Första hjälpen och sista skriket

Jag trodde länge att jag  lyssnade på samtida musik när jag hörde på GW Mercure, Andy Johnson Explosion, Stuart Bell,  Kari Bremnes, David Rovics, Barbara Thalhem eller Annika Norlin.

Ja jag trodde nog att även 90-talsdebuterande fenomen som Neutral Milk Hotel, Cirkus Miramar, Richard Shindell eller för den delen Lasse Winnerbäck liksom fanns i den nuvarande tiden. 

Skall sanningen fram så trodde jag nog till och med att ny musik av Neil Young eller Bruce Murdoch var samtida. Eller Bob Dylan. Eller nån sån.

Samtida, alltså.

Inte absolut-vid-gränsen-det-senaste-och-creddiga, inte som när jag jagade svåråtkomliga Pink Floyd-utgåvor på 60-talet & sådant 14årssjälvförverkligande.

Inte så, men hyfsat uppdaterat.

Men nu har jag till sist förstått att det inte är så, utan att det tvärtom är så som jag länge har förnekat, försökt förneka: 

Det är bara den som älskar First Aid Kit, med en distanslöshet som inte skådats hitom beatlemania, som riktigt hänger med.

Nu har jag fått höra det ytterligare så många gånger att jag till sist är övertygad.

Bara så kan man visa att man är rätt och inte hamnat i den hemska fälla som heter medelåldern, där man inte längre hänger med. Där man är daterad

Det är bara ett litet problem.

Det är att det här religiösa inte riktigt ligger för mig.

Jag kan tycka att saker är väldigt bra (lyssnar på Jason Isbell medan jag skriver detta), men det där med att Gud har uppenbarat sig, nej - tack men nej tack!.

Jag har helt enkelt inte den sortens nojor.

Visst tycker jag att det är jobbigt att bli gammal, fy fasen. Men jag har ingen ambition att blanda bort korten.

Jag fortsätter nog med min musik.

Där även de där tjejerna har plats i ett hörn. Ungefär så.