Minnet av en man som också var ett barn

I dag är det exakt 30 år sedan min egensinnige svärfar Kurt-Erik dog.

Sett härifrån var den tid som jag kände honom kort, inte fulla tio år, men det händer att jag kommer på mig själv med att sakna honom
Han var en sådan som fyller upp en plats i livet.

Förvisso en professionell yrkesmänniska, först med en lång karriär som officer och sedan som uppskattad SFI-lärare, och en vuxen kraftfull man på många vis, så bevarade han ändå barnet inom sig mer än de flesta.

En av de sista gångerna vi träffades gjorde han och J en expedition ut i skogen och lade ut konserverade morötter "åt haren".
Jag vet inte om morfar eller dotterson var mest exalterad. Att vi inte hade sett någon hare alls gjorde liksom varken till eller från.

Och alla dessa frågesporter och andra små tävlingar!
Han var synnerligen allmänbildad – fast sådant inom familjen lite raljant avfärdas som ”korsordskunskap” – och hade absolut inget emot att visa det…

Det hade inte den nyblivne svärsonen heller. Jag har mer än en gång slagits av sanningen i att kvinnor har en tendens att välja en man som liknar deras far.

Men precis som med barn var snittet mellan lek och allvar ett annat;  när man en het sommardag fick ränna runt med honom ute på hyggena och leta efter de kaffeburkar som var kontroller i YIK:s lokala orienteringstävling, så var det mycket allvarligt, och viktigt att inte ge upp – någon gång anades den gamle överstelöjtnanten där  - men samtidigt var ju alltihopa på skoj,  bara på skoj.

Likadant med de sena kvällarnas förhör, medan nivån i whiskyflaskan sjönk i alldeles lagom takt, om hur man skulle lösa militära uppgifter i landskapet runt ön:

”-Du har en skyttepluton, kulsprutor, två granatkastare, Fi rycker an från Kårböle-sidan, har nått avtaget mot Vänsjö, styrkans storlek obekant men troligen något större än din. Gruppera!”

Naturligtvis fanns det ett inslag av att sätta den nye familjemedlemmen lite på plats, men det gjordes med vänlighet och värdighet – eftersom ”slagfältet” så tydligt var Kurres hemmaarena fanns det inget nedlåtande i att han satt med facit.

(Och jag tyckte det var roligt att åtminstone försöka leverera intelligenta felsvar).

Å andra sidan gjorde han ingen som helst hemlighet av att han tyckte det var härligt med en svärson som faktiskt gillade att hugga ved. Det var inte hans grej.

Med rötter i finlandssvensk överklass (och trots att han var fallen efter en mor som vände på klacken hos Stockmanns när expediterna ”inte kunde tala” – villsäga, inte svenska) var han också stolt över sina kunskaper i finska, och en annan populär lek som han fick briljera i var förhör från bilatlasen på karttermer på finska.

Dem kunde han förstås.

Liksom han kunde blommornas namn på både svenska och latin – där tog han omedelbart upp en liten tävlan med min mor när de träffades på landet. Galium verum, achillea millefolium, verbascum thapsus.

Men ännu bättre var han på svamp. Det var väl Finland igen, kanske. Jag skulle inte känna igen fårticka om han inte lärt mig.  

Men hans självfallna handlag med riskor och kremlor, nej.

Och den citrongula slemskivlingen känner jag bara till namnet. Men det är å andra sidan för evigt bundet till minnet av Kurt-Erik.

Själv ett stort barn var han kanske ingen vän av de riktigt riktigt små, och det var tyvärr först sista sommaren han levde – den med morötterna – som han verkligen hade glädje av att umgås med sitt första barnbarn – ”Vederbörande” som J fick heta i sin  morfars mun.
Det är en av många saker som kan göra en lite sorgsen.
De hade säkert kunnat ha väldigt mycket gemensamt. Kvinnor inte bara väljer män som liknar deras fäder, ibland får de sådana söner också. Till och med flera stycken...

Fast mest är jag glad

För tidigt borta men alltid kvar.

Väck mig innan gäddan går ur nätet står det på en lapp som vi har satt upp på väggen på landet.

På jakt efter kaffeburkar - denna gång inte på hygget utan i krattet...