Fiskelycka med mera - en vecka i Maasholm (1: Resan dit)

Så kom vi då äntligen tillbaka till vårt kära Maasholm, efter ett hack i serien av varannanårsresor.

Det blev en vecka i fiskarnas tecken. 

Och i fåglarnas. Och förstås som alltid i vandringsvägarnas, rosornas och det oupphörligen skiftande ljusets.

Samt i någon mån (och lika traditionellt det) i fotbollens.

På väg ner gjorde vi ett första stopp i Norrahammar, där irisen blommade vackert - midsommaraftonen och det tillfälliga upphållsvädret till ära.

Nästa dag, som var midsommardagen, var skyarna åter regntunga som i en gammal schlager. 

Här vid Svartrå kyrka i Halland.

Och så småningom kunde de inte hålla regnet mer. 

Vi lämnade landet i lätt regn och hård vind...

...och fick rum på Villa Moltke i Helsingör (bilden tagen morgonen efter, det var inte så att Danmark tog emot oss med stort bättre väder)

Däremot är det sant att det verkligen står med brede bøge nær salten østerstrand. 

Här vid Louisiana, där vi passade på att plocka upp den Hilma af Klint-utställning som vi missade i Stockholm.

Begrundan.

Nu är ju utställningarna bara en del av poängen med Lousiana. 

Hilma i alla ära, men det där läget...

...och Giacomettirummet...

Anna-Lena gjorde ett eget fynd bland konstverken.

Och det blev kväll, och det blev morgon.

Frukost with a view.

Solen tittade fram allt mer, även om vinden höll i.

Äreporten från ett bröllop som hölls den kväll vi anlände.

Vidare, vidare.

Någonstans i Danmark.

Vi fick kaffe och kaka hos Brödramenigheten i Christiansfeld. 

Är det månne denna fromma skaras andlighet som bidragit till den något fjärrskådande blicken?

Vid rökeri-skorstenen i Kieholm svängde vi förstås av till vänster -

- och välkomnades i Maasholm av den vanliga utsikten.

Äntligen dags för den första Flensburgern.

Plopp!

Varefter det var dags att gå ut och kontrollera att byn stod kvar -

- med sitt rådhus -

- och sina rosor

Forts följer - här (del 2)

..och här (del 3)

...och här (del 4)

Spretiga tankar, juni

Det talas om att det skall löna sig att jobba. Men herregud en massa människor tjänar ju pengar bara på att sälja saker

                                                              * * *

Är det rimligt att bemöta Den Andre olika beroende på om hen anser sig vara jämbördig med dig eller förmer än du?

Eller är det bara en undanflykt undan det absoluta?

                                                              * * *

Den som tror att livet då fångas av de kvarlämnade artefakterna har inte förstått historien.

                                                              * * *

Jag är så trött på det här att det viktiga är vad som är rätt i dag, inte vad som är bra¸ att jag kunde döda någon. Se till att inte stå i vägen när jag exploderar!

                                                              * * * 

Det glöms ofta bort att den förkättrade vänstervågen på 60-talet också hade en skarp udd mot jakten på status. Själva ordet ”statussymbol” var en central  negativ pol.

Detta var något som förenade olika delar av denna heterogena ”rörelse” som inte var någon rörelse alls utan mer en känsloreaktion på det som – rörde sig i tiden. Eller stod still.

Detta tappas ofta bort i beskrivningarna. Och kanske är detta blott alltför begripligt.

I denna tid.

                                                              * * *

Säga vad man vill men ibland är marknadsekonomin ärligare. I Sovjetunionen hette det att alla hade rätt till ett arbete. I dagens Sverige är alla tvungna att jobba.

                                                              * * * 

Cyklistaktivistens tre svar
      Jamen bilisterna då!?
              Jamen gångtrafikanterna då?!
                                           Jamen du kan väl inte döma alla för det, va?!?

End of discussion.

                                                              * * *

Hur mycket ondska har inte kolporterats ut med ordet ”effektivt”!

                                                              * * *

För att verkligen bli diktare måste man våga sätta något på spel. Det är väl där det har brustit hos mig

                                                              * * *

Ja, jag brukar hävda att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Men då menar jag två kompletterande tankar – inte sådana som utesluter varandra.

                                                              * * *

Insikt: Jag gillar inte musik som är gjord för att man skall dansa till

                                                              * * *

En av de viktigaste framgångsfaktorerna för en representativ demokrati är att ha en beslutande församling som främst ser till helhetsperspektivet: Vad är bra för hela landet, staden, församlingen, unionen?

Det har vi inte riktigt nu. I EU-parlamentet dominerar fortfarande ett nationellt perspektiv, bara naggat i kanten av partitänkande då och då, och i riksdagen verkar det pendla det mellan regionalism och den här sjuka idén att vad som är bra för storstädernas tillväxt a priori är bra för Sverige.

                                                              * * *

Jag är lyckligast när jag håller på. Att bli färdig gör mig inte alls lika glad.

                                                              * * *

Det här att göra lyckan till en plikt, hur gick det till?

                                                              * * *

__________________________

"Lite för ofta är ironi bara den ertappades ursäkt"  - Spretiga tankar i maj

VM-funderingar efter några dagar

Det är något.

Det är något jag inte kan sätta fingret på.

Något som gör det svårare än vanligt att uppbåda det där engagemanget.

Nej, jag tror inte det är åldern. Jag är mer engagerad i fotboll nu än jag var som 23-åring.

Det är klart att det spelar roll att Sverige inte är med, visst gör det; men en del av  mina hetaste minnen är från turneringar där Sverige inte ens var med (1982!) eller åkte ut tidigt. Och de stora minnena handlar ofta om matcher där Sverige inte var i närheten.

Önskar att jag kunde säga att det berodde på en sorts bojkott pga allt det smutsiga bakom arrangemanget. Men det är inte sant. Jag tycker och säger en massa saker om det. Men det ligger i en annan låda. Rent spel och goda människor är så sällsynta att man fick avstå från idrotten helt om man alltid krävde sådant bakom.

Kan inte gå igång

Men av någon anledning känns det som om lagen i årets turnering inte är tillräckligt engagerande.  Det finns så många som jag – fotbollsmässigt – inte har några starka känslor för.

Ghana, Uruguay, Japan, Colombia, Sydkorea, USA, Chile, Australien, Honduras.  Inte väcker de några starka känslor när de stiger ut på planen, vare sig positiva eller negativa. Jag kan inte riktigt gå igång på Elfenbenskusten eller Kamerun heller.  Eller Grekland. Och håller man sig till fotbollen är Iran ganska blankt. Costa Rica är någonting dimmigt ur historien.

Gamla favoritskap har också bleknat, Frankrike, Nederländerna, Belgien. Till och med Italien väcker mindre känslor än förr (jag säger det igen: 1982!). Särskilt så länge trekvartsfascisten Buffon är förstavalet i mål. Men det är klart att de finns där.

Till och med England 

Och spegelvänt känns även gamla hatobjekt betydligt mindre motbjudande. Jag har inga problem med Argentina eller Spanien längre, även om jag kanske inte väljer att heja på dem i första hand. och när jag läste en undersökning som sade att engelska fans är de som tror minst på sitt lag bleknade en annan gammal vanföreställning - den om de blekfeta berusade engelsmännen som brölar på i fast förvissning om att alla VM efter 66 har varit uppgjorda av fuskande utlänningar och att jolly old England egentligen är bäst i världen.  Så där försvann en viktig orsak till att önska dem ur vägen.

Och hur länge skall Kroatien behöva lida för Franjo Tudjman och de svenska mediernas yrvaket löjliga svassande för ”den unga nationen” på 90-talet?  I öppningsmatchen såg jag ett kreativt spelande lag, utan större divalater, bli rånat på en poäng eller tre.

Ingen portugisiska, tack!

