grupp 74 - och hade nyss hört andra av mina texter sjungna från scen.  Vägen mot framtiden som poet tycktes utstakad.

Det var också tågluffningens tid, först förberedelser och drömmar och bilder, sedan verkligen skenskarvarnas dunk och stationernas doft av olja och elektricitet. Särskilt om natten. Och dikterna på något vis en del av detta.

Och det var, förstås, lika febriga förhållandeförsök.
Det finns mycket sand i många öknar för förhoppningar att rinna ut i. Men ett och annat ansikte från den tiden dyker fortfarande upp i drömbilder.

Jag var 20 år och det fanns en känsla av något instängt som öppnades: Det fanns möjligheter.

Allt var inte bra, men mycket var förtrollat.

Om någon tid har varit ett rus så var det den.

Sommarn 74 var en ganska lustig tid

Vi reste vart vi ville

Men kom ändå aldrig dit

som det heter i en några år senare sångtext.

Och – som ensorts lyriskt soundtrack till senvåren, försommaren, den tidiga högsommaren, löper denna diktsamling, Herdedikterna.

     Om kärleken inte fanns

     kunde jag låta rensa mig

     och fylla mig med ris och torkade plommon

     för att få en mening med livet

     Men kärleken finns

Bara så: pang!
Undra på att en romantisk – men stilmedveten – tjugoårig amatörpoet blev knockad.

Lars Huldén var en finlandssvensk poet med viss ryktbarhet. Herdedikter var, om jag räknar rätt, hans åttonde samling från debuten 1958 och följdes av ett antal fler, av vilka några finns i mina hyllor. Han var verksam genom ett långt liv, och gick bort i höstas.

Huldén publicerade också en rad språkvetenskapliga studier – han var professor i detta ämne – och litteraturvetenskapliga studier.  Under ganska många tid bodde han i hedersbostaden Diktarhemmet i Borgå; det är något av det finaste en finlandssvensk poet kan vederfaras..

Men allt detta väger lätt för mig mot den känsla som den där boken försatte mig i.

Så enkelt och så mångskiktat ändå.

   I dag är det den 17 juni,

   Islands nationaldag

   Älskling, vad skall vi göra då

   som kan glädja islänningarna?

   Du säger att du vet en sak

   Älskade, också jag vet en sak.

En egendomlighet med denna samling är att varje dikt, som på vanligt manér börjar högst upp till vänster på sidan, åtföljs av en annan, kommenterande eller speglande eller bara näsvist uppdykande, nere till höger.

De handlar om visor och om diktande, jag tror att ordet ”visa” eller ”visor” finns i varenda en, men de berättar förstås en massa om världen.

(”Mycket kan sägas om visan i världen” heter det mycket riktigt i en av dem)

Dikten om Islands nationaldag – vars datum jag lärde mig just där och då – åtföljs av följande tvårading:

   Vackra visor ger värk i hjärtat

   Låt bli dem så hålls du frisk

Varken professor Huldén eller jag har förmått följa denna levnadsregel.

Man kan läsa dessa korta (max tio rader) små kommentarer som en utspridd poetisk essä om poesins funktion och villkor, om man vill. Eller man kan låta sig roas av deras vemodiga humor. Eller man kan bara låta sig uppfyllas av poesin. Allt går.

Men där ovanför finns en hel samling som skulle kunna lyfta långt helt på sina egna vingar

Med sådant som denna lilla eviga ögonblicks-bild från Östersjöns sig oförtrutet höjande kust:

   Stenen mitt i viken

   skall engång kanske vara

   stenen mitt i åkern

   Då skall den bort förstås

   Men mot plogen knastrar

   länge, länge

   alla små stenar som jag kastade

   när jag försökte träffa

   stenen mitt i viken

 Mitt minne skall leva som ett knaster

Eller den här, som var en väsentlig del i den slagserie som, enligt ovan, sände den romantiske tjugoåringen till golvet:

  Timmerkonstruktioner

  kan bevaras förbluffande väl

  efter tusen år

  kan timmer fortfarande

  kännas igen

  Mitt hjärta kan

  efter tusen år inte längre

  kännas igen

  Men kanske har det lämnat  

  ett avtryck av sig på jorden

  som kan studeras

  Sakkunniga anser

  att det bör ha tjänat

  som infattning för något,

  möjligtvis en kvinna

 O, jag vet, för dig,

 just för dig

Dryga 40 år senare blir jag kanske inte lika yr, men har ännu större respekt för hantverksskickligheten.

Och sänder en tacksamhetens tanke till Bokbörsen, denna förnämliga inrättning, som gav mig möjligheten att äntligen, äntligen få föra denna bok till biblioteket.

Februari: Snö kommer

              

       Snö kommer

       Man vet inte när, och inte hur länge, hur mycket –

       Inte kan man minnas exakt hur tungt det kommer att vara att vandra i

       Eller hur höga vallarna kommer att bli

       Du kan inte säga hur länge den ligger

       och har bara en aning om var den kommer att dröja kvar längst

       Det är så mycket vi inte vet

       Men snö kommer - 

                                                                                                   Hornsgatan 

_________________________________________

Januaribilden:   Osäkerheten

Decemberbilden 2016:  Himlens färg