En oväntad succé

Min lilla text om svärfar Kurt-Erik har blivit det blogginlägg som flest har läst under alla mina år som bloggare, om man får tro statistiken.

Roligt, men lite överraskande. Inte så att jag puffade särskilt hårt för det, och inte så att många delade heller, men det tickar in läsnoteringar fortlöpande, och de ser ut att vara riktiga klick, från Sverige, inte några konstiga spamklick från långtbortistan som några inlägg har fått.

Det känns bra att kanske kunnat glädja några med minnet av en speciell människa, och att bidra till just det: att hålla minnen vid liv.

Och ändå var det så många saker jag glömde; hur vi fortfarande skålar för den vita ljungen varje sommar, eller hur varje resa först ritades upp i ett körschema som verkligheten sedan muntert avvek ifrån – ”det tar ju civilister 20 minuter att bara stiga in och ut ur bilen” – eller noteringarna om vilka ”Foglar” som siktats vid Näverön. 
Eller allvarligare saker, som  dystra minnen från Vinterkrigets front som kunde välla fram ibland. Och sådant.

Och så förstås det klassiska yttrandet: "Jag har alltid rätt - även när jag har fel!".

Jag tänker också på hur svårt det skulle vara att förklara det här för honom, om man finge chansen. 
Hur ett blogginlägg som jag lagt ut en liten blänkare på FB läses av många, ofta på mobilen men annars i webbläsaren hemma på den vanliga datorn.

Nog har vårt sätt att berätta för varandra förändrats på de här 30 åren.

Förvisso är det säkert många andra saker som skulle gjort det svårt för honom att orientera sig i dagens värld.

1984 var vi ännu långt från den självfallna girighetens satsapådigsjälvande samhälle som vi har i dag. 
Kurt-Erik skulle säkerligen ha rasat över försvarets nedrustning, skakat på huvudet åt järnvägarnas och övrig infrastrukturs förfall, glatts över det kalla krigets slut men också troligen tidigt varnat för att det fanns andra sätt som det kunde gå illa på; han skulle kanske haft svårt att känna igen sig i sitt gamla socialdemokratiska parti i trianguleringens tider, och han skulle nog ha  haft svårt att upprätthålla sin närmast villkorslösa kärlek till Israel i ljuset av de senaste 30 årens utveckling.

Ack ja, tiden, tiden. Mycket har ändrats, annat är sig likt, något har återgått till vad det tidigare var.

Livet.