O-spretiga tankar i valrörelsetid

Den här valrörelsen. Det känns egentligen inte som att något av partierna talar till mig. 

Allt handlar bara om hur jag skall få massa fördelar och överlägen. 

Så lite om det gemensamma bästa.

Och det från alla som talar.

Nog får jag ibland en känsla av att de rödgröna kanske mer månar om det gemensamma, så som de uppfattar det – men de undviker så gott de kan att erkänna det.

                                                             * * *

Ser reklam för ett regeringsparti om arbetsgivaravgifter och avdrag. Finner att det inte talar till mig. Inte ett dugg. 

Men slås av att detta inte handlar om (parti)politiska skiljelinjer, av dagsfråge-art. 
Det är inte det.

Nej, det som känns främmande för mig är hela föreställningen att det ekonomiska vinster och enbart ekonomiska vinster som skall utgöra vårt incitament. Som skall få mig att rösta

Som att det är jakten på vinst som driver oss alla.

Där är jag inte med. Inte alls.

I djupet av min själ är jag någon helt annanstans.

                                                             * * *

Återigen kommer argument om att det föreslagna inte är ekonomiskt genomförbart. 
”Vi har inte resurserna”. 
Ibland är det sant. Men hur ofta är det inte bara en billig ursäkt för att inte omprioritera?

Det är hela den här föreställningen om att utvecklingen är lagbunden. Och att vi därför måste foga oss i det som den talande anser önskvärt.

Det att valfriheten anses göra halt vid frågan om riktning.

Visst.

 I ett viktigt avseende är det sant: Vi kan i längden inte göra av med mer än vi har. 
Utom när det gäller vår planet förstås.

                                                             * * *