Dikt på nyårsafton 2020 (work in progress)

Ett år av leda lutar mot en tid av sorg

Vi samlar bilder, erinringar, minnesblänk

i handen, eller i en tafatt flätad korg

som finns till hands här just i stunden

Som var allt vi fick

Vi tömmer glasen till en flammande salut

Och blickar in i mörkret, in i tomheten

Vad är det egentligen som nu tar slut?

I detta ögonblickets ögonblick

Som rivs ut ur evigheten

Vi vet att något kom och gick

Men vad som återstår?

Påträngande fråga nu   Och meningslös

Envar får det envar får

I mörkret väntar en passage

En växling   Men är det

en över- eller en undergång?

Tid för jubel eller klagosång –

En känner förväntan, en panik

En känner ödets ödslighet och bär det

som ett otympligt bagage

Vi anar nog att det som kommer bär

förtvivlan, sorg och vanmakt  till oss

Men vill vi veta?  

Knappast    Det som vi ändå vet, det tär

redan nog på vår förtröstan    Mer än någon vill

Vi mer än anar ännu inte hörda skrik

Från det vi har att möta: Hemligheternas tid

Och vår förvirring formas till en sorts bön:

Låt oss få uppleva ett lugn

Ge  oss en öppning till ett annat rum

Ett utrymme helt utan mysterium

Men med en smula vila

Som inte genast sluttar ned i evigheten

Men finns i denna värld som vi hör till

(31.12.20)

Rykande färsk rapportering

Har lyckats få tag på några text-tv-sidor från VST, Värsta Sveriges Television, med olika reaktioner efter corona-kommissionens rapport och den mediala rapporteringen av denna.

 

Tänk så olika det kan se ut i olika länder.

Danubefloden flyter bakåt!

Själva Danubefloden i original

Bland de språkliga missfoster som ofta fördystrar, men någon gång bidrar till en smula glädje i vår tillvaro har jag ett särskilt ont öga till de geografiska anglicismerna.

Särskilt fumligt blir det när man tagit det engelska ordet och låtsasöversatt det till svenska.  Ni vet, när  Bayern får heta Bavarien och Schlesien/Śląsk blir Silesien.

Det är illa nog när Neapel kallas Naples och Köln blir till Cologne, men då har man i alla fall inte ens låtsats.
Det är mera närbesläktat med det ökande flödet av rent anglosaxiska transkriberingar av personnamn, Stravinsky och sådana.

Men just när man försöker få det att se ut som att man förstått vad det handlar om och levererar ett "svenskt" namn.

Vi har en beteckning på det i familjen - Danubefloder.
Efter ett av de första fallen som jag stötte på, där den stora flod som flyter genom Centraleuropa och som trots Strauss propaganda sällan är särskilt blå, om än vacker på sina håll, fick ett nytt namn.

Man kan samla på sådana språkliga Danubefloder i nyhetsflödet, om man vill. 
Men det vill man inte. Jag nöjer mig med att stöna eller skratta, allt efter humör, situation och graden av svårighet att förstå vad det faktiskt handlar om.

Det här är knappast i första hand ett språkproblem, att sådana anglicismer dyker upp i svenska, utan snarare ett bildningsproblem - många skribenter har helt diffusa begrepp om det där vattendraget som flyter genom Wien och Budapest, och dricker för delen hellre IPA än bajerskt öl.

Men nu!
Nu har jag stött på en danubeflod som vänt sig i sitt lopp:

Vi har tillbringat mycket tid i östra Angeln, detta milda gröna landskap med sina kullar och sina knicks, sina bondbyar och sina fiskelägen - men jag tror inte att det är där som den brittiske bryggaren hämtat sin dubbelt rostade crystalmalt.

Den hade nog närmare till Norwich än till Kappeln och Maasholm, är jag rädd.

                           East Anglia                                                     Östangeln

Så kan det gå.





(ps jag tror att just denna lilla malör KAN tillskrivas automatöversättning - jag menar, "historien av denna brygd" - men det är lite kul i alla fall ds)

Var tar orden vägen i engelska skolan?

