Klassikerna: TS Eliot omläst

Senaste klassiker(om)läsningen var alltså  TS Eliot.

Har haft en klockarkärlek till den amerikanske engelsmannen med den torra uppsynen ända sedan vi i gymnasiet fick höra några av dikterna i hans egen uppläsning. Den musik som finns där grep mig med ens. 

Fortfarande tycker jag att Eliots läsning är helt överlägsen något som någon skådespelare ar kunnat åstadkomma. Det gäller för övrigt för det mesta: att författaren gör det bäst. (Länkar i slutet av texten)

Det första var Waste Land, det brukar ju börja där, men det var ett utdrag ur någon av kvartetterna också, det var inledningen till Burnt Norton, tror jag: Quick, said the bird, find them, find them.

Möjligen fanns Prufrock med redan från engelskalektionens bandspelare, annars hittade jag dit själv direkt.

Den melodiskt-melankoliska avslutningssekvensens rader träffade mig direkt i hjärtat.

No I am not Prince Hamlet, nor was meant to be/Am an attendant lord, one that will do/to swell a progress, start a scene or two.  Magiskt.

Jag kände omedelbart igen mig.

And in short, I was afraid.

Vår engelsklärare under alla gymnasieåren, den neurotiske magister Abrahamsson, var aldrig min favorit; bland annat därför att jag så tydligt var en av hans.

Men detta må han hållas räkning för: att han introducerade TS Eliot för oss.

För många – av det fåtal som har en jävla aning om vem Eliot var – är det fortfarande Waste Land som står i centrum. 
Så egentligen aldrig för mig, när jag väl hade fått diktboken i min hand.  Det finns saker att hämta där, men det musikaliska och det svindlande som är vad jag söker - och finner -, det drunknar lätt i det lärda och briljerande i detta paradnummer.

Den känslan kvarstår efter den senaste omläsningen (från pärm till pärm, var jag på väg att skriva, men min samlade upplaga avslutas med pjäserna, och dem har jag hoppat denna gång).

En annan sak är att en hel del av det som en gång skapade Waste Lands rykte, allt det som var nytt, omskapande och omskakande - inkastandet av disparata element. blandningen av högt och lågt, av språknivåer, ämnen, figurer, våldsamt kolliderande allusioner, det blev modernistiskt allmängods; det gränsöverskridandes magi bleknar när gränserna är utplånade.  
I senare verk återvänder Eliot, eller finner fram, till poesins essens i orden, språket, musiken. 
Han skulle säkert aldrig nått dit utan stadiet Waste Land. Men det betydelsefulla i dag och för mig är att han gjorde det.

Nej, det är alltså kvartetterna, avslutningspartiet av Prufrock, och framför allt Ash Wednesday som talar till just mig.

Ash Wednesday med sin förening av knuten näve och hand i bön fortsätter jag att hålla som en av de största dikterna någonsin.

På ren känsla, det där som en svensk kritiker kallade ”lyrikens enda riktiga rock-riff”,  lika väl som på teknisk briljans – nb en sådan briljans som inte står framför verket som en byggnadsställning utan finns liksom inuti orden.

Det som knockar en redan i anslaget:

Because I do not hope to turn again

Because I do not hope

Because I do not hope to turn

Desiring this man´s gift or that man´s scope

I no longer strive to strive towards such things

(why should the agèd eagle stretch its wings?)

Why should I mourn

The vanished power of the usual reign?

Lägg märke till det lilla inskottet av ett ”extra” strive. Det är inte strävan som har getts upp, det är själva åstundan att sträva. Det är vackert, ett litet mästartecken.

Jag är övertygad om att det finns mycket sådan teknisk skicklighet instoppad i verket, som jag inte uppfattar. Och jag är nöjd med detta.

För Ash Wednesday talar främst till hjärtat, inte till hjärnan. Och detta även bortsett från Eliots andliga ambitioner – jag är fullt medveten om att det på ett plan handlar om en bön till en inte så våldsamt okonventionell Gud; men storheten är att man kan läsa det på så många andra sätt också.

Ett väldigt närliggande, för den som saknar tron på den gängse antropomorfa fadersguden, är att läsa det som den bön man skulle ha riktat till en sådan Gud, om man hade någon - eller till vilken annan gud som helst; nästa steg är förstås att rikta den som en förtvivlat bedjande in i den tomhet där ingen gud finns.  Det öde landet.

