Har tappat bort en vecka
eller två. Först var det helger, julfortsättningen, arbete på konstiga tider
och ledigheter på andra lika konstiga, i det fuktiga formlösa midvintermörkret
där riktningarna plånas ut, planas ut, den osäkergjorda instängdheten.
Och sedan var det den
här jäkla ryggen. Tredje resan nu på ett halvår, och nu värre än någonsin –
eller åtminstone kändes det så, för när jag tänker efter var det rätt illa i
somras också, då när jag kom hem från semestern och det högg till.
Till skillnad från då, och till skillnad från
den gången när jag skulle ut på resa i höstas, hjälpte inte alls de tabletter
som jag fick i somras. I alla fall inte inledningsvis, deras smärtstillande
effekt gick mot noll. Kanske har det anti-inflammatoriska fungerat, smärtan har i
alla fall avtagit efter hand – om av tid och medicinering eller bara av tid vet
jag inte.
Det som hjälpte någorlunda
var insats av de gamla Citodon jag sparat sedan bältrosen och sedan historien
med kärlsprängingen 2004. Det gjorde att
jag stundvis kunde vila, kunde sova.
Att restriktionerna skall vara så hårda kring
dessa preparat är svårt att begripa. Jag känner – intellektuellt – till argumentationen
att kodeinet blir morfin och skapar ett beroende, som kan vara farligt; det är
knarkrädslan. Men för en som jag, som har levt på 100 eller 150 tabeletter i
tio år med ett antal inslag av helt handikappande smärtor, och fortfarande har
ett gäng tabletter kvar, vad är problemet? Kan vården inte skilja mygg från
kameler?
Eller är det bara vänlig fin omsorg om min
långsiktiga hälsa, så att jag inte skall bli beroende och kanske framemot 80-årsåldern
få nya problem? Juste!
I stället tvingas jag högdosera på receptfria
preparat som sabbar min redan trasiga mage och/eller sliter på min lågpresterande
lever. Smart där, omsorgsfolket!
Fint att ni tänker på min hälsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar