söndag 31 december 2023

Tänk om det kunde vara som förr...


Tittar på en konsert på tv.  Så där som man ofta gör, utan djupare koncentration, med avspänt avnjutande av vacker musik – i det här fallet från planen utanför Eiffeltornet.

Och påminns åter om hur bra det skulle vara om man kunde få veta vad det är som spelas och sjungs, vem som skrivit och vem som framför det.
 Just detta är något av en örhänges-konsert, och visst, Halleluja-kören eller An die Freude är ingen svårighet att placera, men allt är inte lika självklart. Andra gånger ännu  mindre.

Tänk vad smidigt det skulle vara!

Förvisso glimtar det in en liten skylt några sekunder när stycket inleds, men det vill till att man ser upp då (och memorerar).
Det är som fotbollsmatcher på 60-talet, när ställningen visades i grafik en gång i kvarten.  Den som kom in mitt i sändningen fick gissa vem som ledde. eller försöka lista ut det av Putte Kocks kommentarer (Ja, det var verkligen så).

Jag var med

Sport i dag är full av grafikskyltar, de flesta förträffligt klargörande och användbara – och jag är stolt att kunna säga att jag är en av dem som bidragit till den utvecklingen;  när vi på SVT:s text-tv började lägga in matchställning, mellantidslistor och tennisräkning på det tidiga 80-talet var vi pionjärer.

Uppmärksamheten har riktats mest på målservicen och sidan 377, men det var bara en av de saker vi utvecklade. Grafiken påverkade själva tv-mediet.
Det tog snabbt fart. Våra text-TV-kolleger i andra länder såg också snabbt möjligheterna, och producenterna av direktsänd sport var inte sena att förstå vad publiken ville ha.
I dag är sportgrafiken självklar, vardagsmat. Någon gång till övermått.

Men det är alltså när det gäller idrotten.

Men vi hade ambitioner för all annan tv också, då på det tidiga 80-talet.
Rollistor och resuméer för fiktionsprogram – drama och film.
Innehållslistor för musikprogram – det som jag saknade till den där konserten. Och sådant.
Vi jobbade en hel del med sådant de där första åren, när mediet fortfarande var på väg att formas. Men resurserna var knappa – ”vi måste koncentrera oss på kärnverksamheten"  som det hette i chefskorridorerna – och vi fick aldrig heller riktigt den respons som vi fick från sportpubliken.

Men tänk om

Jag kan i och för sig förstå att formmedvetna bildproducenter inte vill ha sin konst ”störd” av en massa information till publiken. Så har det alltid varit.

Informationen finns ju ofta tillgänglig någonstans, om man tar fram telefonen eller paddan och googlar sig fram till rätt källa utan att förlora sig i annat intressant på vägen.
Det är bra, det är praktiskt, det kan man göra.

Men tänk om man kunde få mer information med ett snabbt knapptryck, som den gången?

 

 

 

  

onsdag 6 december 2023

Spretiga tankar medan våldet sprider sig.


Sverige är verkligen ett land med traditioner – helst  nya varje år!

 *

Ett grundläggande fel är att man så sällan letar efter  lösningar, utan förslösar tiden i jakt på Lösningen,

*

Problemet med nyheternas tumregel man bet hund – att publiken efter hand tror att hundbitande män är det vanliga.

 *

Modernt – detta missbrukade ord.
Hur ofta skiljs inte ens på modernt som ”nytt” och modernt som ”senaste mode”?
Och hur lätt blir det inte i mångas mun modernt lika med ”bra”, med ”rätt”, med ”önskvärt”.
Också DDT, asbest, rasbiologi och nazism var en gång moderniteter, som mottogs entusiastiskt av många.

 *

Att kunna hålla två tankar i huvudet är INTE samma sak som att vidhålla två oförenliga ståndpunkter.

*

Så trött på alla som inte verkar förstå – eller vilja erkänna – att det finns målkonflikter i samhället och i politiken.

Verkliga och allvarliga konflikter mellan olika goda ting, eller olika besvärande risker.
Det är ju just att hantera dem som är politikens uppgift. 

Politikernas uppdrag är inte att ”ge folket vad det vill ha” – det är att navigera målkonflikterna. Och egentligen inget annat.

*

Det verkar vara få, alltför få, som förstår skillnaden mellan att vara konservativ, och att vara reaktionär.
Kort klarläggande, alltså:
Den konservative inser att förändringar oundvikligen sker, men vill begränsa dem, kanske fördröja dem, ibland förhindra en del av dem, och efter förmåga försöka styra dem.
Den reaktionäre vill upphäva det som skett  – hans är en spegelvänd utopi.
Och häpnadsväckande många nyheter slukas med hull och hår av reaktionära människor.

*

Nej, det verkar alltså inte finnas särskilt många genuint konservativa människor i det här landet.
De flesta är bara egoistiska reaktionärer, som gärna kallar sig ”moderna”.

