Det är klart att man måste kunna flytta teaterstycken i
tiden. Försöka utvinna nya värden, upplevelser, insikter ur dem på så vis.
Det är likaledes rimligt, om än inte lika självklart, att
det måste vara möjligt att ändra på dramats själva förutsättningar. Här finns
dock en gräns – någonstans upphör Medea, Carmen eller Hamlet att vara just det,
och blir i stället ”inspirerade av” Medea, Carmen eller Hamlet.
Så långt sträcker sig kanske inte förändringarna i Kungliga
teaterns nya uppsättning av just Carmen, men de bidrar till att göra dramat
svårbegripligare än det annars är, och lämnar åskådaren-åhöraren förvirrad:
”Voffer gör di på detta viset?”
Borta är kvinnornas tobaksfabrik, borta är regementet och
soldaterna. Kvar är en diffus verksamhet med blandning av anstalt och lager.
Don José är någon sorts förman och/eller vakt, Carmen sysslar med – ja,
någonting bland de andra kvinnorna.
”Är det så viktigt, va?”
Ja det är det, av skäl som nedan skall beröras
Ingen älskare
Men först något om musiken.
Jag är ingen älskare av Carmen. det finns något belle
epoque-operettaktigt som är alltför motståndslöst, ibland nästan insmickrande, som jag har lite
problem med.
Men det är klart att här finns fin musik. Och kompetenta sångare.
Främst bland dem Daniel Johansson, som här gör Don José.
Han har imponerat på oss förut, bland annat som Pinkerton i Butterfly
och som Rodolfo Strindberg i den kufiska
Stockholms-Boheme, men har inte hörts här på ett tag.
Här är han föreställningens
stora behållning, i mina öron, med bland annat en strålande
La fleur que tu m'avais jetée.
Och jag som egentligen inte ens är förtjust i tenorer.
Miriam Treichl och italienska inlånet Alessio Cacciamani som
Carmen respektive Escamillo gör också bra ifrån sig. Kompetent hantverk alla
dar i veckan.
Tyvärr är jag inte lika glad över Johanna Rudströms Micaela.
Rudström är annars en – låt vara relativt nybliven – favorit, med
fina insatser i såväl Askungen
som höstens satsning Tristessa.
Men här, jag vet inte. Det är egentligen inget fel, vill
säga inget som jag med min brist på musikalisk skolning kan peka på – men det
är som om man skulle vilja skruva upp volymen, konstaterar vi när vi efter
föreställningen jämför våra intryck.
Kanske förstärks det av att regissören verkar ha övergivit
Micaela, hon stapplar omkring rätt sammanhangslöst vilket förstås inte gör det
lättare för Rudström som annars framstått som stark även som aktör.
Att vilja något
Vilket för oss åter över på själva uppsättningen.
Som sagt, jag har inga problem per se med uppsättningar som
flyttas i tiden eller bearbetas på andra vis.
Men det minsta man kan begära är att det skall tillföra
något, vilja något, åstadkomma något.
Och att det skall gå att begripa vad.
Och att det skall gå att begripa vad.
Här blir det bara förvirring.
Att man försöker lyfta dramat ur sin ursprungliga tid,
mitten av 1800-talet, gör väl inte så mycket. Jag tror att avsikten här som
annars är att göra det mer ”tidlöst”. Vilket normalt är raka motsatsen mot vad
man uppnår.
I stället för att se ett drama som man kan förankra i en
viss situation, och därifrån se likheter och skillnader och tänka vidare själv,
får man se något som svävar i ingenstans alls. Förvirrande, men till att leva
med.
Värre med detta att man avskaffat tobaksfabriken och
soldaterna.
Det slår fel redan när den inledande kontrasten
mellan kvinnornas tobaksvärld och männens soldatliv försvinner; Carmen lever ju
i mycket på just sina kontraster, och här försvinner den som sätter ramen kring
dramat.
Varför då?
Varför då?
Det blir värre.
När Don José inte längre är soldat blir kampen mellan plikt
och kärlek obegriplig. Att han hör en ”signal från arbetsplatsen” och därmed
känner sig förpliktad att lämna kärleksstunden med Carmen, hur trovärdigt är
det? En arbetsplats där han redan har blivit ”degraderad” och inte verkar finna
sig särdeles väl till rätta.
För en soldat, ja.
Annars, varför i himlens namn då?
Och att han sedan ger sig i lag med smugglarna (eller vad
det nu är de här människorna sysslar med när de släpar kartonger på det blott
antydda värdshuset och längs ett staket).
För den diffuse fabriksanställde José är det att komma i dåligt
sällskap, ja, men inte mer än så.
För soldaten José är det att desertera.
Att lämna allt bakom sig.
Med döden i släptåg.
”Hoppsan, tänkte inte på det”.
Som om det inte räckte har man avskaffat tjurfäktningen.
Eller rättare sagt, man har nästan avskaffat den. Escamillo har blivit nån sorts MMA-slagskämpe
som skall möta ”Tjuren”.
Men miljön där det skall ske är, ehuru stiliserad, mer lik
en tjurfäktningsarena från förra seklet, sådana de gestaltas på operan, än de
lokaler där ”The Mauler” och hans kolleger gör upp.
För säkerhets skull går kören på om picadorer och
bandilleros på ett sätt som oundvikligen förflyttar en till julafton.
Här betyder det inte att det blir svårt att begripa.
Men det blir ganska löjligt.
(Inte mindre så av att Carmen nu bär en dräkt som tydligen skall leda tankarna till en - tjurfäktare. Men får mig att tänka "gammal-mongolisk alien - med svans".)
Samma idiotiska system
Jämfört med den förra uppsättningen är Carmen här mer någon som kastas mellan olika händelser, och något mindre av en samtida satsa-på-dig-själv-carpe-diare,
men det går naturligtvis aldrig att utplåna bilden av en som klättrar och
alltid är redo att satsa på ett ”bättre”, häftigare alternativ.
Som ofta när det spelas på andra språk än italienska eller
modersmålet önskar man sig lite hårdhäntare språk-coachning före premiär
(huvudrollerna klarar sig dock rimligt bra), och som nästan alltid numera
önskar man sig att folk hade vett och stil nog att hålla inne applåderna tills
musiken klingat ut. Och ibland helt strunta i dem, när inget anmärkningsvärt
presterats och dramat fortsätter.
Men det verkar vi kunna glömma numera.
Vi hade ett jublande och tjoande gäng strax bakom oss. Det
är inte fel på entusiasm, men om de låter så där vid en tämligen medioker
måndagsföreställning av en skumt iscensatt Carmen, hur skall de då agera när
något verkligt stort levereras?
Och till sist: Fortfarande samma idiotiska system i garderoben.
Stå i kö, lämna in plaggen, gå iväg, stå i ny kö för att betala. Med den
skillnad att man nu i den andra kön inte behöver trängas med folk som vill ha
förfriskningar före föreställningen– den tjänsten utgår nämligen pga ”överbelastning”.
Var vänlig återgå till ett normalt system.!
_____________________________
Tidigare operatankar
Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)
Tristessa - Extra allt!
Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)
_____________________________________________
Operatankar under fjolårssäsongen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar