Nationaldagsfunderingar

I Sverige frågar vi oss ”varför firar vi inte vår nationaldag ordentligen som man gör i andra länder?”. I andra länder frågar man sig ”varför firar egentligen norrmän, fransoser och folk i USA sin nationaldag med sån iver?”

Handen på hjärtat, hur många andra länders nationaldagar kan du räkna upp?

De nordiska ländernas, någon? (Jag kan, faktiskt…)

Kanske har du koll på ett eller annat, därför att du minns själva händelsen (t.ex. Tysklands 3 oktober?), eller för att du har rötterna i något land vars nationaldag du känner till, eller för att du råkat vara där på resa när dagen firades –  och då troligen snarare med parader och politikertal än med dans på gatorna.

Men många är det inte, jag lovar.

Sverige var på sitt sätt ovanligt, därför att vi öht inte hade någon nationaldag fram till 2005, ovanligt men inte helt unikt.

Men så är det ju på många områden, vårt land är – som de flesta andra – ovanligt men inte unikt. Det tycker de flesta är i sin ordning, utom en del småborgerliga ängsliga själar som är skraja att bli utanför och gärna börjar yla om Jante (denna stad i Grundlovsdagens land - ett land som saknar nationaldag).

Så det var kanske OK att göra om Svenska Flaggans dag till nationaldag.

Det ena som det andra är skapelser av det näst senaste seklets nationalromantik.
Låt oss höja punschglasen för det, klappa pigan i baken, dricka kung Oscars skål och acceptera faktum.

Men om man hade velat ha den dagen införlivad med det svenska medvetandet på allvar, och mottagen med glädje snarare än surmulna funderingar över klämdagars placering, så hade man måst ge oss en ny helgdag.
Att flytta bort Annandag Pingst var ett billigt påfund.

Vi vet att siktet från början var inställt på att bli av med 1 maj, det var i de yrans tider när alla murar hade rasat och historien nått sitt slut; men därtill var tiden inte mogen. Kyrkan var en lättare motståndare än den stela arbetarrörelsen – eller kanske handlade det mer om att två slår den tredje.

Annandagen försvann som helgdag (den har fortfarande sin plats i kyrkoåret) och svenska folket tittade liknöjt på, mest funderande på hur man skulle fira midsommar.

Att Midsommarafton skulle ha varit en naturlig och utmärkt nationaldag har sagts många gånger förr. Jag tänker inte upprepa det, bara instämma.

Men som sagt – en ny helgdag hade mottagits med en annan entusiasm. Då hade vi firat, inte Gustav Vasa eller regeringsformens påskrivande eller de döda på stränderna i Normandie, utan att vi fått en ny ledighet i denna tid när vårt land är som vackrast och mest  njutbart att leva i.

Då hade det säkert gett med sig ganska fort. Vi hade visserligen firat nationaldag för att vi fått en nationaldag, men i alla fall. Det hade kanske förenat oss en smula.  Och jag tror att det ganska snart hade känts alldeles naturligt.

Den här dagen hänger i luften.
Full av förevändningar i stället för skäl.

(De andra nordiska ländernas nationaldagar: Danmark 5 juni, Island 17 juni, Finland 6 december. Norges kan ni, va?  

Fast Danmark har egentligen inte någon nationaldag, liksom inte heller de Förenade Konungarikena).