*

Vi som alltid har avskytt antisemitismen ber att få hälsa den svenska högern välkommen i vårt läger, och hoppas att engagemanget varar…

*

Lite egendomligt är det dock att Jimmie Å dundrar mot partier som han anser hyser antisemiter.
När han en gång först träffade på ett verkligt sådant parti valde han ju att bli medlem.

*

Om krig och deras följder.
Ja, det är självklart helt oacceptabelt att människor trakasseras, attackeras och förföljs enbart för det faktum att de är judar.

Det borde inte behöva sägas men det behöver uppenbarligen sägas, igen och igen. Och igen.

Och det är självklart ingen ursäkt för antisemitism, att det i regionen där borta faktiskt finns människor som anser att de har rätt till andra människors mark och egendom, och rätt att trakassera dem, just för att de själva är judar.
Det är ingen ursäkt. Kan aldrig bli
Det finns ingen kålsuparteori som får detta att väga upp jämnt.
Jag säger det igen:  Det finns ingen kålsuparteori som får detta att väga upp jämnt.

Men den som inbillar sig att det inte är en del av förklaringen, den behöver nog läsa på och tänka efter.
Och om man inte kan säga detta utan att "vara antisemit", då är det väldigt lätt att bli antisemit.

*

Säga vad man vill - men ibland är det bäst att låta bli.
 

*

Varför är det just de oförnuftigaste som alltid talar om ”sunt förnuft”??

 *

Alla vet att pengar inte har någon moral; men numera verkar de ta mig fan inte ens ha någon självbevarelsedrift.

 *

Problemet med den valfrihet vi erbjuds är att den ofta varken innehåller val eller frihet

*

Något som ofta tappas bort i diskussionen om populism och svikande tillit till demokratin är att politiken en längre tid har lovat medborgarna vad de inte kan få – till exempel stigande standard till lägre kostnad  - och nu breder besvikelsen ut sig över att den inte kan leverera.

 *

Vår tid har för få människor som ställer den enkla frågan: Varför?

*

Tanke inför jultider.
Förvisso finns det andra och betydligt värre gemenheter att begå -  men den som inte svarar sina nyfikna barn ungefär som så att ”nej, Tomten är en sagofigur, han finns inte i verkligheten, julklapparna kommer från mamma och pappa och farmor och morfar och kusinerna, vet du” - den sviker sina barn.
Och den som säger att den gör det för barnens skull, den ljuger; det gör den alldeles för sin egen skull.


_____________

Spretiga tankar i dödandets tid: "Några riktiga nationalister har vi ju inte"



Vill du helst ha för mycket eller för lite?
Spretiga tankar i mörkrets tid


Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid

Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?

Spretiga tankar i en valrörelse bortom verkligheten
Vad gjorde vi för fel?

Spretiga tankar efter lång tid:
Människor som tror att de blir fria bara för att de lämnas ensamma

Spretiga tankar om kriget 1: 
Historien upprepar sig aldrig; men ibland speglar den sig

Spretiga tankar om kriget 2:
Ingen tror er längre






lördag 2 december 2023

December: Ljus i mörkrets tid


December har börjat, och snart inleds adventstiden.
En vinterkyla djupare än vanligt har sitt grepp om landet, mörkret lyfter bara sällan, vinden sveper runt de få som ännu är i rörelse.

Men det finns ljus, någonstans.
Strax tänder vi det första adventsljuset, och om bara ett par veckor vänder natten sig åter ifrån oss.
Vi tänder granen och en stunds stillhet och ro infinner sig.
Tänk att det sker.

Ljus i mörkrets tid

                                                                                                     Ljus i granen på Hornsgatan

 ____________________________



söndag 5 november 2023

Utan textmaskin mot undergången


Det var länge sedan jag skrev något efter ett operabesök, men nu tänkte jag ta mig samman, eftersom det handlar om ett helt nytt och obekant stycke – Mikael Karlssons och  Royce Vavreks ”Melancholia”, byggt på Lars von Triers film med samma namn.

Handlingen är snårig på operavis, men det handlar i alla fall om två systrar som inte är alldeles samspelta för att uttrycka det milt, av vilka den ena är alldeles nygift (uppträder i brudklänning med milslångt släp i inledningen) och lite familjeförvecklingar kring dem.
Och så jordens undergång, ja.
Krossad av planeten Melancholia som under handlingens gång närmar sig allt mer för att till slut krossa vår planet i ett magstarkt slagverks-crescendo.

Och den visades som rubriken anger utan någon text. Om detta var av tekniska skäl eller för att någon tyckte det var bättre så är oklart.
Kanske ”behövs ingen text” när man sjunger på engelska? Vi är ju så "språkkunniga" i det här landet.