Men man kan också lämna detta och bara lyssna till musiken. Och språket.

If the lost word is lost, if the spent word is spent
If the unheard, unspoken
Word is unspoken, unheard;
Still is the unspoken word, the Word unheard,
The Word without a word, the Word within
The world and for the world;
And the light shone in darkness and
Against the Word the unstilled world still whirled
About the centre of the silent Word.

Det finns också kärlek, tid, ensamhet, utsatthet, gemenskap i Ash Wednesday.

Samt tre hungriga eller mätta leoparder.

Det är alltså ingen tvekan om att denna dikt kvarstår som min absoluta favorit även efter en samlad och lite mer målmedveten genomläsning av hela verket.

Likaledes har läsningen befäst uppfattningen att kvartetterna är den andra höjdpunkten, med East Coker och dess intensiva men i grunden kanske fåfänga jakt på tidens natur som topp.

Jag letar efter stycken att citera, men finner det svårt att bryta ut något ur en text som inleds med orden In my beginning is my end och avslutas med In my end is my beginning, och innehåller allt detta emellan.

Tag och läs.

Det som återkommer hela tiden är hur dikterna är både ord och musik, talar till både intellekt och känsla, hur den till synes så cerebrale Eliot träffar en i hjärtat. 
Det var sant vid 20 år och det är sant vid 60.

The only wisdom we can hope to acquire

Is the wisdom of humility; humility is endless

Men Gud då? Allt det himmelska och himlande? För alla oss som nu inte delar Eliots högkyrkliga anglikanism.

Jag har ju sagt det redan: Eliot är en stor diktare. Hans dikt låter sig inte fångas inne i hans personliga rum.

Den transcenderar långt utanför vilka avsikter han kan ha haft vid skrivandet.

Den kan läsas på tusen sätt, av miljoner människor, i miljarder situationer.

Eliots diktning är sin egen paradox: den växer utanför sig själv.

Detta sagt är ”Choruses from The Rock”, där det tidsbundet kyrkliga träder i förgrunden, något man med fördel kan läsa en gång och sedan glömma; det är i sin art habilt, och Eliot själv, förlagsmannen, ville uppenbarligen se det inkluderat i sina samlade verk, men det tillför föga i dag åtminstone för denne läsare. På sin höjd en relief för storverken.

Då är övriga ”smådikter” (som i vissa fall kan vara ganska långa) mer givande; en del av dem, som Journey of the Magi med sin suggestiva inledningsrad A cold coming we had of it är ju ganska populära antologistycken, med all rätt. 
De landskapsminiatyrer som ingår i Minor Poems är lätta och njutbara, medan Sweeney-styckena som kallas ofullbordade dikter visar att Eliot säkert  hade kunna ägna sig åt den absurda teatern med framgång.

Men det är uppenbarligen så att det var när Eliot samlade sig och koncentrerade sig på ett större bygge som han nådde som längst; det är där den kvardröjande klangen finns. Det är dit man återvänder.

Och så var det detdär med katterna.

Utan tvivel är Old Possum´s Book det verk av Eliot som nått flest. Det var möjligen sant redan innan Lloyd-Webber steg in i handlingen.

För egen del får erkänna a) att jag aldrig hade brytt mig om att läsa det förut samt b) att det beredde mig mycket nöje under läsningen.

Ett njutbart stycke nonsens-som-ändå-inte-är-nonsens i klassisk engelsk tradition, och välgörande fritt från det docerande som, det medges, ibland kan vidlåda Eliots poesi. men däremot fullt av versifikatorisk fiffighet som kan uppskattas av alla åldrar.

På så vis var detta omläsningens fynd.

Allt det andra visste jag, det var återseende, påminnelse, förnyad glädje.

Men katterna var nya.

Eliot läser Waste Land

Eliot läser East Coker

Några tidigare klassikerläsningar:

    Romanen som TV-serie (Buddenbrocks)

    Tillbaka hos trollen (Muminböckerna)

    Ganska så frånstötande  (Iliaden)

På pappas födelsedag

Pappas födelsedag är alltid vit och mörk

Men jag har aldrig brytt mig om att försöka utvinna någon symbolik

ur just det   Med åren, själv allt mer lik honom, har jag funnit mig

allt mer benägen att avstå från det svarslösas charm   Mörkret viker

alla gånger utom den sista   Och det kan vara

på årets allra ljusaste dag    Det vet vi    Det är en kunskap

som vi bär tillsammans, vi kommer alltid att vara klädda i den

Vinden blåser oss vidare genom denna dag som allla dagar

Och till och med saknaden nöts    Det är ofrånkomligt    Det är

för att den är en del av oss    Vi nöts    Vi slits    Vi bryts

Förbrukningsmaterial    Råvara till aska    Det vita mörkret,

som vårt trassliga skatbo i den växande ensamhetens träd

Världen växer, krymper, brister, övergår          

Vilka är vi? En kort sekund är svaret:  De som blev kvar                                                                

                                                                                     30.1.14

Möten - en förtalad konstart

En av de löjligaste slentrianmässiga vanorna i det sociala rummet är det slöa hackandet på ”möten”. 

Som om det fanns en sort, en kategori, ett sätt.

Som om man kunde sammanfatta världen på det enkla viset.

Att säga att möten är onödiga är ungefär som att säga att ”människor är dumma”, eller att ”hus är fula”, eller att ”dagar är tråkiga”.

Det finns förstås bra möten, och det finns dåliga möten, och det finns mycket däremellan.

Och det finns möten som är bra på vissa vis, men mindre bra på andra vis. Möten som ger något annat än det var tänkt. Möten som spårar ur eller spårar in.

Och en rad andra varianter.

Men i grunden är det en myt att vi har för många möten. Brist på möten är all suboptimerings moder.

Vi behöver möten, också möten som inte nödvändigtvis producerar ”arbetsresultat”.

Vi behöver se varandra, tala med varandra, lära oss.

Vi behöver veta sådant som vi inte visste att vi behövde.

Vi behöver det kreativa som samtalet är, som människors möte alltid varit.

Det finns en lean-dyrkan som skräms av tid som man tror är ”bortkastad”; ungefär som de här perversa människorna med ”Wasted Space” som vill bygga hus i våra parker men ha sina egna förortsvillaträdgårdar i fred.

De som föraktar möten är nästan alltid folk som beskriver sig själva, med en ful anglicism, som ”doers”; dock inte alltid de som av andra beskrivs på samma sätt.

Men folk som föraktar möten brukar vid närmare konfrontation alltid göra en massa undantag.

Och så vittrar det ned.  Och inte mycket blir kvar,

Min uppfattning är således att det finns väldigt få onödiga möten; det finns en del onödiga mötesdeltagare, men det är vanligen sammankallandes fel och ansvar, inte ”mötets”.

Och framför allt: vi talar om ett lärande arbetsliv: och man kan lära sig något av alla möten. Den som inte kan det är inte någon som går på onödiga möten; det är en onödig medarbetare.

Ur orspråksboken

Även en blind höna kan bli bjuden på barnkalas

Gammal kärlek är äldst

Bättre fly än tömma diskmaskinen

Morgonstund har tentaklerna ute

Man skall inte skåda given häst på cirkus

Den som spar han skall få se på annat.

Ingen rök utan certifiering

Det lönar sig inte att gråta över periodpausen.

Alla är vi barn till en skofabrikant i förskingringen

En fågel i handen är bättre än man kan tro

Alla goda ting är en ren efterhandskonstruktion

Gräset är alltid grönare om det tas innan kon har dött

När fan blir gammal får han barnbarn

Var och en är sin egen garderobiär

Skrattar bäst som går igen

Rom byggdes inte på måfå

Små grytor har också pannkakor



(orspråk skapas av små små djur som kommunicerar med varandra inne i ostar)

Om de mångas läsning och de fås

Ibland tänker jag på att det jag skrivit i mitt liv har lästs av så många fler än vad som skulle ha varit fallet om jag blivit den poet som jag drömde om att bli i min ungdom.

Och ändå är jag inte nöjd.

Hur kan det komma sig?  Kanhända för att poesin likväl har färdats ett litet stycke närmare evigheten.

Spretiga tankar, januari 14

Människorna som vill ha ett jämställt klassamhälle

                                            *  *  *

Samtidens dödare av all eftertanke: ”Nu tycker jag inte du ska vara så negativ”.  Den realkapitalistiska motsvarigheten till det gamla ”Det är samhällets fel”.

                                            *  *  *

Folk som klagar på lagom är själva vanligtvis för små.

                                            *  *  *

Girighetens samhälle där alla matas med löftet: Du kan få det bättre än alla andra.

                                            *  *  *

Orwells misstag i 1984, när han trodde att en diktatur skulle kunna byta ut språket. Det är knappast troligt. 
Sådant krävs det en illusion av frivillighet till. Som hos oss.

                                            *  *  *

Fascinerande hur de som drömmer sig bort till andra tider alltid ser sig där som prinsar och prinsessor eller i alla fall högställda figurer indragna i maktspel och kärleksförvecklingar, aldrig i vardagens ändlösa och ofta hopplösa slit för överlevandet, som var den bedövande folkmajoritetens villkor.

Som om den som drömmer sig till andra länder alltid skulle förutsätta att man då var minister eller företagsledare eller möjligtvis framstående konstnär. 

Fascinerande.

                                            *  *  *

Egendomligt att samma människor som ständigt är bekymrade för om vad de gör är "rätt" samtidigt är så känsliga för "pekpinnar",

                                            *  *  *

Nej min vän, allt som skrivs i debatter är inte i eget intresse. Men man vill få oss att tro det. De som själva är uppslukade av sin egoism förmår inte se att andra kan engagera sig i allmänintresset, av allmänintresse. För det gemensamma.

                                            *  *  *

Bildning är inte att man vet exakt vilka år det 30-åriga kriget utspelade sig, men att man vet att det har utspelats en rad krig som har format den värld vi lever i, och att 30-åriga kriget av ett av dem.

                                            *  *  *

Med förvåning konstaterar jag att samma människor som säger ”man måste veta vem som bestämmer” och ”vi kan inte ha stormöten om allt, som på 70-talet” förvånas över att auktoritärt hierarkiskt styre breder ut sig över stater, företag och organisationer i världen.

                                            *  *  *

Hur kan Sverige utmålas som ett mittemellanland som väjer för extremerna? Under den socialdemokratiska dominansens tid hade vi världens högsta skattetryck, under den borgerliga reaktionens tid har vi varit det land som rört sig längst och snabbast mot privatiseringar och "avregleringar".

Lagom tycker kanske många att det har varit, men mittemellan??!
                                            *  *  *

Det kanske är roligare att säga ja. Men det är livsviktigt att någon ibland säger nej. 

                                            *  *  *

------------------------------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------------------------

"Jag vet hur jag vill dö: Utan att veta om det" - Spretiga tankar i december

"Om man aldrig säger nej kommer ingen att ta ens ja på allvar" - Spretiga tankar i november

"Förr eller senare måste allt ta slut. Har du tänkt på det?" - Spretiga tankar i oktober

"Tvärsäker är jag nästan bara på att man inte kan vara det" - Spretiga tankar i september

"Den viktigaste religionsfriheten är sannolikt friheten från religion" - Spretiga tankar i augusti

"Kanske är tacksamhet en dygd man måste öva" - Spretiga tankar i maj

__________________________________

Tidigare spretiga tankar, i den gamla  bloggen:

                    

I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Tio år av dagsdikter

Tio år av dagligt diktskrivande

Har förstås inte gjort mig ett dugg klokare

och sannolikt bara marginellt lyckligare

Inte heller imponerar det vidare på någon

om nu det var meningen, har jag förstått

Men det var ju inte meningen    I den mån

det någonsin finns en mening med något,

vilket jag blir allt mer benägen att betvivla,

och i den mån det fanns en avsikt med projektet,

vilket jag egentligen inte längre minns,

och således är fri att spekulera över

Mest hade det med disciplin att göra,

med att tillvinna sig en förmåga   Inte

förmågan att skriva, formulera, träffa rätt

Den kan man förvisso öva, som de flesta andra,

träna upp, förbättra, förfina   Men det var inte det

Förmågan att hitta det rätta uttrycket,  eller rättare

förmågan att söka det rätta uttrycket  och därtill

viljan att göra det – som långt ifrån är samma sak –

hade jag övat redan då i många år, ibland ihärdigt,

ibland förstrött, men alltid med ett strävt allvar

Men det var alltså inte det    Det var disciplinen

Själva dikterna var inte det viktiga, eller åtminstone

inte det enda viktiga, även om de berett mig

mycket nöje, både i skrivandet och ibland

vid läsandets återseenden, när jag stött på

insikt, förklaring, slump, kärlek, sammanhang,

förvirring, tröst, skrattretning, svalka

eller annat sådant som är poesins innehåll

(och kanske mening, för den som nu trots allt

vill tro på sådant)  Men det var snarast

själva skrivakten, inte dess glädje och njutning,

den ilande lusten som finns i att söka och finna,

den bräckliga trösten, den svindlande svårgripna

ögonblicksfriheten,  allt det väldiga som dikten är

också i sina minsta beståndsdelar, inte det –

Men beslutet, uppgiften, föreläggandet

Det är som en dröm om evig trohet

Som en övergripande metafor om mening

för en som alltså ändå inte tror på mening

Som en kristen liknelse och en marxistisk utopi

Att arbetet bär sitt eget innehåll   Att just det att du gör

fyller det du gör med  – nej, inte ”mening” således,

men värde   Vi lever i en tid

som utplånar värden, utan att skapa nya

I utskrattarnas epok är det en motståndshandling

att tro på något som aldrig kan säljas   Och mitt skrivande

av en ny dikt varje dag var avsett som en sådan handling

Disciplin – och oberoende    Att förhålla sig redo varje dag

kan synas som en svår väg till oberoende   Men just det

att varje dag bjuder nya möten, nya vägar, nya sammanhang

gör det viktigt att förhålla sig på en gång fast och rörlig,

och vad är dikten annat än just det – en fast rörelse,

ett trosvisst tvivel,  en längtande närvaro   Att möta

varje förändring och varje förblivande på samma vis

som är på oändligt föränderliga skilda vis

är ingen dålig frihet i världens fängelse   Att tro

att det jag gör må sakna mening,  djupare

förvandlingskraft, och definitivt säljbarhet

och ändå göra det, igen och så igen igen

kan också ses som en metod att upprätta det fria valet

Det är, vill jag upprepa, inte en mening    Sådana

tror jag inte på, eller vill hur som helst inte söka

Dikternas praxis är ett sätt att avlägsna sig

från kampen, krampen, jakten   Jag vill

inte ha ett Uppdrag, jag vill ha en uppgift.

Jag menar inte att jag sökte det meningslösa,

men inte heller att jag tilltrodde vare sig projektet

eller mig själv några magiska krafter   Det var
inte Världen jag ville förändra,  men inte heller bara

mig själv, utan min värld   Min position i världen

Min förnimmelse av den och dess möjliga bild

av mig   Jag ville rubba relationen   Låter det

oändligt högtravande?  Då får det göra det   Det är

nog snarare språkets tillkortakommande, mitt

och världens, än en närmare sanning   Nog av,

det är varken högtravande eller märkligt, som jag

ser det, men däremot allvarligt menat    Disciplinen

gör någonting med oss  Det är inte säkert att den

stärker, själen är inte riktigt mottaglig för

kausala arnetammerska kraftövningar

Men den har en kraft på andra vis    Man kan kanske

inte förvandla någon människa, till sist inte ens sig själv   

på det där självhjälpsviset    Men man kan skapa sig

beredskap   Beredskap för den dagen, den stunden

då fågeln flyger, då sprickan öppnas, då det står klart

att såret inte kommer att läka ihop   Dikterna

har måhända vissnat bort då   Men beredskapen

har man kvar

                                                                                                             15.1 för 14.1             




Och, förresten - så här såg den allra första dikten i serien ut:

           Jag skall skriva dikter som går att läsa, dikter

           som börjar i början och fortsätter till slut

           och dessemellan

          säger något som går att säga (eller inte)    Bara

          Om det finns en glädje

          Vi kan gå efter den, som när vi hämtar vatten

          åt sommaren  

          om det finns en sorg

  

          vi kan lägga den i en korg bland vackra ägg     om det finns en längtan

          vi kan behålla den, i himlen    





                       

Längtan till Transsylvanien

Läser hos Claudio Magris om städerna i Transsylvanien, och känner en plötslig uppflammande längtan att återse dem, att än en gång komma till dessa egendomligt lockande platser, liksom felplacerade i minnets och tankens geografi och därför så lockande.

Naturligtvis är det inget problem i sig att komma dit, i dagens värld, betydligt mindre av ett äventyr än den gången för snart 40 år sedan, med dess visumexcercis, valutakontroller, monopolhotell och resenärens allmänna osäkerhet om spelreglerna.

Men samtidigt är det svårare. Inte bara för att tiden har gått, och världen blivit ett gungfly.

Men också därför.

Också för oron över vad man möter, den redan lågande sorgen; oron för hur denna egendomliga välordnade lilla tyskungerska värld i det balkanska vimlet har förändrats.  

Jag vet redan att det inte finns mycket tyskt i Hermansstadt.  Jag misstänker att de pastellfärgade husens väggar har flagnat.  Och jag fruktar att turistens välbefinnande får andra törnar.

Förvisso var det en konstlad värld.

Men vilken värld är inte konstlad?

                                *  *  * 

Kommer i detta sammanhang att tänka på min egendomliga förtjusning i Ungern.

För att älska Ungern har man alltid behövt bortse från politiken. 

De stormrika magnaterna förtryckte sina bönder utan minsta mänskliga hänsyn; den politiska klassen i dubbelmonarkin förtryckte sina minoriteter medan man spelade rollen av österrikarnas offer; så var det den brutalkapitalistiska trekvartsfascistiska Horthy-regimen; och pilkorsarna på det; och så realsocialismens irrgångar, med 56-upprorets parentes av hängda män i lyktstolpar; och nu Orban och gardet och allt det. 

Tillsätt ett stråk av självfallen antisemitism (fast där är väl ungrarna inte värre än grannfolken) och behandlingen av romerna…

Nej med politiken har det alltid varit eländigt i Ungern. Det är inget nytt.

Om tappade veckor och återkommande värk

Har tappat bort en vecka eller två. Först var det helger, julfortsättningen, arbete på konstiga tider och ledigheter på andra lika konstiga, i det fuktiga formlösa midvintermörkret där riktningarna plånas ut, planas ut, den osäkergjorda instängdheten.

Och sedan var det den här jäkla ryggen. Tredje resan nu på ett halvår, och nu värre än någonsin – eller åtminstone kändes det så, för när jag tänker efter var det rätt illa i somras också, då när jag kom hem från semestern och det högg till.  

Till skillnad från då, och till skillnad från den gången när jag skulle ut på resa i höstas, hjälpte inte alls de tabletter som jag fick i somras. I alla fall inte inledningsvis, deras smärtstillande effekt gick mot noll. Kanske har det anti-inflammatoriska fungerat, smärtan har i alla fall avtagit efter hand – om av tid och medicinering eller bara av tid vet jag inte.

Det som hjälpte någorlunda var insats av de gamla Citodon jag sparat sedan bältrosen och sedan historien med kärlsprängingen 2004.  Det gjorde att jag stundvis kunde vila, kunde sova.

Att restriktionerna skall vara så hårda kring dessa preparat är svårt att begripa. Jag känner – intellektuellt – till argumentationen att kodeinet blir morfin och skapar ett beroende, som kan vara farligt; det är knarkrädslan. Men för en som jag, som har levt på 100 eller 150 tabeletter i tio år med ett antal inslag av helt handikappande smärtor, och fortfarande har ett gäng tabletter kvar, vad är problemet? Kan vården inte skilja mygg från kameler?

Eller är det bara vänlig fin omsorg om min långsiktiga hälsa, så att jag inte skall bli beroende och kanske framemot 80-årsåldern få nya problem?  Juste!

I stället tvingas jag högdosera på receptfria preparat som sabbar min redan trasiga mage och/eller sliter på min lågpresterande lever. Smart där, omsorgsfolket!

Fint att ni tänker på min hälsa.

Januaribilden: Kylan, när som helst.

Välkommen till ett nytt år.
En bild av kyla. Januari eller när som helst.

Kallt dis lyfter från vattnet.
Fjällvattnets kyla lyfter i en frusen värld, som ett vitt mörker.

Älven är öppen, men rör sig vattnet mer? Rör sig någonting som berörts av frosten?

Jag vet inte.

Jag vet att en ny januari har börjat.

_______ Bilder 2013: ____________________

              Juni    Juli    Augusti   September   Oktober   November   December