O-spretiga tankar i valrörelsetid

Den här valrörelsen. Det känns egentligen inte som att något av partierna talar till mig. 

Allt handlar bara om hur jag skall få massa fördelar och överlägen. 

Så lite om det gemensamma bästa.

Och det från alla som talar.

Nog får jag ibland en känsla av att de rödgröna kanske mer månar om det gemensamma, så som de uppfattar det – men de undviker så gott de kan att erkänna det.

                                                             * * *

Ser reklam för ett regeringsparti om arbetsgivaravgifter och avdrag. Finner att det inte talar till mig. Inte ett dugg. 

Men slås av att detta inte handlar om (parti)politiska skiljelinjer, av dagsfråge-art. 
Det är inte det.

Nej, det som känns främmande för mig är hela föreställningen att det ekonomiska vinster och enbart ekonomiska vinster som skall utgöra vårt incitament. Som skall få mig att rösta

Som att det är jakten på vinst som driver oss alla.

Där är jag inte med. Inte alls.

I djupet av min själ är jag någon helt annanstans.

                                                             * * *

Återigen kommer argument om att det föreslagna inte är ekonomiskt genomförbart. 
”Vi har inte resurserna”. 
Ibland är det sant. Men hur ofta är det inte bara en billig ursäkt för att inte omprioritera?

Det är hela den här föreställningen om att utvecklingen är lagbunden. Och att vi därför måste foga oss i det som den talande anser önskvärt.

Det att valfriheten anses göra halt vid frågan om riktning.

Visst.

 I ett viktigt avseende är det sant: Vi kan i längden inte göra av med mer än vi har. 
Utom när det gäller vår planet förstås.

                                                             * * *

Dagsdikten 28.8

Tja, man kan inte vinna alla
Några har så bråttom till de bekväma stolarna
att de stiger ut genom fel dörr

Deras förlust
Deras smärta      Deras långsamt gnisslande grindar
som svänger ensamma och övergivet genomblåsta
i den eviga hösten

Vattnet kommer
Men jag vet att jag bottnar

Det är den enda sortens trygghet

De andra får kryssa mellan filerna på motorvägsleden
och jaga sin flyende kraft
i cykellycra
och knäppt träningskostym      Inskränkthetens flykt
genom flyktens inskränkthet          De sovande

De redan döda
'
                                                                     28.8

Det Mystiska Djuret

På väg till Ytterhogdal stannade vi vid Näverön och iakttog då ett Mystiskt Djur i vattnet.

Det låg och liksom guppade eller gungade i vattenytan och spred omkring sig ömsom vattenringar, ömsom en sorts "strålande" vågor.

Det var inte en fisk, det är vi ganska säkra på, och nej, det var INTE vår kära bäver.

Mindre däggdjur eller kräldjur...  - men i så fall vad.

Skymningen föll snabbt och mobilkameran var inte det bästa redskapet, men kanske kan ändå någon naturkunnig läsare bidra med en lösning?

Spretiga tankar i augusti

Vi går mot allt mer komplexa system och allt enklare lösningar

                                                  *   *   * 

Det enda säkra är att det alltid kommer något som är ännu dummare.

                                                  *   *   * 

Mitt absolut bottenlösa förakt för de här människorna som gör saker för att ”man ska”, i stället för att de vill, eller trivs med det, eller finner det lämpligt eller nyttigt eller gott.

                                                  *   *   * 

Att vara besatt av hur man betraktas och vad de andra tycker må vara fullkomligt rimligt vid 12. Men vid 32? Eller 52?

                                                  *   *   * 

Många människor som hyllar individualismen tycks inte ha förstått att ett samhälle består av idel individer.

Eller att det finns andra individer, för den delen.

                                                  *   *   *  

Ungdomens källa? Finns inte den hos Systembolaget?  Lite sprit bara, så är man snart lika enkelspårig, korttänkt, vilsen och entusiastisk som man var i ungdomen…

                                                  *   *   * 

De goda dikterna är ofta ensorts omöjliga figurer

                                                  *   *   *  

Det finns död som gör en sorgsen. Och så finns det död som förskjuter tillvaron.

