Vart tog dagarna vägen?

Vart tog tiden vägen hela tiden?
Plötsligt har det gått två veckor. Utan ett inlägg.

Jag inser att det helt enkelt beror på det där med att livet fortgår medan man är upptagen av andra saker.
Det har jag varit. Upptagen.

Som en telefon.
Stundtals i telefon.
Till exempel de här senaste dagarna när det, något otippat blev en hype kring text-TV och dess 40-årsdag. Jag har intervjuats för radio, kvällstidningar och visat mitt ansikte i SVT:s nyhetssändningar på bästa sändningstid.
Där ser man.

Förvirringen har varit stor om vad som egentligen fyller år och varför, men kärleken till text-TV-mediet har varit stor och påtaglig - och förmodligen svidit i skinnet för vissa.

Men kul var det. Även om jag alltid känner mig obekväm på den sidan mikrofonen och kameran.

_______

Och innan dess var det en helg på landet.
Med tranbärsplockning och samvaro och fint väder utom på vägen hem.
Men också med stress och irritation kring att bilen käkade upp säkringar.
Det är INTE kul att bli stoppad av poliser med blåljuset på som luftar sitt missnöje med att man kör utan bakljus.

Enligt en preliminär teori från verkstaden är det något med dragkrokens jordning.
Vi får se när de tittat närmare på den.
Vilket tyvärr dröjer några veckor.

________

Och så var det ju det här med valet och dess efterspel.
Alla kannstöperier, alla teorier, och framför allt alla som skyller ifrån sig.

Först en valrörelses alla överbud, påhopp, storskryt, orealism och numera också rader av bisarra showinslag.
Och sedan en eftervalsdebatt där alla rusar undan ansvaret, pekar finger och vägrar se ens de mest uppenbara samband.

Att klyftor öppnar sig i landskapet försvårar kommunikationen, det borde alla kunna se och erkänna.
Men icke.
"Titta inte på mig, det var inte jag".

Nähädu.
Fint att få veta...


Man blir trött, det vet man.

__________


Sånt har jag alltså tänkt på och ägnat mig åt istället för att blogga.

Och livet fortgår.
För de flesta av oss.




För de flesta av oss.