Nej, det är väl bara de portugisisktalande länderna som jag stenhårt vill se förlora. Och när det gäller värdlandet handlar det till sist och återigen främst om det löjliga svenska gullandet med samba och jogo bonito och karnevalen och stränderna och Pelé 1958 och allt i en enda röra; bortseendet från såväl den dystra politiska verkligheten vid sidan av som det stundtals brutala spelet på planen.  I grunden är det bara den svansen jag ogillar.
Och så förstås Fifas och sponsorernas planering av hur Brasilien skall vinna titeln på hemmaplan och miljarder värdelösa Neymar-produkter ska kunna säljas.

Nej, det enda lag jag ser på med motvilja är Portugal.

Det är inte en reflex av att de slog ut Sverige i kvalet, det hade vilket lag som helst kunnat göra; vi har ju Hamrén.

Det är inte ens en följd av att den infernaliskt skicklige fotbollsspelaren Ronaldo verkar vara en så förfärlig människa, dessutom med tragiskt svåra balansproblem som han borde söka vård för.

Nej det sitter djupare.

När man trodde på en bättre värld

Dels går det nog tillbaka till Salazartiden, då när man lät politiska synpunkter styra, mer än numera – då när man trodde att världen kunde bli bättre – och hoppades att länder som just Portugal, eller Sovjet, eller DDR eller Spanien skulle förlora. Och dels hänger det nog samman med en lång rad av passerande spelare med aggressiv egen stil, svårartade balansproblem av Ronaldo-typ och en intensiv lidelse för att diskutera regelverkets tillämpning med domare, motspelare och understundom lagkamrater.

I min bok tillhör ”den filmande sydlänningen” som såväl spanjorer som italienare har fått personifiera inte något av dessa hedervärda folk. Han är portugis.  (Fast mest är han förstås en myt.).

Är jag nu rättvis, objektiv och saklig? Nej, vem har sagt det?   Då blir det ju inte lika roligt. För undvikande av alla missförstånd skall betonas att jag talar av min soff-åskådande bild av portugisisk fotboll.

Inget annat. Inget om länder eller nationalkaraktärer eller liknande trams.

Om jag trodde på nationalkaraktärer skulle jag till exempel inte kunna hålla på Tyskland. Jag skulle inte tro på das DFB-Elfs existens.

Hur kan detta oordnade och nonchalanta land, där tågen inte ens dyker upp, och folk tar paus när de tycker att de behöver, hur kan det frambringa en så välordnad kombination av exakthet och kreativitet, av välordnade roller och full frihet?  Detta, om något, visar att man skall vara försiktig med generaliseringar om folk och nationer (något som många tyskar har lärt sig den hårda vägen...).

Det går ju inte...

Men det är lite svårt.

Att hålla på tyskarna menar jag. 

Många år av den svenska blandningen av missförstånd kring ”maskinmässighet” och kvardröjande ekon av den där jävla österrikaren gjorde ju att de var hatobjektet nummer ett.
Och vann gjorde de lite för ofta också.
Och folk som Toni Schumacher och Horst Hrubesch stod i vägen.

Men med åren, med resorna dit och med förbundselvans utveckling, så har det blivit så. Att sitta bland de andra på Schunta i Maasholm med sitt ölglas och heja på någon annan, det skulle liksom inte gå.

Tillåtet, javisst, de är artiga för det mesta, tyskarna. Men det skulle inte kännas bra.

OK. När de möter Italien, då blir det svårt.  I EM senast stod det och vägde, men jag tänkte att tyskarna nog har en bättre chans i finalen mot Spanien, så jag hoppades lite på dem. vacklande. Med någonsorts dåligt samvete. Varpå Balotelli förstås stänkte in två och tog Italien till finalen där de mycket riktigt fick stordäng av spanjorerna.

Mitt fel. Absolut.

SVT:s VM-kompass säger också att jag skall hålla på Tyskland, trots att jag uppgav att jag helst skulle åka gondol till matcherna. (Det har jag tyvärr aldrig gjort – däremot faktiskt vaporetto. Det var fint).

Aftonbladet tyckte däremot att jag skulle hålla på Algeriet.

Den var ny.

En ängslig dikt

Jag möter vägens skäl vid vägskälet

och andens innebörd i andedräkten

Naturligtvis kan detta vara döden

som nalkas mig i den diffusa glöden

Vem kan beräkna effekten

av en rörelse, vem vet med säkerhet

hur landskapet ser ut där bortom vägens krökning?

Naturligtvis kan dessa skiftningar betyda
(som symboler, som emblem, som roller)

att uppbrott väntar    Ingen har kontrollen

över de reglage som skulle styra våra liv   Vi lyder

order: löses upp som en nyss utblåst rökring

Man måste veta det       Att vara beredd

går ändå inte     Men att pröva tanken

att dessa lätta smärtor bara förebådar

ett större     Att alla nådår

har ett slut   Att mer tid inte finns på banken

Inget vet jag    Men jag är ständigt rädd'

                                                                                                        (ca 2005)

Fotbollsminnen från andra tider.

Vid rensning blad gamla papper hittar jag en lista som J och jag gjorde alldeles i slutet av 1990-talet, om minnesvärda ögonblick i svensk fotboll.

Den är intressant på flera sätt.

Dels fortfarande så som var avsikten den gången, lite personligt uppfattad fotbollshistoria.

Men också och kanske framför allt som en påminnelse om hur saker förskjuts med tidens gång.

Somligt som kändes viktigt och stort då är avslägset  och ganska avslaget nu, och jag undrar då och då varför det där alls kom med. Redan bland de tio första punkterna finns sådana. Men just därför är det intressant att se.

Man kan notera att landslagsfotbollen dominerar helt på klubbfotbollens bekostnad; i dag tror jag att balansen skulle ha varit en annan; och då tänker jag inte i första hand på guld 2002 och 2003 eller kval 2009 (tanken var ju att göra en mer allmänt hållen lista, inte helt personlig)  bara att både min egen och den allmänna synen nog har förskjutits en smula.

(Det är för övrigt också främst bland de inhemska/allsvenska ögonblicken man (jag) i dag frågar sig hur det alls kunde komma med. Men som sagt, det var två personer cirka 1999 och så såg vi det då.)

Kanske skulle listan också innehållit mer av enskilda prestationer om den gjorts i dag; den där långe killen från Malmö skulle nog dyka upp med både cykelsparkar mot England, klackar mot Italien och kanonskott mot Ungern.

En vändning i Istanbul, en annan i Berlin, en sista-minuten-kvittering mot Danmark och en berusad dansk på plan hör till de landslags-ögonblick från det innevarande årtusendet som också omedelbart infinner sig. 

Säkert finns det fler som jag inte kommer på vid en hastig erinring. En stolpe som ingen höll. Och sånt.

Men det här är alltså listan som den såg ut ca 1999 (det måste vara efter -98 framgår av en bisats i texten, och den får förbli så, i stort sett oredigerad:

Inspirerade av det engelska fotbollsmagasinet Total Fooballs lista över ”50 memorable moments” har vi sammanställt en egen lista, med ett rent svenskt perspektiv.

Listan innehåller alltså minnesvärda ögonblick ur svensk fotbollshistoria;  vi har begränsat oss till de senaste 50 åren, dels för att det är dem vi vet någonting om, dels för att det är den perioden när TV och film ger oss en gemensam ram för minnena.

Där försvann alltså Ivan Eklinds domarinsats i Rom 1934 och AIK-Charlton 1947.

Dynamos långa kortbyxor fick gå på köpet. Och Nordahls gloriösa debut i Milan försvann på sluttampen – den hade nog gått in bland de tio annars.

Listan innehåller förstås mest glada ögonblick, där svenskar eller svenska lag är framgångsrika, men här finns också några trista minnen, och några som inte ens utspelar sig på planen.

Det är ofrånkomligt att vissa ”ögonblick” är minnesvärda för att de sammanfattar eller symboliserar en hel match eller en turnering, men så långt möjligt har vi försökt plocka fram just ögonblicken, de där sekunderna som man minns mest.

Subjektivt? Naturligtvis är det subjektivt. men vi tror nog att många kommer att känna igen sig.

Damfotboll? Det är en annan historia.

1.   Sverige gör 1-0 mot Brasilien i VM-finalen 1958

OK, detta ögonblick varade bara i fyra minuter men – smaka på den här meningen: ”Sverige leder VM-finalen i fotboll”

2.   Hamrin gör 3-1 mot Västtyskland 1958.

Man kan se det hur många gånger som helst – och fortfarande på något vis bli förvånad över att han lyckas.

3.   Rumänien 1994.

     Detta ögonblick är egentligen minst sex olika:  Brolins första mål, Kennet Anderssons kvittering – hur länge hängde han där? – Milds brända straff, Henke Larssons iskallt satta (eller var det slarvigt?) och förstås Ravellis båda räddningar.

Men på något sätt bildar det ändå en enhet. Måste vi välja fastnar en av oss för 2.-2, den andre för Ravelli II

4.   Edström gör 1-0 på Västtyskland 1974.

Och vad är klockan?, frågar Bengt Grive gång på gång. Ett vackert mål i sig, extra minnesvärt för den återhållna målgesten (magen…) och framför allt för tystnaden på stadion.

(Not 2014: Enligt vissa uppgifter frågar Grive i själva verket ”Var är klockan?” vilket gör det hela ännu bättre)

5.   Gunnar Gren i målet, undviker offsiden i OS-semifinalen mot Danmark mot. OS 1948.    Jo, vi vet att det är mer än 50 år sedan. Men vi ville ha med det. Det är geni på ett annat plan.

6. Staffan Tapper, Polen 1974.
     Straffmissen som alla minns. 
      Eller – det eviga ämnet – är det straffräddningen som alla minns?

7.   Torbjörn Nilsson avgör UEFA-cupfinalen på Volksparkstadion 1982 med sitt 2-0-mål.

Ett vackert mål, som för första gången gör ett svenskt lag till internationella cupmästare och kröner en fantastisk serie (3-0 i matchen till slut).

8.   Hyséns brytning,  Wembley 1989.

Vem får inte ståpäls av att se den?

9.   Brolin 2-1 mot England 1992.

Dubbelt väggpass, raka spåret. Så enkelt och så svårt. Sverige krossade England och på köpet fick vi se Gary Linekers sista landskamp.

10-19:

o  Nepstadion 1973: Edström nickar in 3-3 mot Ungern och Sverige är fortfarande med i kampen om en VM-plats

o Domenghini slänger iväg ett chansskott mot mål, Hellström går ner för att täcka och bollen går, ja – igenom? under? förbi?   (1970)

o Terry Butcher står som en fältherre (nämligen Döbeln vid Jutas) och ser till att England för en gångs skull får med sig en poäng hem från Råsunda (1989)

o Pelé tar emot bollen, lyfter den över Bergmark och slår den på volley förbi en Kalle Svensson som inte ens hinner bli förvånad (1958)

o Snön ligger tung över Gelsenkirchen. Iskall är också Bosse Larsson när han slår in straffen (som det är tveksamt om vi skulle haft) som tar Sverige till VM (1973)

o Glenn Strömberg går rakt fram och gör sitt andra mål mot Italien på San Paolo-stadion, och Sverige förnedrar världsmästarna med 3-0 på deras hemmaplan (1983)

o Ove Kindvall sprintar loss, är ensam med målvakten – och Feyenoord vinner mästarcupen på ett svenskmål (1969)

o München 1979: lagen marscherar in till Europacupfinal. Och för första gången är ett svenskt lag (nåja, skånskt…) med. Sedan är Nottingham för starka, men ändå. Nåt bragdguld fick inte Nottingham.

o Vi var ju så nära… Men portugiserna överraskar borta mot Västtyskland, och i närgångna TV-bilder får vi se Robert Prytz gråta (1985)

o Jonas Kling hoppar in. 1997

 Hammarby gör sitt fjärde byte i derbyt mot Djurgården. Senare fastslås att det kostar 10.000 kronor att få genomföra extrabyten. Och Sverige har knäsatt en ny regel i fotbollsvärlden.

20-29:

o A star is born 1. Sverige och Sovjet spelar 4-4 och Ralf Edström hänger där högre än alla andra och – ja: hänger in dem.

o Målen som inte betydde något 1:  bara minuter kvar, Västtyskland leder med 2-1 och VM-drömmen är i kras. Då slår Torbjörn Nilsson en genialisk genomskärare och nyinsatte Mats Magnusson rör bollen för första gången. En lätt chip över flåbusen Harald Schumacher och alla tror att vi är klara för Mexico. (1985)

o Målen som inte betydde något 2:  Ett fullsatt Olympiastadion i Berlin vill se revansch för det försmädliga nederlaget i VM sju år tidigare.  I stället är det Hamrin som ännu en gång snuvar dem – en läcker språngskalle och matchen slutar 1-1.  (1965)

o Brasilien har blivit världsmästare och springer ärevarv med den svenska flaggan. Drygt 50.000 på läktarna med kungen i spetsen hyllar Pelé & Co.

o Hamrin igen: Cupvinnarcupen 1968. Snitsaren avgör för Milan med båda målen mot Hamburg

o Domare Anders Frisk har ingen bra dag på Stockholms Stadion den där oktoberdagen 1996. Men ännu sämre står det till hos hjärndöde ”Terror-Tommy” som stormar in på planen och sparkar ner Frisk, innan han stoppas av spelarna i det lag han ville ”hjälpa”.

o Division 2-match på Ullevi 1976. IFK Göteborg mot Gais. Och speakern annonserar publiksiffran: 50.690. 

I division 2.

På sjuttiotalet!

o Sverige har mött och slagit Finland på Råsunda. VM ser ut att vara uppnåeligt. Men det krävs en seger mot svårslagna Österrike. Då kommer beskedet: israelen Reuben Atar har avgjort mot Frankrike på bortaplan. Tommy Svensson åker i poolen på spelarhotellet och guldgrävandet i USA kan börja.

o Division 2, 1964 (väl?). Lennart Skoglund är ett vrak – men han slår den där hörnan rakt i mål.

30-39:

o  På pappret ser det ut som om utmarschen gick i jämn marschtakt: 1-2, 1-2, 1-2. Men visst minns vi det furiösa tempo som Hernan Medford höll när han sprang loss och gjorde 2-1 när Costa Rica skickade Sverige ur VM. (1990)

o Målen som inte betydde något 3: EM-kval borta mot Portugal. Inge Danielsson sprintar från halva plan, rundar den utrusande målvakten och slår in bollen ur ingen vinkel alls. Sverige missar EM ändå.men målet sitter på näthinnan.

 o Desto mer betydde Therns genomskärare rakt igenom det franska försvaret fångas upp av Martin Dahlin och målvakten är chanslös: 1-1 och VM-chansen lever.

o Svensk fotbolls pinsammaste ögonblick – inräknat Costa Rica, Terror-Tommy och Japan -36: Europamästerskapen i Sverige skall inledas. En ung gosse river av ”Du gamla, du fria” – och sedan är det dags för Bruno Wintzell att kliva in i den svenska idrottshistorien…   (1992)

o A star is born 2 : IFK Norrköping slår IFK Göteborg med 6-0 på Idrottsparken och med tre mål och tre piruetter visar nyförvärvet från Sundsvall att något stort är på gång (1990)

o FA-cupfinal, 1995. Evertons Anders Limpar gör en rusch på kanten och slår ett inlägg som till slut når Paul Rideout och landar i Uniteds mål – och Limpar får gå uppför den klassiska trappan

o Sverige gräver brons mot Bulgarien, och har lekstuga efter snabba 2-0. Henrik Larsson har kostat på sig att missa några lägen men nu stämmer allt.  Det vi framför allt minns är backen Tsvetanovs vurpa i straffområdet, innan Henke slår in bollen förbi Michailov med toupén.  (1994)

o Sviten som brast: efter 47 matcher i följd utan förlust spicker det till slut för MFF: redan nedflyttningsklara AIK spräcker den längsta segersviten i allsvenskans historia.

(1951)

o Den ende som inte såg var Erik Fredriksson. Diego Maradona fortsätter en redan framgångsrik karriär som handbollsspelare med en enhandsräddning på mållinjen mot Sovjet. Domare Fredriksson från Västergötland står trygg, men missar tyvärr handsen som verksamt bidrar när Argentina snubblar sig fram till en VM-final   (1990).

o Slutet på sagan: Brolin tänjer sig för att slå inlägget, kommer ner fel, vrider till foten, och en av de största karriärerna är i praktiken slut. Sverige vinner matchen mot Ungern men vem minns det i dag?

o Umeå, oktober 1996. Slutsignalen går, Ljungskile är i allsvenskan och pappa Wålemark springer barfota ut i snön.

40-

o Scholes missar, Seaman tvekar och ”kärnkraftverket” Johan Mjällby rusar fram och slår in avgörande 2-1 mot England på Råsunda  (1998)

o Borta mot Polen i VM-kvalet. Sverige leder med 1-0 men matchen står s.m.s. och väger, när Johnny Ekström sätter fart från mittlinjen. Springer och springer – och sätter dit 2-0 som tar oss till ett VM vi gärna glömmer.

o Volleyn alla glömt – men vi minns. VM 1974. Efter två oavgjorda mot Bulgarien och Holland måste Sverige slå Uruguay. Det förlösande målet är Edströms volleykanon från straffområdeslinjen – en förstudie till det mer berömda 1-0-målet mot Västtyskland (se ovan).

o 80-talets SM-finaler bjöd sällan på särskild sevärd fotboll. Ett undantag är ett glimrande ögonblick 1985. Som TV-tittare kan vi se att Sören Börjesson ser luckan där i bortre änden av målet, och nästan förstå hur han tänker  när han lyfter den förbi Wernersson och in i målet, just där. Och Örgryte blir överraskande svenska mästare.

…och nånstans där kom vi av oss. Vi nådde aldrig 50. Fritt fram för alla att fylla på.

Saknar du ögonblicket när det gick sådär extra bra för just din klubb, så är det förstås för att listan inte handlar om det. Det förutsätts att det är ögonblick som berör fler än dem som hejar på samma kubb som du.

Annars skulle ”Sump-Hugos” straff garanterat ha varit med.

Första hjälpen och sista skriket

Jag trodde länge att jag  lyssnade på samtida musik när jag hörde på GW Mercure, Andy Johnson Explosion, Stuart Bell,  Kari Bremnes, David Rovics, Barbara Thalhem eller Annika Norlin.

Ja jag trodde nog att även 90-talsdebuterande fenomen som Neutral Milk Hotel, Cirkus Miramar, Richard Shindell eller för den delen Lasse Winnerbäck liksom fanns i den nuvarande tiden. 

Skall sanningen fram så trodde jag nog till och med att ny musik av Neil Young eller Bruce Murdoch var samtida. Eller Bob Dylan. Eller nån sån.

Samtida, alltså.

Inte absolut-vid-gränsen-det-senaste-och-creddiga, inte som när jag jagade svåråtkomliga Pink Floyd-utgåvor på 60-talet & sådant 14årssjälvförverkligande.

Inte så, men hyfsat uppdaterat.

Men nu har jag till sist förstått att det inte är så, utan att det tvärtom är så som jag länge har förnekat, försökt förneka: 

Det är bara den som älskar First Aid Kit, med en distanslöshet som inte skådats hitom beatlemania, som riktigt hänger med.