                                                  *   *   *  

Historiens slump, som ger luxemburgare rättigheter som förvägras sorberna, som gör Slovenien till ett land i FN och EU och Nato och Rutenien till en föga känd provins.

                                                  *   *   *  

Ser ett tv-program från Norge. Blir sittande, i vila. Är det inte så att det finns ett sorts lugn i landet Norge som saknas hos oss?

                                                  *   *   * 

Människor som hoverar sig med sin brist på kunskap om grannländerna – ”jag ser världen i stort”.

                                                  *   *   * 

Vad blir det av arbetslinjen i en värld där det till sist är pengar som skapar inkomster?

                                                  *   *   * 

Och de här människorna som alltid oroas å andras vägnar – ”ja, jag förstår ju, men…”

                                                  *   *   * 

”Nu ska vi inte dela upp oss i ’vi’ och ’dom’” som folk säger när de vill söndra och härska.

                                                   *   *   * 

______________________________



"Man kan lägga märke till de två orden gravallvar och galghumor. 
De säger, när allt kommer omkring, en hel del om det mänskliga livets villkor." 
- Spretiga tankar i juli

Om ett dröjande skifte

En sak som ibland förbryllar mig är hur lite den s.k. digitala revolutionen verkar ha påverkat berättandet.

Jag tänker då på det skrivna, litterära. Romanens formvärld, för att låna en klassisk boktitel.

Jag minns att det var en av mina första tankar när jag vid mitten av 90-talet stiftade bekantskap med webben, dess hyperlänkar med deras plötsliga sidskutt i rum och tid, och efter hand också mångfalden av medieformer inbäddade.

Jag tänkte: hur måste inte detta förändra romanen!

Själv hade jag vid det laget lämnat författardrömmarna, de professionella, bakom mig, men jag hade ägnat ämnet tillräckligt mycket tid, både som publik och som berättarwannabe, att det omedelbart slog mig.

Det var ju samtidighetsproblemet i det närmaste upphävt, det som min favorit EJ hade brottats så med.   

Visst följer varje handling fortfarande någonsorts efter-vartannat, men det gör ju i den meningen alla våra handlingar i den här illusionen som vi kallar tiden. 

Viktigare var att antalet möjliga vägar genom denna tidsillusions flöde helt plötsligt mångfaldigades; och framför allt och som en följd: att tanken på en entydig riktning upphävdes.

Det förvånar mig att avtrycken inte har blivit större.

Visst har jag förstått att experiment av alla de sorter har gjorts.

Här och där.

I den ena eller andra riktningen.

Men i det stora hela är berättandet fortfarande det samma som det var på modernismens höjdpunkt.

Inte bara järnvägen – en tur till affären

Man talar mycket, och med rätta, om det bristande underhållet av våra järnvägar. Det är naturligtvs en nationell skandal att det gått så långt att tåget har blivit ett skämt, och att det knappast går en dag utan att vi får rapportera om nya avbrott.

Men det är inte bara järnvägen.

Själva idén om det kontinuerliga underhållet, och den nära sammanhängande om den omedelbara reparationen, tycks ha givits upp eller glömts bort.

Nyss hemkommen från en resa i Norge kan jag återigen konstatera att det svenska vägnätet är i sorgligt skick, jämförelsevis; försommarens tur till Tyskland förstärker bilden.

Men det finns i det lilla och nära också.

Kyrkklockan på Högalidskyrkan står sedan vi kom hem på tjugo i elva. Det är förvisso ett ilands-problem (även om den fungerar som en extra väggklocka hemma hos oss), och kanske är det outhärdligt komplicerat att åtgärda. Men ändå.

Jag går den mycket korta sträckan till affären. Att väggarna vid tunnelmynningen ser ut som de gör får man nog acceptera, det är den moderna storstaden.

Men att en av de fyra dörrarna fortfarande är trasig och låst, nu på andra veckan. Det skulle faktiskt inte ha accepterats för bara några år sedan. Något har hänt.