Läser en intressant artikel om undervisning på främmande språk i Språktidningen och funderar över att en i mina ögon viktig aspekt saknas, eller åtminstone berörs bara helt perifert: hur blir det med kunskaperna om vad saker faktiskt heter på svenska?

Vi lever redan i en värld där man kan få läsa om ”Danubefloden i Bavarien” och om forskning ”vid University of Paris”, som om det faktiskt inte fanns svenska namn och uttryck (eller på respektive lands eget språk, i förekommande fall).

Detta är än så länge vanligast just på geografins område, och i fråga om institutioner – men vad händer när allt fler släpps ut som har lärt sig även historia, fysik och biologi på engelska?

Hur kommunicerar den som behöver mer syre med den som saknar oxygen?
Är tungsten mer användbart än wolfram?
Vad innebar slaget vid Blenheim, och hur var nu relationen mellan ”Maria, Skottarnas drottning”, och dem famösa Maria Stuart?

Vissa saker kan bli tydliga med avstånd. Eventuellt förstår man på vissa sätt svensk författning och vårt politiska system till och med bättre, när språket oundvikligen ger ett utifrånperspektiv, men hur skall man använda kunskaperna i den svenska verkligheten om man inte har alla orden?

Om en viktig del av det uppväxande släktet lär sig de centrala begreppen i skolans kunskapspensum (och för den delen de perifera också) på engelska, så måste de antingen därefter lära sig hela uppsättningen på svenska också – eller så får alla andra också övergå till svengelska, för att vi alls skall kunna kommunicera meningsfullt.

Så länge undervisning på engelska begränsas till gymnasieskolan kan kanske effekterna hållas under kontroll – i hopp om att grundskolan försett eleverna med basordförråd – men vem vågar räkna med att så sker i längden, när vi ställs inför den flödande entusiasmen över att kunna hänga med i utvecklingen?

Och dessutom tillkommer naturligtvis en massa rena faktakunskaper med nya ord och begrepp även under gymnasieåren.

Som man alltså inte får med sig på modersmålet.  Finns här inte ett förbisett problem? Eller en utmaning, som det numera kallas.

______________

______________

För er som undrar över slaget vid Blenheim, så är det en träffning under Spanska tronföljdskriget, som på svenska brukar kallas - de få gånger någon har anledning att nämna det - för slaget vid Höchstädt, eller rättare sagt andra slaget vid Höchstädt.

Eftersom det utkämpades nära orten Blindheim, så kallar engelsmännen det helt logiskt för slaget vid Blenheim.

Och detta kommer säkert snart att vara den enda rätta även här, om det inte redan blivit det.

Major Arvid Eriksson har för övrigt detta slag som exempel på den s.k. lineartaktikens urartning, i sin läsvärda bok "Segrar och nederlag på Europas slagfält", som kom under krigsåren.

Det finns f.ö. en plats som verkligen heter Blenheim även när den omnämns på svenska, nämligen det slott som hertigen av Marlborough, en av segerherrarna vid Höchstädt, lät bygga - och där för övrigt hans ättling Winston Churchill föddes.

Decemberbilden: Ljuset underifrån

I år har snön inte ens kommit än.   

Men även nu ser ljuset ut att liksom komma underifrån, som från ingenstans, den korta tid det alls är ljust.

Som om det var utan hemvist.  

Och kanske är det just så, att i december ljuset ingen riktig boning har.

Hur mycket vi än slösar med det artificiella, tillfälliga, ibland till och med skränande.

Mest är det annars mörkrets tid.  Året håller andan.

Vi sjunker ned i det, vet att det vänder, att det går över, som det alltid gör, tills en gång det inte vänder mer och tiden är slut, vår eller världens eller bäggedera.

Fram till dess får vi ta oss fram bäst vi kan, hjälpligt ledda av ljuset underifrån, decembers tunt utspridda ögonblick av närvaro

Det får väl gå det också.

Så länge det går.

Tills vidare.

                                                                                           Högalidskyrkan i snö