Dracula - på bettet?

En nyskriven svensk opera. Det var inte i går.

(Nä, fast det var häromåret, nämligen Medea. Men nog om det nu)

Vad skall man säga?  Jag känner att jag är kluven mellan att bedöma det här som ännu en opera i raden, ehuru en svensk urpremiär med intressanta drag.

Eller att mest fundera över de saker som jag hör om samtiden – såväl dess bisarra barnsliga dragning till vidskepelse och kanske-finns-det-något som de befintliga institutionernas vilsna jakt på en ny publik.

En intressant sak är att när man lyssnar på musiken i lugn och ro hemma, så är det svårt att förstå vad som nu skulle dra en ny publik, ”locka kidsen” som medelålders människor uppenbarligen fortfarande tycks tala om.
Det är ganska traditionell modernism, fast inte sådär avskräckande svår, med en del exotiserande inslag, kryddat med lite klockspel och orgel och annat. Mycket är väldigt vackert.

Vi kanske kan ta avstamp där. I musiken.

Det är trots allt musiken som är det centrala i operor, även om man kan få andra intryck när man tar del av marknadsföringen för denna föreställning.

Och jag måste säga att jag gillar det här.  Musiken alltså.

Inget man nynnar med i

Det märks förvisso att kompositören är symfoniker i grunden. Orkesterpartierna är bland de starkaste. Men det finns även arior eller arieartade partier som är väldigt tilltalande, till exempel den elusiva Elisabethas inledningsparti som återkommer i slutsekvensen (lyssna längst ned i detta inlägg).  Och en kort liten duett mellan Mina och Jonathan. Och annat.

Recitativen är inte lika lyckade. Man får en del konstiga betoningar och inte så lite ryckighet. Klokt nog låter Borisova Ollas protagonisterna går över till rent tal ibland. Det fungerar, det blir ändå inte musikal av det hela.
Utom någon gång, som när Mina och greven mot slutet gaggar på om att de är "skapta för varann".

Men totalt är detta alltså absolut ett stycke som jag med glädje kan sitta och lyssna till här hemma. Inget man nynnar med i direkt, men vackert och någon gång brännande.

Dock väldigt svårt att tro att det rent musikaliskt skulle vara lättare att ta till sig än exempelvis Puccini eller Mozart.

Sångarinsatserna är stabila, och i fallet Elisabeth Meyer som Mina mer än så. Hon är riktigt riktigt bra.
Tror inte att vi har hört henne förut, även om hon tydligen har gjort såväl Pamina som Dona Anna här i Stockholm.
Klarhet och styrka i balans.

Och det är inget fel på vare sig Ola Eliassons greve Dracula (som får visa sin förmåga att sjunga i diverse egendomliga positioner) eller Joel Anmos Jonathan Harker heller.

Den enda jag har lite problem med är Cecilia Nannesons Lucy.  Jag älskar sopraner som far uppåt i registren, men det blir lite tunt ibland. Tycker jag.

Kapellet distinkt som alltid.

Detta med storyn

Men så var det detta med storyn

Stoker, Shelley, Poe och de andra trodde knappast på spöken och monster, de skrev sagor som underhållning.

Och som sagofigur är Dracula absolut trovärdig.

Även i Stokers sena 1800-tals-London. Det som då var nutid.

Men när det nu blir dåtid – här gestaltad med en för operascenen ganska hög grad av realism – fungerar sagan inte riktigt längre. Greven blir inte längre en ond projektion av undermedveten fruktan och fantasi mitt ibland oss, han blir en figur bland andra som man kan möta på mottagning eller kapplöpningar.
Det är i linje förstås med den samtida kulturens användning, där vampyrer och zombies är sådant vi träffar på redan i high school, men det förtar en rejäl del av sagomomentet och minskar den mytiska kraften.
Kvar blir en berättelse om någon som mötte en vampyr, ungefär som ett program på Kanal 7 där ett ”medium” berättar makabra detaljer för oss om ett vanligt hus på landet.

Jag begär inte trovärdighet av en opera (snarare tvärtom…) men om man skall syssla med det övernaturliga får man tugga i sig att det faktiskt inte är på riktigt.  Vampyrer finns inte. Zombies finns inte. TV-serierna är påhitt för att sälja reklam.

Det känns som att librettisterna också har haft vissa svårigheter med balansen; i ursprungsberättelserna är Dracula ond -  vampyrer och odöda är monster som måste skys och dödas – men i tv-seriernas värld är ett vampyrbett något ganska häftigt, en defloration på lite annat vis, men oh så spännande.

Här vacklar det

Besatt av blod

Draculas älskade genom århundradena, den som han egentligen söker när han uppvaktar Mina, heter alltså Elisabetha. Jag har inte läst Stokers bok, men mitt intryck är att hon inte förekommer där, åtminstone inte under det namnet.

Men det sägs att Stoker delvis inspirerades till Dracula-figuren av berättelsen om Elisabeth Bathory, som i likhet med den 150 år äldre Vlad Tepes mördade en massa människor, men som till skillnad från denne faktiskt också var besatt av deras blod.

När hon dyker upp i träsket av Dracula-tolkningar vet jag inte. Operans Elisabetha är en svårgripbar avlägsen figur med vackra sångpartier.

En sak jag inte begrep och  inte begriper i handlingen är Jonathan Harkers sjukdom. Han blir uppenbarligen utsatt för angrepp av både greven och dennes kvinnor vid sitt besök i Transsylvanien – om vi nu skall föreställa oss att det som händer är ”verkligt” och inte allting är en enda serie av projektioner. 

Men han blir inte det minsta vampyrisk. Bara sjuk och försvagad. 

Till skillnad från exempelvis Lucy som dör, och bifiguren Renfield som blir en råttslukande vampyr.

Och så något om Mina, som så lätt byter ut Jonathan mot greven.

Så länge hennes man är frisk står hon vid hans sida, och ifrågasätter väninnan Lucys aptit på världen. Men när Jonathan blir sjuk så är hon genast redo att leta efter något bättre. Varför inte en spännande greve från Transsylvanien? Hon kråmar sig under hans tämligen banala raggningsrepliker –”jag ser något i era ögon”.

Operahjältinnor behöver inte hänga ihop som figurer, det är inte det jag talar om. Kanske tvärtom – har man inte ibland i verkliga livet  snuddat vid figurer som gör sådana val som Mina?

Men det gör henne en smula mindre sympatisk i denna betraktares ögon. En ganska stor smula.
Och därför,  vilket är värre, mindre tragisk.

Hennes öde  i det inte alltför kristallklara slutet engagerar helt enkelt mindre.

Jaha, hon går under/återgår till livet/blir vampyr/uppnår ett nytt stadium…

Jaså.

Jag vet inte, jag

Om vampyrvurmen som uttryck för sexuell lust och längtan inte så mycket här. det skulle kräva en längre text, en essä som kanske borde skrivas av någon bättre skolad än jag. Man kan konstatera att det givetvis finns med här, men att det inte är det enda spåret.
Det kan handla om makt och erövring av den också – vilket givetvis i och för sig kan spela tätt samman med sexualiteten, men inte måste göra det.

Kanske spelar det en roll därvidlag att detta drama utspelas bland vuxna människor, inte bland high school-flickor. Jag vet inte.

Några ord också om uppsättningen i den del som inte handlar om musik. Mycket har ordats om iscensättningen med dess flygande figurer, upp&ner-sjungande sångare och ovana lösningar.

Och det är verkligen en hel del. Maskinerierna utnyttjas.

En del av det går lite förlorat för oss uppe på tredje raden,  men en del är fint. Jag som just varit på akvarium i Köpenhamn kommer att tänka på det,  när virvlande dukar och glidande projektioner flyter om varandra. Mitt sällskap tycker att det hela blir för mycket, men jag kan leva med det. Även om jag fortfarande inte vet om de små rått-dockorna som dras över scenen faktiskt skall vara skrattretande. (Det är de hur som helst).

Det hela blir också en sorts dansföreställning (där alla dansande inte är människor), till Borisova Ollas suggestiva musik.

Som sådan inte alls dum.

Men lockar det kidsen till Gustav Adolfs torg?

Jag vet inte, jag.

Elisabethas inledande aria

_____________________________________________

Tidigare operatankar under hösten:

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)