Jag trodde att textens bortfall skulle göra det lättare att fokusera på musiken, att den skulle ”synas” bättre, men så  var det knappast. Allt blev bara mera oklart. I alla fall för mig.

Två halvor

Det här stycket sönderfaller i två halvor. Lite hårdraget kan man lika gärna inta sin plats först efter pausen.

Den första delen med bröllopsfest, firande i frack och på skilda sätt sliriga föräldrar till huvudkontrahenterna är eventuellt ett intressant stycke skärskådande av borgerligheten, men blir tämligen oförståeligt utan text  - eventuellt även med.

Stundtals lyfter musiken, men inte så ofta. Inte ens Ann-Sofie von Otters vingliga brud-morsa lyckas riktigt engagera denne åskådare.

Men efter paus.
Då händer det saker.
Storfamiljen lämnar plats för ett kammarspel med  de båda systrarna i centrum.

Exakt vad de talar om och vad de vill förblir oklart, men jäklar vad det låter om Lauren Snouffer och Rihab Chaieb när de drar igång sin duett ett litet stycke in i andra akten.

Inte för att de slarvat bort något tidigare, men nu blir det allvar.
Även vidhängande tenor gör sitt jobb.
Andra avdelningen innehåller också flera fina partier med kör och orkester i olika grader av samspel.


Bryter samman

Tonspråket  är mestadels tämligen traditionellt och i stora sjok väldigt vackert, särskilt körerna; samtidigt enstaka inslag av fri jazz eller mer modern konstmusik och ibland en blinkning åt musikaler, främst före paus.

Och kanske kan man säga att musiken helt bryter samman – spoiler alert! – i slutscenerna som (väl?) gestaltar jordens undergång. Även om det, särskilt  i dessa krigstider när man inte längre får ta med sig handväska in i salongen mer får en att tänka på bomber än på krockande planeter – och absolut håller på för länge för denne bedömare.
Man kunde hämtat lite inspiration från TS Eliot, där.
Kanske hade det varit annat om man haft lite koll på handlingen,  men – för mycket är för mycket, hur som helst.

Som ofta i denna lokal bjuds på kul scenografiska lösningar,  även om jag inte vet om de särskilt hjälper mig att ”förstå”.

Öht förstår jag som framgått  inte mycket av handlingen; mer än någonsin på operan kommer varje nytt moment som en överraskning.  Ibland så att det liksom ändå fogar sig till föregående scen, ibland – som när ett par herrar med hjort- och älghorn dyker upp, dansar, och försvinner – helt utan uppenbar koppling.

Med tillgång till text kanske det hade klarnat, eller om man hade sett filmen vilket jag alltså inte har. Nu blev det helt absurt, på ett sätt jag inte riktigt tror var avsett.

Rätt val

Men som helhet absolut bättre än förväntat och en väl använd sen-eftermiddag i novembermörket.
Att jag valde den i stället för fotbollsmatchen som gick nästan parallellt kändes bra, med tanke på det tråkiga resultatet där…

 

________________________________________________

Gamla operatankar:

En chans tillJolanta & ja

Bra gjort - La traviata

Två tredjedelar fraser - Kung Roger

Carmen förflyttad - men vart?

Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)

Tristessa - Extra allt!

Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)



fredag 3 november 2023

Spretiga tankar i dödandets tid

       
Så fort man hävdar att ändamålen helgar medlen sviker man människan.
Och om man inte gör det – då utlämnar man sig till dem som gör det.
Konflikten olöslig.

                                                          *  *  *

Vi talar med rätta skräckfyllt om vad som händer med klimatet på planeten. Men lika hotande är vad som händer med det mellanmänskliga klimatet.
Tilliten smälter fortare än polarisarna.
Människor ser inte varandra i ögonen längre

Und der Teufel lacht dazu

                                                          *  *  *

Man skall alltid vara ytterst skeptisk mot folk som själva beskriver sig som ”förnuftiga”.

                                                          *  *  *

När man ser konflikterna i världen är det ändå skönt att veta att vi inte har några flammande nationalister i Sverige.
Reaktionära och ofta fascistoida populister, ja - och det är ju illa nog.
Men några riktiga nationalister har vi ju inte.

                                                          *  *  *

Alltså, jag kan på sätt och vis begripa de där som vill kasta ut alla invandrare, utrota feminism och klimataktivism och sätta misshagliga i läger; det är motbjudande och otäckt så det förslår, men det hänger på något vis ihop med en sjuk renhetsdröm de har.
Men de här som bara vill slå sönder samhället, avveckla allt som är gemensamt, som vill krossa tilliten både till institutionerna och människor emellan, som vill bryta ner regler och överenskommelser och göra den starkares övervåld till rätt – det kan jag inte ens sätta mig in i intellektuellt.
Min förmåga till förståelse tar slut där.

                                                          *  *  *

Hittills i historien har det alltid funnits mot-rörelser.
Men det är slut med det nu. Härifrån rör vi oss bara åt ett håll


*
  *  *  *  *  *

Svensk skoldebatt: Hur skall vi hantera det faktum att alla ser att kejsaren är naken, utan att behöva ge honom kläder?

                                                          *  *  *

En lite underskattad sak är efterklokheten.
Alltför ofta jämförs efterklokheten bara med för-klokheten; och det kan förstås vara befogat.
Men lika befogat är att jämföra efterklokheten med efterdumheten.

                                                          *  *  *

De här människorna som tycker att kulturen skall
vara nyttig – man kan inte bemöta dem med att försöka visa kulturens nytta för dem.
Man måste klargöra att den ”nytta” de talar om bara är en ekonomisk vinst, någonting i en redovisningskolumn.
Eller ännu tydligare: hur mycket av planetens resurser vi förmår förbruka.

Verklig nytta kan sällan mätas, och definitivt inte entydigt och exakt.
Vad gör naturen för ”nytta”?  På vilket sätt bidrar språket till ”nyttiga” företagsvinster?
Är kunskaper bortom de enkla arbetsrutinerna ”nyttiga”?
Är demokratin egentligen ”nyttig”?
Nej, problemet i Norrköping och annorstädes är faktiskt inte att man kräver att kulturen skall vara nyttig.
Det är, att man inte ser att den faktiskt är det!.

                                                          *  *  *

Språkvetarna/vårdarna som inte riktigt hänger med och envist upprepar, ”nej det är ingen fara med US-amerikanskans inflytande på svenskan. lite lånord har vi plockat upp förr

– de ser inte  a) hur snabbt utvecklingen går jämfört med tidigare perioder, och b) hur mycket mera djupgående amerikanskans inflytande är (alla klasser, alla sektorer, hela samhället) än vad tyskans eller franskans eller latinets en gång någonsin var.

Vana som de är vid att slåss mot konservativa äldre herrar språkpoliser, slåss för att klargöra att språk dels utvecklas, dels alltid är konvention och ingen absolut sanning.

Men om man tar dessa båda påpekanden tillsammans, så ser man att det denna gång finns en verklig fara: om utvecklingen går alltför fort och alltför disparat, så kan de språkliga konventionerna faktiskt bryta samman

                                                           *  *  *

Mellan att älta något och att helt glömma bort det finns ett tredje.
Det, att minnas.
Det är konst som synes vara på väg att vittra bort.

                                                           *  *  *

Ibland kommer en stor sorg över mig, vid tanken på att vi nu helt är på väg att lämna böckernas tid


*  *  *  *  *  *




Statsmannaord.
”Det är förskräckligt”
”Det är förfärligt”
”Det är fruktansvärt”
Och sedan hem igen

                                                                                  

  

        *  *  *

Hur blev egentligen gamla Goebbels-favoriten att bränna böcker en sätt att använda yttrandefrihet??

Undrar över två saker här:
För det första -  historiskt sett har bokbränning alltid varit ett sätt att strypa yttrandefrihet; man sätter böcker på index, och man bränner dem.  Det misshagliga uttrycket som någon tagit sig friheten (sic) att sprida, det  måste utplånas.

Och för det andra:  Yttrandefrihet lär för de flesta handla om vad man får säga, skriva och trycka. Inte om vilka godtyckliga handlingar som helst. Jag får inte slå nån på käften för att visa min motvilja mot en religion, en politisk uppfattning eller väderleken.
Jag få inte pissa på någons dörr för att meddela att jag inte gillar vederbörande. 
Det är inte för att dörren är helig, utan för att man inte får pissa var och hur som helst.
Eller om man så vill – för att man inte gör så.

Det ger oss inte yttrandefriheten rätt till

                                                           *  *  *

Och så finns det människor som förfasar sig över romarnas gladiatorspel, bara för att strax gå ut och hänga någon på twitter.

                                                          *  *  *

Den avgörande skillnaden mellan människors rätt och vissa människors rätt.

                                                          *  *  *

Men tänk på hur många av de reaktionärer som nu vill tillbaka till slavsamhället som faktiskt inte önskar att få befalla, utan längtar efter att få lyda.

                                                          *  *  *
__________

Vill du helst ha för mycket eller för lite?
Spretiga tankar i mörkrets tid


Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid

Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?

Spretiga tankar i en valrörelse bortom verkligheten
Vad gjorde vi för fel?

Spretiga tankar efter lång tid:
Människor som tror att de blir fria bara för att de lämnas ensamma

Spretiga tankar om kriget 1: 
Historien upprepar sig aldrig; men ibland speglar den sig

Spretiga tankar om kriget 2:
Ingen tror er längre





onsdag 1 november 2023

November: Molnens skuggor

                        

Novembers dova gråskala fångar in oss. 
Det ljus som sipprar ner mellan molnen är splittrat, diffust, oklart.
Och skuggorna det kastar skrämmer oss nu mer än det magra ljuset tröstar.
Aldrig har väl stegen framåt varit så osäkra, så vacklande.