Nu har jag fått höra det ytterligare så många gånger att jag till sist är övertygad.

Bara så kan man visa att man är rätt och inte hamnat i den hemska fälla som heter medelåldern, där man inte längre hänger med. Där man är daterad

Det är bara ett litet problem.

Det är att det här religiösa inte riktigt ligger för mig.

Jag kan tycka att saker är väldigt bra (lyssnar på Jason Isbell medan jag skriver detta), men det där med att Gud har uppenbarat sig, nej - tack men nej tack!.

Jag har helt enkelt inte den sortens nojor.

Visst tycker jag att det är jobbigt att bli gammal, fy fasen. Men jag har ingen ambition att blanda bort korten.

Jag fortsätter nog med min musik.

Där även de där tjejerna har plats i ett hörn. Ungefär så.

Stockholms egen Hurtigruten-linje.

En vacker sommarsöndag, som gjord för en båtutflykt. Vi hade snackat lite om Fjäderholmarna, men dit skulle visst alla andra, visade det sig. Så vi hoppade på Sjövägen från Nybroplan mot Frihamnen, en Stockholms egen Hurtigrut-linje.

Som den stora norska föregångaren är det en transportled för lokalbefolkning som också gläder turister, inte minst genom sina spännande landskapsvyer och sevärdheter. Och liksom Hurtigruten lockar den också lokalbefolkning att turista.

Lokalbefolkning spanar över Nybroviken riktning Djurgården.

Vid Blasieholmskajen vänder skärgårdsbåtarna baken till.  

Känns det verkligen nödvändigt med ett jättelikt Nobel-center just här?

En annan fråga: Är det sant att dykdalbarna har fått sitt namn efter hertigen av Alba?

När var du på Kastellholmen senast?

Som vanligt hörs illvrålen från Grönan över färjeläget vid Allmänna gränd 

Jag skulle INTE åka frivilligt i någon av de där prylarna. 

Utom möjligen slänggungan ute till höger.

Möjligen.

Vackra vyer, var det.

I alla riktningar...

..som sagt

Jag trodde en lång stund att båten hette "Häxan"

Men det står faktiskt Hättan.

Kanske inte lika flott inuti som exempelvis  M/S Nordkapp. 

Men en liten servering fanns det.

Dock obemannad.

Mycket folk på banan i dag...

Flaggan i topp på Valdemarsudde.

Det inte direkt vimlade av segel - men så var det inte heller lördag. Och inte kappsegling heller.

Här dock en båt under segel framför Bonniers Manilla-villa.

Via stopp bland annat vid Saltsjö Kvarn (samt Finnboda och Nacka Strand)...

...kom vi så småningom till Blockhusudden, där vi valde att stiga av.

Linjen fortsätter alltså annars hela vägen upp till Frihamnen - Stockholms svar på Kirkenes.

Vi var inte de enda som skulle av vid Blockhusudden.

Och några skulle på också.

Har man cykel har man första tjing på utsiktsvänliga platser, fick vi lära oss.

Hållplatsskylten på Blockhusudden. 

Utsikt in mot staden sammastädes.

Helt OK, om ni frågar mig,

Båten for i väg och vi tog en promenad i solen med utsikt mot Lidingö, Nacka, Fjäderholmarna (dit vi alltså inte kom denna gång) och ut mot den bara anade skärgården där bortanför.

Vederbörligen varnade beslöt vi oss för att hålla oss på land...

---och tog en sväng upp om Thielska galleriet i stället.

Mycket att titta på där.

Huset nästan lika sevärt som tavlorna. 

Och goda mackor.

Men till sist var det dags för hemfärd.

På Beckholmen vilade girafferna

Och kryssningsfartygen har kommit till staden som vilar på vattnet.

Från Nybroviken var det en kort tunnelbaneresa hem.

På så vis är Sjövägen onekligen smidigare än Hurtigruten.

Även om det å andra sidan finns mindre att se på vägen...