Och i affären sitter fortfarande en skylt: Bandet trasigt. Kunderna får själva skjuta fram varorna till kassan. Verkligen inget stort problem – kanske är vi på en mera generell nivå alldeles för beroende av automatik, tänker jag – men likväl ett tecken

Någonting är på väg att förändras.

En axelryckningens attityd.

Kanske är det detta man menar, när man jublande säger att ”Sverige har blivit mer likt andra länder”.

Att vi måste vänja oss av med den där gamla såsse-idén att saker fungerar.

Kanske.

Sommaren på ön 4 - Resan bort och hem

Med stugan stängd och luckorna på..

...och packningen i båten...(övervakad av kuttersmycke)...

...var det dags att välja väg hemåt.

Vi brukar sällan välja den rakaste, och påfallande ofta hamnar vi i Norge. 

Så även i år.

Men första stoppet var Tännforsen, den mäktiga. 

Utsikter och överraskande god lunch.

På väg ut mot norska kusten fann vi oss plötsligt vid Stiklestad, där för nästan tusen år sedan den allmänt avskydde gangsterledaren Tjock-Olle blev besegrad och dödad när han (åter) försökte bli norsk kung - för att kort senare inträda bland legenderna som Olav den helige. 

Så kan det gå, som KV skriver.

Sällskapets arkivarie var allra mest intresserad av en skylt som den norska Riksarkivarien och Riksantikvarien i förening hade satt upp om kyrkans roll som vallokal 1814.

 På delvis slingrande vägar - och genom ett veritabelt rondellhelvete i Steinkjer - kom vi så småningom till Aglen camping ytterst vid kusten.

Där vågorna har slipat klippor i tusentals år 

Där ordet krypgran får en ny mening...

...och m/s Nordlys nordgående balanserar på horisonten...

Aglen frekventeras främst av fiskare som tar upp torsk, sej, helleflundra med mera.

Här borden där fisken slaktas och rensas.

Natten faller, långsamt, över kusten.

Morgon, avfärd, riktning hemåt.

Ett litet stycke från Aglen en något överraskande skylt.

- som fick mig att tänka på John Stewart, förstås:

Vi tog en färja mellan öarna där ute (och försökte pinsamt nog betala med danska pengar...)

Anna-Lena såg tumlare från sin plats vid cafébordet 

Jag missade tumlarna - men såg havet. 

Sedan inåt, hemåt, bortåt.

Upp över fjället. 

Lunchpaus i Nordli invid gränsen. 

Jag åt björnburgare - mer roligt än riktigt gott, om jag skall vara uppriktig - och A-L åt Li-bab - en upphottad renskav. "Kortreist"

Hmm - hur skall vi nu köra?

Chauffören i djupa funderingar.

Via nordligaste Jämtland, Dunderklumpens land, som vi tyvärr inte hade tid att utforska så grundligt som önskvärt varit hade -

- hamnade vi i Kyrktåsjö, nordligast i Ångemanland, det lilla stycket som sticker upp mellan Jämtland och Lappland.  Där det finns ett trevligt vandrarhem - M & jag bodde där på vår Nordkalottresa 2003.

Och en magnifik utsikt från Kyrktåsjöberget. Vi räknade ut att man lugnt såg tio mil bort.

(Brattbäcken i förgrunden vid sjön är dock betydligt närmare)

På köpet bjöds vi på ett magiskt solnedgångsljus över den kyrka som givit byn dess namn -

- och en lika magisk måne över sjön

Vidare, vidare, hemåt, neråt.

Molnen antog bisarra former på vår färd ner längs Ångermanälven nästa dag, resans avslutande 

Vi stoppade vid Nämforsen, där ingen av oss varit tidigare, och tittade på hällmålningarna från sten- och bronsålder, vill säga någorlunda samtida med våra gamla favoriter vid Ruändan.

Nämforsmålningarna är välbekanta för alla gamla älskare av Barna Hedenhös, men vi hittade inte den med Sten och laxen.

Däremot synnerligen naturalistiska älgar. 

Inspirerade av de forntida konstnärerna gjorde vi en egen målning i vår egenutvecklade skuggteknik

- innan det var dags att fortsätta.

En av resans sista raster togs vid den fina Ångertjärn mellan Hudiksvall och Söderhamn.