Och tidens text från världen där ute är stram.
I've read it, every word
And every word it says is 'death'

Jag är ledsen, men jag har ingen tröst mer: 
Det här mörkret är ett annat än november brukar bjuda på,



                                                                                                               Vid Årsta holmar



 ____________________________

söndag 1 oktober 2023

Oktober: Höstens tröst


Skörden är höstens tröst

Men med tranbären - och trattkantarellerna - går skördens tid
också mot sitt oåterkalleliga slut.  Oktober är mörknandets tid, 
ja, oktober är själva sträckan från ljus till mörker.

Ännu kan det flamma upp ibland av höstens färger, 
lysande gult, skarpt orange, plötsligt sprakande rött.
Och någon gång det klara ljuset som lyfter sinnena
och påminner om att allt inte behöver förklaras

Men mörkret kommer. Allt som är, är tillfälligt
Något annat kommer, kommer säkert, kommer obönhörligt
Mörkret väntar

Men tills dess har vi höstens tröst


                                                                            I myrkanten, vid Långströmssjön


 

tisdag 5 september 2023

September: Ändå på väg


Vägen fortsätter - och försvinner. 
Inte är det långt man ser i den annalkande hösten.
Den som vill kan se en ljus himmel där borta, där stigen lyfter mot en fransig horisont.
Den som hellre vill kan fastna inför färgerna, de flammande som föregår men också förebådar senhöstens askgrå.

Att vi inte vet vart vägen egentligen leder är en truism, en sådan som man hittar i förnumstiga texter i almanackor.. 
Riktigt sant är det inte heller - spången på bilden leder upp på en stig som för upp till vandringslederna på Storhogna.
Men det är ju så med truismer, att de är sanna.
Vi vet ju inte vart vägarna som vi står inför skall leda.

Allt senare i livet, allt senare på året. 
Allt mindre klart, allt mindre säkert.
Och ändå är vi någonstans på väg
Även den som stannar upp och väntar förs av tidens ström i riktningar man oftast svårligen kan ana.
Det är också en truism.
När man stannar upp och tänker liknar de flesta sanningar antingen truismer - eller möjligen osanningar.
Även detta är.

Och ändå är vi någonstans på väg.
    
                                                                                                                 Vid Storhogna

 

måndag 7 augusti 2023

Augusti: Domherrarna och glipan innan mörkret kommer


Redan en vecka in i månaden.
Men domherren och hans fru sitter kvar. Där, på bilden.
Lockade dit, vad jag minns, av hampfrön i det lilla fågelhuset.
En augustidag.
Sällsynta gäster annars runt vårt hus. Julkortsfåglarna har annat för sig på sommaren.
Även deras brittiska kollega rödhaken är en sällsynt men någon gång uppdykande gäst.
Nötväckorna och talgoxarna bryr sig inte om årstider och helger. Finns det mat så dyker de upp, nötväckorna med sina banditmasker gör en aggressiv inflygning som i bästa fall skrämmer bort konkurrensen, talgoxen väljer oftare att brösta upp sig och käfta runt matbordet.

Men domherrarna.
Det är inte många år sedan jag första gången såg dem utanför julkortsvärlden.
Förklara kan jag inte varför det var en så stark upplevelse, en i släkt med den känsla man erfar när man kommer till platser man länge drömt om, som när man stiger ut från Sta Lucia i Venedig första gången eller står vid den där globen och ser bort mot Knivskjellodden. 
Att det finns.
Att det är på riktigt.
Att man - jag! - upplever det.
Nu, just nu.

Något sådan bjöd domherrarna på vid sina sällsynta besök.

Och nu är det åter augusti, sommaren släcker sina ljus ett efter ett, och vi tar alla lite långsammare steg.
När som helst blir det höst.
Blir det också höst, då när årstiderna blandas och det som är förvandlas.
I glipan innan mörkret kommer över oss.

                                                                                                          Svedjemon, Ytterhogdal
____________________________

lördag 1 juli 2023

Juli: Det gröna ljuset mörknar


Så har halva året gått.
Tiden har vänt. Blomning går över i mognande.
Vi är mitt i det gröna, men det gröna ljuset mörknar

Tiden är alltid en tunnel, en tunnel genom det gröna.
Det finns en riktning, men den är inte självklar. 
Och vägen är aldrig riktigt rak.  Det finns utsikter
åt alla håll. 
Och det är vi, bara vi, som går där

                                                                                                      Maasholm


___________________________


tisdag 6 juni 2023

Nationaldagsfunderingar 2



I nationaldagstider stöter man ju alltför ofta på undrandet varför "just vi svenskar är så dåliga på att fira vår nationaldag" - ofta kopplat till föreställningen att Norges lidelsefulla firande av 17 maj har nånting med unionsupplösningen 1905 att göra. 

