En
väg.
Genom
den där tunga fuktiga augustiluften går vägen, mot någonstans eller ingenstans eller någon
annanstans.
Ja,
där borta väntar säkert nya dagar, nya möten, nya människor, kanske rentav
andra vägar.
Men
denna väg är här och nu, i den mörkt gröna djupnande augusti.
Vi
behöver inte gå ett enda steg på den.
Men
vi vet ändå.
Det
är den korta tid på året då man kan känna luften mot huden.
Den
tid då varje steg tar en extra bråkdel av en sekund, då varje steg har en liten
liten smula mer tyngd. Då väntan nästan har ett namn: sensommaren.
Den
tid då man frågar sig vart vägarna bär.
Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar