Det regnade.
Och det fortsatte att regna.
 |
| Buanvägen i Ytterhogdal vid vår avfärd |
...och jag hade ont i ryggen och vi var alls inte säkra på om det var smart att ge sig iväg.
Men det gjorde vi.
Bilkörningen gick bra trots ryggen, regnet avtog efter hand och när kvällen kom var vi i Vilhelmina.
Där vi tog in på vandrarhemmet i den gamla kyrkstaden. Här "vårt hus"
Vägen från parkeringen till rummet var ganska lång, vi sparade rejält med meter på att hysta in packningen genom fönstret (på husets andra sida).. Andra gäster såg möjligen liiite förundrade ut.
Kyrkstaden nästa morgon, när solen sken.
Och vi gav oss av längs Vildmarksvägen - ett lite klistrigt namn men en fin väg.
Solen sken även över den vackra sjön Malgomaj, som på något vis har utövat en lockelse på mig sedan jag första gången stötte på namnet, väl i samband med mellanstadiets geografilektioner - med de lustfyllda blindkartorna.
Stor utsikt, svepande vida vyer trots att landskapet här fortfarande är ganska flackt.
Vi har en vykortsfotograf och en konstfotograf i sällskapet.
Det blir av naturliga skäl mest av vykorten i denna redogörelsen, men här är ett litet experiment.
Och en påminnelse om att göra ren backspeglarna.
Nästa stopp var Stalon. med vid utsikt över förfjällslandskapet.
Älven där nere är Ångermanälven. Inga bogserbåtar syntes till (info för äldre läsare...)
Däremot såg man kraftledningssgatan skära en rak fåra genom skogen.
Fult? Nja, i jämförelse med de jättelika, avsiktligt sönderkörda hyggena man möter mest överallt är det där ganska dekorativt. Tycker jag.
Vidare till Trappstegsforsen, strax öster om Saxnäs.
Den gör verkligen skäl för namnet.
Vad är det för vatten? Kultsjöån eller Ångermanälven, välj själv.
Författaren begrundar naturens under.
Så här långt var det fint och soligt, men som möjligen framgår av munderingen inte särdeles varmt..
Saxnäs. Nu börjar fjällen på allvar.
A-L spanar ut mot Kultsjön och bergen där bakom.
Den här skylten lockade oss betydligt mer än en lite stel entré till Saxnäsgården.
Rödingklämma bara måste ju testas.
Den var ungefär så god som det låter, och som vi hade tänkt oss.
Men utsikten som vi bespetsat oss på från etablissemangets lilla veranda, den blev vi blåsta på -
för där parkerade en holländsk husbil, lockade av samma skylt som dragit oss dit.
Så här såg det ut om man gick runt den Rullande Holländaren och tittade
Och vid strandkanten växte praktfull kvanne, Angelica archangelica.
Klassisk medicinalväxt och brännvinskrydda med två olika utbredningsområden i Sverige - vid kusterna (underarten litoralis) och i fjällen
Efter avnjuten klämma tog vi en liten avstickare på grusvägen till Fatmomakke, gammal samisk kultplats som blev kapellplats nån gång på 1700-talet och fortfarande ståtar med en rad kyrkkåtor.
Utsikt bort mot Marsfjället.
Epilobium blommar utanför ett av de äldsta husen i Fatmomakke
Vid en av kyrkkåtorna hittade vi denna lilla klättrande träskultpur. Ingen närmare förklaring gavs, vad vi kunde hitta.
I kyrkan - den nuvarande är från 1800-talet - har man nyttjat det lokala i utsmyckningen.
Dopfuntsskålen är en björkvril, och ljusstaken ett renhorn.
Men den jättelika kaminen, en av två, kommer från Husqvarna.
Någon mykolog i läsekretsen som kan identifiera denna säregna svamp som växte vid stigen till kyrkan i Fatmomakke?
Vidare.
Väderlekstjänsten hade hotat med regn för stora delar av dagen, men hittills hade vi klarat oss undan.
När vi nu rörde oss upp mot själva Stekenjokkplatån, där Vildmarksvägen blir just Stekenjokkvägen - byggd för transporter till och från den gruva som fanns här fram till 80-talet - så kom regnet.
Vi gav oss ut en stund i alla fall.
Det är något med luften där uppe.
Även när det regnar.
Regnbåge över platån.
Fler kyrkkåtor, denna gång i Ankarede. Vi har då lämnat Lappland och kommit in i nordligaste Jämtland.
Ankarede är alldeles som Fatmomakke en samisk samlingsplats med kåtor runt en kyrka.
Varje midsommar firas samisk kyrkhelg här.
Den ligger kanske inte lika vackert som Fatmomakke men är ändå sevärd.
Vi hade egentligen tänkt svänga in i Norge. Enligt de ursprungligaste planerna hade vi tänkt oss ända ut till kusten. Men det kändes lite för långt, och vi hade inget boende bokat.
I stället hamnade vi i Björkvattnet. Det är iofs ungefär så nära Norge man
kan komma.
Utsikt från vandrarhemmet i Björkvattnet, bort mot gränsfjällen.
Helt OK om du frågar mig.
Nästa morgon åkte vi i alla fall in i Norge. Det var först tänkt att bli en helt liten sväng på någon mil, men det var så fint längs Tunnsjøen med utsikten mot fjäll-ön Gudfjelløya så vi fortsatte.
...och fortsatte...
...förbi Skorovatn, som fick mig att tänka på barndomens "Skrovann" uppe i Svartedalsskogarna, som en gång även de hörde till Norge, Något som fortfarande kan spåras inte minst i hur ortnamn uttalas.
...och vidare genom Lierenes nationalpark till Nordli, där vi numera har skaffat oss ett stamställe, Li-Værten.
Viltgrytan var utmärkt, faktiskt bättre än björnburgaren vid förra besöket.
A-L på väg in på etablissemanget ifråga.
Utsikten från terrassen är inte att klaga på heller:
Nordli är sista större ort före gränsen (och bara ett par mil från Björkvattnet, så vi hade åkt 20 mil utan att just komma någon vart - men vi hade ju sett en del förstås), så sedan var vi raskt tillbaka på svensk jord, i nordligaste Jämtland.
Via Valsjöbyn (Kerstin Ekman-land) och Skärvången där vi förstås köpte ett par ostar tog vi oss nedåt Storsjöbygden.
Och när man är i trakten så...
Vi hann in just före stängningsdags, och A-L köpte en skjorta av beprövad modell.
Sedan i rask takt hem till Hogdal...
...och efter en natts vila vidare till Stockholm, fyllda av intryck från en kort men innehållsrik liten semesterresa.
Hon som hade violer i brudbuketten har fått en ny bukett
____________________
Och så här var sommaren på ön och i byn i övrigt