Men så var det ju som bekant inte. Inte alls. 
Norge firar ju ingalunda 17 maj för att de slapp ur unionen med Sverige. Den unionen var ännu inte ingången när man samlades på Eidsvoll i maj 1814 och antog en författning för Norge, en för tiden ovanligt demokratisk och om man så vill 
modern författning. 

Ryggstöd


Med den i ryggen kunde norrmännen slippa undan en svensk erövring, (Kielfredens ”union”) och Karl Johan fick nöja sig med en lösare union där han var kung över Sverige OCH Norge.
Som upplöstes på hösten 1905.

Den norska nationalismen har därefter hela tiden haft en avsevärt bredare prägel,  ytterligare accentuerat under ockupationen 1940-45, medan den svenska  oftast kom att sambo med punschskålar, kungliga järnvägsinvigningar  och det slutande 1800-talets klassamhälle; i Sverige var demokratins genombrott  en vänsterfråga, även om alla kanske inte svor på frasen om att ”proletären har inget fosterland”.  
I Norge var och är nationalismen norsk.

Vi svenskar älskade då (och älskar fortfarande) allt det moderna. Och nationalismen som sådan rangerades därmed lätt in i det gamla, övervunna, o-moderna.

Med denna tanke i bakhuvudet kan man närma sig det faktum att flera av de länder som firar högljutt och dansar på gatorna inte så ofta firar nationell frigörelse, utan i lika hög grad ett steg mot frihet, jämlikhet och broderskap, för att citera kärnan i den kanske viktigaste av dessa händelser.

Även i USA, vår förebild i allt, var ju rättigheterna en lika viktigt del som oberoendet för grundlagsfäderna. Man kan argumentera för att det senare främst var ett medel för att säkra det förra.

Vem firar?

Och vilka länder förutom Norge, Frankrike och USA firar egentligen så storslaget, eller med verklig övertygelse?   Tjavars, i Finland får man hälsa på presidenten – det Finland för vilket frigörelsen från Ryssland också var en frigörelse från tsaristisk despoti.

Och våra danska vänner, vars nationalism och historieintresse definitivt överträffar vårt, de har inte ens en nationaldag. De firar Grundlovsdagen, då enväldet avskaffades och en författning  upprättades. Inte heller Storbritannien har någon nationaldag.

Man kan nog argumentera, om man orkar, för att de ”starka” och betydelsefulla nationaldagarna  ofta handlar just om modernisering och demokrati, och att de firas till åminnelse av något vars betydelse folket var medvetet om när det hände, och sedan har hållit i minne – inte var framplockade av arbetsgrupper ett antal hundra år senare.
Karl XIII snarare än Gustav Vasa, alltså.

Man kan också skänka en fundering åt frågan, om intresse för historien inte ibland kan slå över i sjuklig fixering.  Det är ibland som om slaget vid Trastfältet ännu inte tagit slut. Och uppenbarligen måste fortfarande Mazepa  besegras och drivas i graven.




En gammal fundering om nationaldagar


torsdag 1 juni 2023

Juni: Det går så fort


Almanackan ljuger inte: Sommaren är här.
Om vädret nickar instämmmande, eller häftigt skakar på huvudet,
betyder ingenting, nästan ingenting
Snart är det midsommar och tidsvända.
Det går så fort. Allt går så fort
Det är, och sedan är det förbi.
Det ljusnar, och det mörknar igen.
Och sedan, kanske, ljusnar det en stund igen.
Kanske.
                                                                                                       Gammelträde,Ytterhogdal

måndag 1 maj 2023

Maj: Mosippan berättar om våren

    

Mosippan, oansenlig och vacker. 
Egentligen står den i linets landskap, för detta är Hälsingland, men Hogdalsbygden med sina fåtaliga gläntor i skogen är mosippe-bygd, långt från storgårdarna som linet byggde.
Så Härjedalens landskapsblomma tittar fram vid infarten till Svedjevallen, försiktigt sticker den upp bland lingonriset

Det är svårt att inte fängslas av dess blyga skönhet, där den står och berättar att våren är på väg till skogarnas land.

Hur länge det än sett ut att dröja.

                                                                                                         Ytterhogdal

lördag 1 april 2023

April: Kommer en vår?


När mars i år går över i april känns slånblomningen, och våren över huvud taget, väldigt avlägsen.
Visst vet vi att det nog blir vår till slut, men när? Och hur blir det då, hur går det med den här skakiga och ryckiga världen.
Vad skall det, kort sagt, bli av oss?

Kanske blir det bra ändå. Kanske blommar slånet åter under en ljusblå vårhimmel. Kanske finns det människor kvar som bryr sig om - bryr sig om varandra, bryr sig om världen, bryr sig.
Kanske lever vi inte i den bästa av världar men likväl i en möjlig värld, en där man kan stå ut och finna sina glädjeämnen, finna små rum av glädje, vila, frid?

Kanske, möjligen. 
Vi får väl se. Någon sorts vår kommer, det kan man nog vara ganska säker på.
Ännu en gång kommer slånet att blomma.
Medan vi är på väg.
Någonstans.
                                                                                                                Torsberget


 ______________

onsdag 1 mars 2023

Mars: Inget att lita på


Mars är ingen månad att lita på
Vintern vill ge sig av, men vad kommer i stället?
Frusen värme, splittrat ljus, hastigt anade djup under hala stigar-
Skiften, ständiga skiften; alls inget bjuder mars att hålla fast i
Nej, mars är den mest opålitliga av månader     Inget som den lovar
håller den    Fönster blir speglar, speglar blir fönster, dörrar leder
ingenstans    Is som inte bär längre, is som lägger sig igen
En sol som ingen riktigt kan tro på.
Dagar som frusna flak över grått vatten
Mars
                                                                                                     Riddarfjärden

måndag 13 februari 2023

Spretiga tankar i mörkrets tid



Du som stolt deklarerar att du ”inte vill nöja dig med lagom– vill du helst ha för mycket eller för lite?
                                                    *  *  *

De lättledda tror gång på gång att alla de ondas fiender är goda
.

                                                    *  *  *

Vi har redan förlorat förmågan att uthärda att ha tråkigt. När vi också förlorar förmågan att längta, då är det snart slut på mänskligt liv.

                                                    *  *  *

Ett problem med dem som känner sig unga är att de tror att de alltid kommer att vara unga

                                                    *  *  *

Intressant hur  ofta ”Svärjevänner” kallar landet de är sådana kompisar med för ”skitland”…

                                                    *  *  *

För de flesta människor i världen är det självklart, naturligt och – betryggande, att leva i det system de växt upp i och fostrats av.
De tänker knappast på det som diktatur, eller feodalism eller förtryckande; för dem är detta det gamla vanliga.
Det är lätt att glömma. 
Längtan efter den moderna humanistiska friheten är inte en självklar födslogåva.

                                                    *  *  *

Om kriget: 
Från början kändes det som att Rysslands anfall på Ukraina var en gigantisk felkalkyl – ukrainarna gjorde starkt motstånd, EU slöt sig samman mer än kanske någonsin, Nato aktiverade sig, Tyskland lämnade sin fredspolitik, Sverige och Finland ansökte om Natomedlemskap, Europa ställde om från rysk gas och olja, sanktioner starkare än tillförne infördes.
Men – antingen det var tanken från början eller blev en följd av händelseförloppet – Ryssland och den ryska ledningen ser det inte alls så; vad man för är nu ett heligt krig, ett försvarskrig för högre värden, och kanske ett där valet står mellan fullständig seger och fullständig undergång.
Putins sällskap ser inte ut att ha någon känsla av misslyckande. Tvärtom – nu har man lockat ut fienden på fältet och visar vad det verkligen handlar om: Att rädda Heliga Moder Ryssland från attackerna från Väst.

                                                    *  *  *

För att förstå och beskriva Rysslands (inkl Sovjets) utrikespolitik under de senaste århundradena skapar det kanske en bättre klarhet om man inte talar om statsnamnen, utan använder begreppet ”Moskva”.
Dels därför att man inte fastnar i mer eller mindre betydelselösa skillnader mellan olika ideologiska överbyggnader, utan ser kontinuiteten.
Dels därför att det hela tiden har handlat om Moskva mot världen. Stalin satt i Moskva, Putin sitter i Moskva, och Peter den store satt i Moskva och ritade på sin nya huvudstad. Och under mellantiden fanns hela tiden den starka underströmmen som såg Petersburg som en sorts eftergift åt Västern,  åt det icke-ryska.
Och slutligen därför att en alldeles grundläggande tankefigur under politiken utgår från själva idén om Moskva som det tredje Rom, det heliga Ryssland som den sanna kulturens värn, och detta utgår från storfurstendömet Moskvas långa kamp för utvidgning i öst och väst.

                                                    *  *  *

Hur många nöjer sig inte med det näst bästa, inte för att vinna tid eller spara pengar, utan helt enkelt för att de tror att det är lika bra?
                                                    *  *  *

Alla dessa som talar om vad man ”fick” eller ”inte fick” i förflutna tider (till exempel de förhatliga boomersarnas hemmaplan "på 70-talet") och låter som om det var politiska påbud och förbud – när det i själva verket bara handlade om den tidens mode i offentligheten, vad den talande tyckte gav credd och poäng, eller motsatsen.
Alla ville hänga med och hänga på, då som nu.
Mer var det inte.

                                                    *  *  *

Har sett att man kallar Kristersson för Televinken. Sant att han är mer spelevink än statsman. Men jag tycker det är ärerörigt att jämföra Ola Lundberg med Jimmie Åkesson.

                                                    *  *  *

Det verkar som om svenska medier, enkannerligen vissa inom public service, har kört fast i en fälla: Eftersom det i vissa frågor handlar om vad som är sant och vad som inte är sant, och eftersom dessa frågor ibland har kommit att skilja höger och vänster, känns det som att ta ställning i politiken att berätta hur det faktiskt är.
Man kämpar förvisso vidare med klimatfrågan, sådär någorlunda (och varmt välkomnande klimataktivistisk extremism, så att man kan ta ställning mot ”vänstern” där, för balansens skull, förstår sig).
Det gör man. Men en massa andra gånger…

För det är ju inte för att ”mp stängde kärnkraftverk” som Europa har rekordhöga elpriser (och de överenskommelser som gjorts kring energin har skett under olika regeringar och varit blocköverskridande).
Och det är inte för att ”såssarna har förstört Sverige” som den nya regeringen inte uppfyller sina vallöften.
Och det var inte ”regeringen” som huvudsakligen  misskötte pandemi-hanteringen, utan allra mest regionerna, inte minst den största av dem. Och vi har faktiskt inte ”många fler offer” än andra jämförbara länder. Snarare tvärtom.
Och det är inte något uppenbart orättvist i att elområdena som alliansregeringen införde oftast ger något billigare el för den som bor i ett kallare klimat; det är en åsiktsfråga – eller rentav en fördom - inget faktum.
Och så vidare.
Men, som sagt, säger man hur det är, så kan ju trollarmén anklaga en för att ”ta partipolitisk ställning”. Eller helt enkelt för att ”vara politisk”. Och ”vinkla”.
Trött.
                                                    *  *  *

Observera: SD:s mål är inte sakpolitiska. Det ena eller andra förslaget väger lätt; vad man vill göra är att flytta värderingarna, förskjuta hela politiken.
Lite fascinerande hur projektet liknar maoisternas en gång i tiden: Svenskarnas värderingar skall flyttas så att de äntligen liknar folkets.

                                                    *  *  *

Eftersom delar av vänstern haft oskicket att kalla kreti och pleti som man ogillar för fascister, så har högern svarat med att man inte ens får kalla fascister för fascister.

                                                    *  *  *
Det synes mig som om diskussionen om en svensk kulturkanon går i cirkel:
För att öht kunna fastställa vad som bör ingå i en (just: fastställd) svensk kulturkanon måste man ju kunna konstatera och enas om vad som är det viktiga och centrala i en svensk (litterär) kultur.
Men om detta låter sig göras, rimligt klart och under rimlig enighet – till vad behövs då en av myndigheterna fastslagen kanon?

Sedan kan det ju vara bra att gå lite djupare in i frågan vad dess praktiska användning är.
Är den normativ – skall alla tvingas läsa dessa skrifter? Vad blir sanktionen för den som inte gör det? Skall man också ha förstått dem? Hur avgörs om man då förstått dem rätt?
Eller är den bara deskriptiv?
Talar vi i så fall om någonting annat än ett etnologiskt forskningsprojekt?

                                                    *  *  *

Visst vore det fint om medierna kunde skilja på ”inflationstakt i februari” och ”inflation i februari".

                                                    *  *  *

Man söker gärna skälen till valmanskårens vinglande i ’dumhet’ eller obildning. Och visst, de rent korkade inläggen i debatten har ökat lavinartat, och halva befolkningen är som bekant alltid dummare än genomsnittet - och obildningen griper om sig som mögel – men jag tror att den viktigaste enskilda faktorn ändå är bristen på konsekvenstänkande.
Medvetenheten om att en handling drar med sig följder, önskade eller inte, förutsedda eller ej, är svårt försvagad.
Man vill se action, men förstår inte ens frågan ’vad händer sen?’.
När detta sedan paras med den ekande tomma egoism som basunerats ut i decennier under förskönande namn som ’individualism’, då får man en sörja av kortsiktig egennytta utan ansvar.
Ungefär som det nuvarande regeringsunderlaget.

                                                    *  *  *

När övergick egentligen det faktum att en svensk konstutövare eller artist fick en utmärkelse från att vara en intressant nyhet till att vara en uppfordran till nationell stolthet och segerglädje?
När blev kulturen ett VM?

                                                    *  *  *

Varför tror du att allt är någon annans fel?

__________


Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid


Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?

Spretiga tankar i en valrörelse bortom verkligheten
Vad gjorde vi för fel?

Spretiga tankar efter lång tid:
Människor som tror att de blir fria bara för att de lämnas ensamma

Spretiga tankar om kriget 1: 
Historien upprepar sig aldrig; men ibland speglar den sig

Spretiga tankar om kriget 2:
Ingen tror er längre