Vi gjorde en utflykt.
Kanske var det resans höjdpunkt. Vi åkte till Gjesvaer och tog en båt ut till fågelskären.
Ingen av oss är det som en av sönerna kallar desperata fågelskådare. Men den som inte blir glad av att se en lunnefågel eller imponerad av en havsörn saknar något i sin utrustning.
Och det långsamma glidandet i det klara arktiska havet under fågelbergen är något som ger ett bestående intryck.
Jag är ingen fågelfotograf, och har inte heller riktigt utrustningen
för det. Detta är turistbilder.
De avser inte att porträttera
fåglar eller ge inblick i arternas egenheter.
Inte heller är de konstfotografier.
Min avsikt är snarast att ge en bild av stämningen, av känslan, att
förmedla lite av upplevelsen av att som tämliga amatörer stå där på Lundekongens gungande däck och se allt detta och försöka ta in det
Vi utgick från Honningsvåg.
Statyn av hunden tar emot skaror av resande på väg till Nordkap.
Och så vi, och några till, mot en helt annan buss. Så småningom blev vi ganska många.
Men full blev bussen aldrig.
Vägen över Mageröya, ön där både Nordkap och Gjesvaer ligger.
Den slingrar längs med kusten och över gröna fjällhedar och är en sorts sevärdhet i sig
In i dimman.
I Gjesvaer hängde fortfarande fisk på tork. Annars var den säsongen definitivt på väg mot sitt slut.
Som lutfiskätande svensk tänker man automatiskt "långa", men stor del av torrfisken är torsk.
Vi steg ombord på Lundekongen, omhändertagna -
- av skeppare Ole, som även fungerade som guide och pekade ut såväl fåglar som annat att fästa ögonen på under färden.
Och fåglarna i all ära, de var förstås huvudsaken, men det var också spännande att byta det stora fartyget mot en betydligt mindre båt, där vågorna kändes och vattnet var nära, och man verkligen var ute.
De första som tog emot oss var skarvarna, de omstridda ålakråkorna, kormoranerna.
Här en ensam simmande.
De är gamla bekanta till oss från Maasholm, men här fanns de i helt andra mängder -
- som gick omkring på skären som beskäftiga begravningsentreprenörer med händerna på ryggen,
Och så var det lunnefåglarna.
Det är något med de där djuren. Det är inte bara den färggranna näbben, inte bara uppsynen som pendlar mellan komisk och vädjande,
Det har länge varit en önskan att få se dem, på riktigt, i det vilda.
Och här var de.
Simmande, dykande, flygande.
Jag vet att just den här sista bilden är lite oskarp. Men det var den enda jag fick där en av dem faktiskt hade fångat en fisk.
De är, som sina grannar i trakten, skickliga dykare och kan ge sig tiotals meter under ytan i jakt på föda.
Det här är dock den vanligaste bilden man får av lunnefåglar.
På något vis känns det som att de känner på sig att man riktar objektivet mot dem - och de dyker.
Förmodligen är det bara inbillning, kanske förstärkt av att dem man riktar objektivet mot är de som båten kommer nära.
Eller så uppfattar de verkligen en reflex, en spegling, ett blänk, som varnar dem.
Man kan aldrig veta. Dyker kvickt som tusan gör de hur som helst.
Men där var ju inte bara lunnefåglar.
En väl så skicklig dykare är sillgrisslan
Hav fullt av fåglar - lunnefåglar, sillgrisslor, tobisgrisslor, tordmular, olika sorters måsar...
Nånstans skall ju alla dessa fåglar bo också.
Som tur är - och som ovanstående bilder antyder - är de inte särdeles rädda för trängsel.
Lunnefåglarna gräver sina bon i den sparsamma vegetationen på bergssidan, det ser ut som någonsorts omvända mullvadshögar -
- medan havssulorna tycks föredra radhusboende på klippkanten.
Dessa skickliga och eleganta flygakrobater var en helt ny bekantskap.
Inte så lite imponerande.
Men så var det detta med örnarna.
Ett häftigt skådespel är det. Jag hade aldrig sett havsörn förut, bara kungsörn och då på avstånd. Här fanns båda sorterna, och för en ornitologiskt ganska obevandrad är det inte alltid helt lätt att avgöra vilken art det är man betraktar.
Och i grunden spelar det det inte stor roll
Mitt ressällskap anmärkte att örnarnas rörelsemönster när de satt på klipporna, betraktade omgivningen, flyttade sig stegvis, och sedan snabbt for iväg - att detta ganska mycket liknade katters sätt.
Något ligger det i det.
Till slut var det dags att vända åter
Men inte förrän vi sett några däggdjur också
En gång i förra seklets mitt togs den då tvåårige T till Skansen och kom hem ivrigt talande om att han sett "hälar och nallebönar och pippihågar", någonting han sedan ofta blev påmind om.
(Jag tror jag har nämnt detta förut i denna blogg)
Här saknades björnarna - till Svalbard är det ännu ett stycke - men sälar och pippifåglar var det desto mer av.
Gjesvaer väntade på oss i dimman
- med sina torrfiskställningar
- och sina mer välbekanta fågelsiluetter...
Tillbaka längs den slingrande och i dimljuset nästan trolska vägen över Mageröya, längs fjällhedar med betande renar och runt bergssidor vid fjordkanterna, till Honningsvåg och den väntande Nordlys.
- som tog oss vidare över det kalla blå havet.
Rapporter om resan i stort:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar