Livsdagen lång. En omläsning.

Litteraturen är en egendomlig spegel: den visar även förändringar.

Läser om Eyvind Johnsons Livsdagen Lång – ännu en klassiker(om)läsning - och försätts i en egendomlig stämning.

Länge höll jag denna roman för hans bästa, kanske den bästa jag läst öht, i alla fall en av dem. 

En som träffade, nära.

Nu vet jag inte.

Nu ser jag invändningar, ser oklarheter i bygget, ser  (oavsiktliga, avsiktliga?) revor i väven, ser pretentioner och smitvägar.

Men plötsligt grips jag också av det där som grep mig då, för 30-40 år sedan när jag först fångades av den. 

Levandegörandet av mysteriet tiden, mysteriet kärleken, mysteriet människan i historien, upptagen med tiden och kärleken. 

Plötsligt är magin där; och jag flyttas till min egen 25-årstid och dess svindel, dess hisnande insikter om hur plus ça change, plus c'est la même chose.

    "För första gången i sitt liv kände han sig fri: inte på flykt från något tungt, sorgligt, besvärligt, men på väg mot trygga eller ljust äventyrliga höjder. För första gången tyckte han sig känna att någon hyste åtminstone en aning förtroende för honom."

Jag tror att Livsdagen lång är en svår roman, men det har aldrig varit något problem för mig – men med möjligt undantag för några tonårs-år inte heller någon lockelse. 
Det är som det är.

Med litteratur är det alldeles som med musik: man får lyssna och ta till sig det man får av det. Vad övrigt är, får läggas åt sidan.

(Jag är absolut ingen motståndare till analyser, förklaringar, tolkningar, litteraturkritikens själ och väsen, jag menar bara att jag som läsare inte behöver något av det för att nå till verket. Det är för övrigt snarast ett kriterium på vad som är bra: det som når fram till mig utan vidare tolkning.

Om sedan analysen fördjupar min upplevelse och skänker mig ytterligare kunskap, då betyder det att analysen är bra. Om verkets kvalitet säger det intet.)

Romanen träffade mig en gång i en tid när dess ämnen var högaktuella för den vilsne läsaren: tidens flykt och återkomster, kärlekens kvardröjande och försvinnande och själva berättandets villkor.

              "Vid nästa rastställe beskrev han alltihop. Det var inte för att undervisa amman, undervisning av det slaget bet inte på henne. Men han ville lugna sitt eget hjärta, och det lugnades bäst genom berättarglädje."

Den var en väsentlig inspiration, någon gång över efterhärmingens gräns, för den enda roman jag skrivit, en som helt följdriktigt hette Berättelsen och ivrigt och en smula splittrat sysslade med samma frågor.

Jag tror att den ger ett intryck av att vara skriven av en ung man som bottnat hos Gösta Oswald och stigit upp med Eyvind Johnson – särskilt då, som sagt, just Livsdagen lång.

I tid efter tid

Livsdagens story är enkel och komplicerad: Ung man möter ung kvinna, förlorar henne, dör och återuppstår, möter henne igen, i tid efter tid.

Inlagt i en ramberättelse som utspelas huvudsakligen i Rom ”konsilieåret 1962” - det var Andra Vatikankonciliet som samlats på uppdrag av Johannes XXIII, i ett den katolska kyrkans kortvariga töväder.

Men berättelsen bärs också fram av ett strå på en strand och en björn i en grop, och den berättare som kallas Berättaren och som sitter med sin vän Historikern på en krog och sedan på andra krogar en regnig kväll i Rom, han dyker också upp i andra sammanhang, i Bordeaux 1926 och i Domleschgdalen i Schweiz på 40- och 60-talen.

Han har påtagliga likheter med författaren Eyvind Johnsson, kan man också konstatera.

En tanke

Här kan man förlora sig i analys, tolkning, dekonstruktion. Jag har varken redskapen eller lusten.

Men en tanke: Livsdagen lång passar inte riktigt in i serien av Eyvind Johnsons sena historiska romaner som den brukar föras samman med.. 
Den har varken den klara tidslokalisering eller det tydliga tema som till exempel Hans Nådes tid (det karolingiska 800-talet och maktens verkan, Maktens) eller Strändernas svall (Odysséns skede, våldets och motståndets problematik och den enskildes möjligheter till spelrum inom ”systemet”)  eller Favel ensam (1900-talet, minnet och personligheten), med flera.

Den spelar i en rad olika tider där nuplanet är det som till sist håller allting samman.

Och den har förvisso Berättandet som ett envist återkommande tema, men det upplöser sig omedelbart med frågan berättandet om vad? och då återkommer hela spektret av de olika teman som förekommer i de många romanerna – vi möter både minnet och makten, vi möter individens instängdhet och frihet, vi möter våldet, och vi möter kärleken. Den närvarande och den förlorade. Den stillsamma och den vilda. Den skira och den tunga. Men allt det där är blandat, flyter, driver i floden, för att använda en i romanen återkommande metafor.

Jag tror att det är lite fel att inrangera Livsdagen lång bland de stora historiska romanerna. Den hör i själva verket mycket närmare ihop än vad man först ser med Johnsons självbiografiska verk, inte minst de båda 50-talsverken Romantisk berättelse och Tidens gång.

Precis som de tar ett språng in i det fiktionaliserade och mytiska jämfört med Olof-serien, så tar Livsdagen det i förhållande till dem. Johnson har förvisso själv påpekat att allt som en författare författar är ensorts självbiografi. Men det självbiografiska är i några av hans verk också själva motorn för berättelsen. Jag tror att det är lättare att begripa sig på Livsdagen lång om man rangerar in den bland dem.

Berättarens liv

Alla som är lite bekanta med Eyvind Johnsons yttre liv känner igen en resa till Bordeaux på 20-talet, en vistelse i Domleschgdalen på 40-talet, en båttur i Grekland i det tidiga 60-talet, allting händelser i Berättarens liv som återkommer i skilda gestaltningar i romanen, delvis helt bärande.

Denna läsning gör det också lättare att förklara den obalans som denna fina roman trots allt lider av, nämligen den mellan den inledande och starkt engagerande berättelsen om Immo och Astalda, den som är en nästan direkt fortsättning på Hans Nådes Tid och sätter mönstret för berättelsens övriga kärlekshistorier, och allt det som kommer sedan. Den inledande berättelsen och dess figurer tar upp en så stor del av romanen och läsarens engagemang, att det finns en besvikelse inbyggd över att vi bara överger dem eller överges av dem och går vidare.

Förvisso kan detta väl vara – eller ha blivit – en av författarens avsikter, något han vill säga oss om tidens gång.  Men det är inte heller svårt att tänka sig att Johnson faktiskt på något stadium tänkt sig att det han var på väg att forma var en hel berättelse från denna tid, denna fortsättnings-tid, denna Nya tid. 
Säkert med nuplanet där och de egna speglarna, men kanske mer likt Molnen över Metapontion, där två då och ett nu möts.

För att sedan se berättelser förändras under arbetet, som ofta sker.

Jag vet inte, kanske finns det en dementi – eller en bekräftelse – av detta i det författarbiografiska materialet. För denne läsare är det mindre viktigt.

Det viktiga är insikten att sådan boken nu blivit så handlar den väl så mycket om åren 1926 och 1962 som om längre förflutna tider.

Och det förklarar kanske också min egen långa fascination. Jag är som läsare och var en gång som författar-wannabe väl så fascinerad av den sortens berättelser.

Jag hör till de uppenbarligen ganska få Johnson-läsare som på allvar gillar Tidens gång och Romantisk berättelse (jag menar – bara de titlarna!). Jag ser gärna in i Berättarens liv.

Och det är till sist det vi får göra i Livsdagen lång: se in i Berättarens liv.