Det finns en del fina vyer här hemma också...

Och snipp snapp snut 

så var vi hemma 

och det var jobb och vardag

och det ena och andra

och tredje

och hundrasjätte

och 

-

_______________________________________

Del 1 av berättelsen finns här

Och del 2, om fjällen, finns här

Och del 3 här.

Sommaren på ön 3: Besök, bröllopsdagar, NOS & en skuggselfie

Oftast sken solen. Men ibland regnade det.

Och ibland hände båda sakerna samtidigt:

Som vanligt hann vid med att fira vår bröllopsdag på ön.

34 år, helt ofattbart

Vi skålade för oss själva och varandra & alltihop i medhavd Margaux.

Och frossade i läckerheter från Fjällgrens i Mittådalen...

...och från Brödramenigheten i Christiansfeld (kakan, inte jordgubbarna, de var från Tallåsen)

Det var glest med - de mänskliga - besöken denna sommar.

Men en dag anlände tåget -

- med en arkivarie från Borlänge

Och, haver man sett, samma kväll dök bävern upp ffg under dessa veckor. 

Nyfiken på barnen, kantänka. Förra gången hen syntes till var ju när Magnus var där.

Vi lät bävern simma och skålade traditionsenligt för den vita ljungen, som blommade osedvanligt vackert och rikligt i år. 

(Egentligen är det nog lika mycket minnet av min salig svärfar som vi högtidlighåller, det var han som införde det där skålandet - han var faktiskt nästan lika barnslig som jag).

Och apropå traditioner: Ingen sommar är förstås komplett utan att NOS avhålls - Näveröns Olympiska Spel.

Och visst är tävlingarna viktiga, men det är givetvis ceremonierna runtikring som är det allra mest oundgängliga.

Inmarschen (tyvärr utan Magnus professionella speakerröst detta år) -

- och  tändandet av den Olympiska Elden (aka ett myggljus) -

Spelen var lite koncentrerade i år, eftersom organisationskommitténs vanligen drivande kraft befann sig i Santa Cruz, men vi hann med de mest traditions- och prestigetyngda grenarna.

Som pilkastning:

- och terrängkrocket (samt dito -boccia).

I frånvaro av de senaste årets segrare kunde T till sist lyfta vandringspriset - Pyramiden.

(A-L fick bragdmedaljen för att ha stått ut med att spela spel redan på eftermiddagen)

- innan spelens högtidliga utvigning förrättades med utmarsch, släckande av elden samt den obligatoriska kalkningen av Ljusnan (för att upprätthålla spelens miljöprofil).

Ett par kortare eller längre utflykter ingick i Johans program

Till Sveg, med lunch på kulturpärlan Café Cineast

- och runt Turingarna och till Haverö med en torrlagd älvfåra (men fin hembygdsgård) -

-och till Herrö, där Café Utsikten även denna gång var stängt - men på vägen dit kunde vi ju beundra vyn mot Sånfjället och den fina gamla bron.

Dessutom blev det en lite längre tur, som först tog oss till Färila där vi äntligen kunde besöka antikvariatet (mycket spännande, men lite höga priser), galleriet och konsthallen

(observera antikvariatsbokhandlare på väg över 84:an för att förvandla sig till konsthallsföreståndare)

Ett litet tema för denna sommar var tyvärr stängda etablissemang. Så här såg det ut på järnvägscafeet ´i Delsbo, där vi tänkt fika efter lunch i Ljusdal.

Vi fick nöja oss med att betrakta de fina gamla rälsbussarna som Dellenbanans vänner håller sig med, och fara vidare. Ser barnet lite besviket ut?

Men som sagt, alla besökare var inte mänskliga. Grannens katt var väldigt nyfiken i år.

Och för vår det var vi ovanligt uppkopplade.

Flera av de här bilderna har redan legat ute på FB.

Vi tog t.o.m en selfie:

Ytterligare fortsättning följer.

Vi skall ju komma hem också, på något vis.

_______________________________________

Del 1 av berättelsen finns här

Och del 2, om fjällen, finns här

Och del 4, om hemresan, hittar du här.

.