Sommar i Hogdalsbygden

Vet inte vad det var med denna sommar.

Den rann liksom bort.

Och då tänker jag inte på att det regnade mycket.

Fast det gjorde det. Efter en torr första semestervecka, som vi mest ägnade åt att måla - och framför allt åt att förbereda för att måla - det nya huset i Ytterhogdal, så blev det ganska blött. Tror inte att vi hade någon dag utan regn sedan. Mest var det skurar, sällan dagsregn, sällan heller de våldsamma skyfallen även om det kom ett par. Se också mer nedan.

Här är hursomhelst ett gäng bilder från sommaren. De är inte ordnade vidare kronologiskt, men jag har försökt hålla ihop lite teman.

Blåbär fanns det ju. Ett utmärkt blåbärsår. 

För andra året i rad är SLU och jag överens. 

Känns ovant, men det är bara att anpassa sig.

Blommor bakom myggfönster.

Blev ganska snitsigt, tycker jag själv.

Det handlade som sagt mycket om målning. Här är Magnus och Claudia igång med att lasera norrväggen.  Som först sopats och grundoljats, förstås.

Trött blir man.

Två ganska utsjasade målare tar en paus.

Detta var alltså medan värmebölja fortfarande rådde.

Mer om husfix i ett senare inlägg.

Claudia har kvicknat till och kollar om tvätten blivit torr.

Hjortronen gick inte till i samma mån som blåbären, i alla fall inte på våra vanliga ställen.

Men så det räckte till ett par burkar plockade vi i alla fall.

Ack, den doften i köket!

Magnus trimmade gräsmattan.

Och fick en utskällning av grannen till tack.

Så kan det gå.

Vi tyckte det var bra, vi.

Under en vecka var hela familjen samlad.

Johan anlände som vanligt med tåg 

Inblandsbane-rälsbussen närmar sig Ytterhogdals station.

Som ligger där på en bekvämt avstånd från byn.

Sex kilometer...

Sommarens projekt för Johan är ett körkort. 

Han tog chansen att läsa teori när tillfälle gavs.

Här på ön...

...och här inne i byn

På Näverön kan man få ro...

Skålade vi för den vita ljungen?

Ja, vi skålade för den vita ljungen.

Det är, som jag tidigare har berört en sedvänja som nu har ganska många decennier på nacken. Den infördes av min redan 1984 bortgångne svärfar, en man som var nästan barnsligare än jag.

Det var också han, som tillsammans med sin hustru, svärmor Inga-Lisa, införde själva ljungen till ön. De hittade den nere i Flor någonstans och grävde upp en tuva. Som rotade sig fint och ännu så länge frodas där vid stigen ner mot den gamla ängen.

När jag kom in i familjen fanns det vita blåklockor också; vit ljung vid stigen och vita blåklockor nedanför härbret. Men blåklockorna for illa vid någon kraftig vårflod - det kan ha varit 1995 - och hämtade sig aldrig. Sedan har stormen gått där, och en liten tromb, och nu ligger fallna träd och bråte där de vita klockorna  en gång växte.

Men ljungen finns alltså kvar, och vi skålar för och med den när den slagit ut, vilket brukar vara omkring vår bröllopsdag den 26 juli. Jag håller ett litet tal, man dricker champagne eller mousserande vin och äter salami. 

Man skall hålla på traditionerna

Någonting som vi däremot aldrig gjort förut var att fika på den ståtliga gården Hammarby vid byns södra infart, i Östansjö. Trots sitt frånstötande namn ett fint ställe. 

"Café Stor-Gumjan" heter det nyöppnade stället, uppkallat efter en lokal potentat som i grunden var en storköpman på 1400-talet men så småningom vandrade in i legendvärlden som en jätte.

Utmärkta småkakor och gott kaffe. Få se om etablissemanget överlever mer än en säsong.

/Not 2019: Det gjorde det visst inte/

Det var ju inte bara vi som byggde.

Mitt där ute i skogen kunde man höra - avlägset men likväl - dunket av en pålkran.

Man reparerar flera kraftverksdammar, bland dem vår närmaste, Långströmmen, någon kilometer uppströms. Betryggande på flera vis, man vill inte gärna att en kraftverksdamm strax uppströms skall rämna, men samtidigt lite förvirrande med en stor byggarbetsplats där mitt ute i ingenting.

En som inte lät sig störas nämnvärt var lommen.

Det är inte särskilt många år sedan som vi första gången såg en lom på vattenspegeln nedanför huset.

Nu är den en daglig gäst - ja en hel lomfamilj faktiskt. Vi såg hur ungarna lärde sig fiska och efter hand allt mer släpptes ut på egen hand.

Och vi hörde dess sorgsna men uppfordrande liksom visslande läte.

Skraken däremot, som varit den vanligaste sjöfågelsgästen under många år, såg vi mer sällan till.

Och apropå djur i närområdet...

Det var ju getingår i år, så länge det var varmt i alla fall, och de rackarna hade smällt upp ett rejält bostadskomplex på verandan.

Vi inkallade den lokala insektsbekämparexpertisen - Magnus.

Iförd egenkomponerad skyddsdräkt gick han till attack och efter en stund låg getingboet bortom rotvältan på härbrestigen. Getingarna fick söka andra boplatser.

Grillsommar.

Men faktiskt en av de få gångerna.  Vi for fram och tillbaka mellan by och ö, och ofta skulle det gå snabbt och lätt - och inte sällan improviserat - med middagen, och vädret var ju som det var.

Så det blev inte särskilt mycket grillning. Men här har M och C gått loss i alla fall.

Gott blev det.

Och så gjorde vi en liten bilutflykt. 

Som vanligt i trakten betyder "liten bilutflykt" att man kör en 30-40 mil.

Vi började med Ljusdal, där vi bland annat åt en förträfflig lunch på "Järnvägs", 

Vidare västerut till Delsbo, med stopp bland annat vid Mellankvarn där vi köpte bröd, tittade på konst och fascinerat följde en långtradarchaffis imponerande handlag med sitt fordon i mycket trånga utrymmen.

C och M vid Mellankvarn.

Hembygdsgården i Delsbo räknas in i världsarvet Hälsingegårdar. 

(Eller inte - den finns bland de gårdar som regionen pekar ut när man marknadsför världsarvet, men är inte en av de sju som finns på Unescos lista. Strunt samma, där är rätt fint ändå) 

Nånstans här, fast det inte framgår av bilden, började vädret bli vresigt.

Det var inte någon överraskning egentligen, hela utflykten var i mycket ett sätt att fly undan ett oväder på väg in västerifrån, men kraften i det överraskade oss.

Grått över Södra Dellen

Far och son vid Dellens strand - under ett kort uppehåll i regnet.

Det inte bara vräkte ner regn, det blåste på också, med rejäla vågor på sjön:

Så småningom blir det ju alltid dags att åka hem.
Först ut var Johan, som i vanlig ordning tog tåget.

A-L ordnar den så kallade plåtstinsen med vars hjälp man signalerar åt tåget att stanna.

Claudia och Magnus spanar åt olika håll.

Claudia händelsevis i den riktning tåget väntas från.

Vi som var kvar gjorde ytterligare en liten utflykt.

Först till Klövsjö, där vi träffade getter som var bekanta från förr, och köpte ost.

Samt fikade på stenugnsbageriet (det närmaste SoFo som södra Jämtland kommer).

Getterna höll sig - hölls - innanför staketet denna gång.

Vidare till Vemdalen, med besök på Loppishuset, pizzalunch och en titt på den fina lilla pärlan till rokokokyrka.

Vi stannade också som hastigast vid Ekbergs friluftsbutik, varifrån A-L stegade ut med ett par nya kängor som hon bara inte kunde motstå.

Så kan det gå.

Hur var det alltså på semestern?

Tja lite upp och ner...

Givetvis gick vi på fotboll.

Två matcher hann vi med på den vackraste av arenor.

En gång fick vi till och med stå i en liten kö.

Det är drag kring YIK.

Jag har sagt det förut: Bra planer är nyckeln till framgång.

Den första matchen vi såg slutade oavgjort, 0-0 mot Sala - den enda mållösa matchen som laget spelat i år.

Den andra slutade med en rättvis 2-0-seger över Hofors, ett av de lag som YIK slåss med om en kvalplats till tvåan.

I båda matcherna märkte man tydligt frånvaron av Curtis Edwards, den skicklige mittfältaren som gått till ÖFK och imponerat i allsvenskan. Det blev liksom ett hål på mittfältet där han borde ha varit. 

Laget har flera skickliga spelare, och slog ju nyss ut Syrianska ur cupen, men Edwards saknas. 

Å andra sidan har jag hela tiden hävdat att han är lite för bra för division 3.

Ja, och så var det detdär med åskvädret. Det som slog till några veckor innan vi kom upp. Det hade ju slagit ut delar av elen i huset och bland annat två element.

Sånt händer. Det fick vi lagat och hoppas att försäkringen skall täcka.

Mer oväntat var att det blev vattenläcka. Inga stora mängder, ingen översvämning, men ett stadigt droppande i badrummet. När reparatören (Magnus från BG:s i Sveg, bilden) förklarade hur det kunde komma sig fattade jag.
Men be mig inte att förklara nu.

Han fick ordning på det hur som helst.

Inget år utan NOS.

Näveröns Olympiska Spel är en institution med ungefär lika gamla anor som de i vissa kretsar mer uppmärksammade spel som hålls under IOK:s auspicier. I alla fall har det hållits ungefär lika många sommarspel. De där andra kanske har hunnit med en fyra-fem fler, men ungefär.

Och så även i år. Den olympiska elden tändes och den högtidliga inmarschen marscherades in.

Organisationens ordförande höll sitt tal, där det klargjordes att årets tema var att bli bättre än en brasilian. Det levde vi upp till - faktum var att ingen av oss placerade sig sämre än någon brasilian.

Den olympiska elden flammar stolt i myggljuset

Pilkastning. Alltid pilkastning som första gren. En ovanligt tät kvalificeringsomgång, där det bara skilde sex poäng mellan ettan och fyran (60-58-56-54). följdes av final och bronsmatch av nästan lika hög kvalitet. )

Vi hann också med terrängboccia och några inomhus-spel, men av olika skäl blev själva tävlingarna lite rumphuggna detta år.

Nå, det är ju inte tävlingarna utan ceremonierna som är det viktiga, eller hur.

Här är A-L i färd med kalkningen av Ljusnan, alltid ett inslag den avslutande dagen. Miljöprofilen är en central del i NOK:s arbete.

Strax dags att släcka elden

Årets utmärkande drag var annars ett evigt flängande mellan ö och by. Få var de dagar då vi inte for emellan. Den sista veckan, sedan även M och C återvänt till Stockholm (ja, eller Huddinge då) för arbete och studier, så "flyttade" vi nästan varje dag

På så vis undkom vi dock årets allra värsta regn. Från ön såg och hörde vi åskvädret dra fram där borta, det kom in från Fåssjö-hållet och rullade västerut, men Näverön kom undan med en 5-10 mm regn och blixtarna höll sig på vederbörligt avstånd

Inte så inne i byn...

Översvämmad regnmätare. Den går upp till 35 mm innan den välter. Hur mycket som kom den dagen får vi väl aldrig veta.

Mycket fix med nya huset var det, men vi hann i alla fall göra lite ute på ön. Projektet "Skifferplattor från trappan till huset" fortskrider, men är ännu inte avslutat.

Det är inte för att plocka svamp man åker till Hogdal. Särskilt inte kantareller. Men då och då går några stycken till i ett särskilt hörn, där som vi brukade lägga upp båten på 90-talet. 

Här är årets hela skörd.

Hallon har under ett antal år varit lättare att få tag på. Och som de smakar!

Faktum är att hallonen från hyggeskanten på Näverön är de godaste jag någonsin ätit, både plockade direkt i munnen och som sylt. 

Helt allvarligt, oöverträffade.  Så söta och så liksom fullsmakande.

Men slyn växer upp och hallonsnåren trängs undan. Dessutom var vi lite för tidigt ute. Det blev en bottenskyla. 

Smultronen, i muggen till höger, var flera. Men smultronsylt har aldrig varit någon höjdare. Vi åt dem på morgonfilen i stället (ja och en hel del direkt vid plockning förstås)

Som framgår av bilden hittade vi faktiskt några andra svampar också, bland annat taggsvamp som jag aldrig sett på ön förut. En enstaka sopp (som vanligt rätt myrlarvsangripen) och en fårticka. En liten förrätt blev det sista ö-dagen.

Snart dags att ta farväl. 

Badön-Bäverön insvept i morgondimma.

Men först en koll på källaren.

Den var ju ett av förra årets stora projekt. Tyvärr visade sig det där med att lägga plast inte vara så bra, men när plasten kom undan verkar det som att dräneringen nog kan funka.

A-L klättrade ned och inspekterade.

Så var det bara att tömma och rengöra kylskåpet...

....och sätta upp luckorna...

....och göra allt det där andra som man gör när ön skall stängas för säsongen - inklusive att dra upp båten vilket INTE var bra för den svaga ryggen - innan det var dags att ta farväl av ön för i år.

Innan vi reste hem blev det dock en liten resa, men det är som historieberättaren från Odense uttrycker saken, en annan historia.