VM-funderingar efter några dagar

Det är något.

Det är något jag inte kan sätta fingret på.

Något som gör det svårare än vanligt att uppbåda det där engagemanget.

Nej, jag tror inte det är åldern. Jag är mer engagerad i fotboll nu än jag var som 23-åring.

Det är klart att det spelar roll att Sverige inte är med, visst gör det; men en del av  mina hetaste minnen är från turneringar där Sverige inte ens var med (1982!) eller åkte ut tidigt. Och de stora minnena handlar ofta om matcher där Sverige inte var i närheten.

Önskar att jag kunde säga att det berodde på en sorts bojkott pga allt det smutsiga bakom arrangemanget. Men det är inte sant. Jag tycker och säger en massa saker om det. Men det ligger i en annan låda. Rent spel och goda människor är så sällsynta att man fick avstå från idrotten helt om man alltid krävde sådant bakom.

Kan inte gå igång

Men av någon anledning känns det som om lagen i årets turnering inte är tillräckligt engagerande.  Det finns så många som jag – fotbollsmässigt – inte har några starka känslor för.

Ghana, Uruguay, Japan, Colombia, Sydkorea, USA, Chile, Australien, Honduras.  Inte väcker de några starka känslor när de stiger ut på planen, vare sig positiva eller negativa. Jag kan inte riktigt gå igång på Elfenbenskusten eller Kamerun heller.  Eller Grekland. Och håller man sig till fotbollen är Iran ganska blankt. Costa Rica är någonting dimmigt ur historien.

Gamla favoritskap har också bleknat, Frankrike, Nederländerna, Belgien. Till och med Italien väcker mindre känslor än förr (jag säger det igen: 1982!). Särskilt så länge trekvartsfascisten Buffon är förstavalet i mål. Men det är klart att de finns där.

Till och med England 

Och spegelvänt känns även gamla hatobjekt betydligt mindre motbjudande. Jag har inga problem med Argentina eller Spanien längre, även om jag kanske inte väljer att heja på dem i första hand. och när jag läste en undersökning som sade att engelska fans är de som tror minst på sitt lag bleknade en annan gammal vanföreställning - den om de blekfeta berusade engelsmännen som brölar på i fast förvissning om att alla VM efter 66 har varit uppgjorda av fuskande utlänningar och att jolly old England egentligen är bäst i världen.  Så där försvann en viktig orsak till att önska dem ur vägen.

Och hur länge skall Kroatien behöva lida för Franjo Tudjman och de svenska mediernas yrvaket löjliga svassande för ”den unga nationen” på 90-talet?  I öppningsmatchen såg jag ett kreativt spelande lag, utan större divalater, bli rånat på en poäng eller tre.

Ingen portugisiska, tack!

Nej, det är väl bara de portugisisktalande länderna som jag stenhårt vill se förlora. Och när det gäller värdlandet handlar det till sist och återigen främst om det löjliga svenska gullandet med samba och jogo bonito och karnevalen och stränderna och Pelé 1958 och allt i en enda röra; bortseendet från såväl den dystra politiska verkligheten vid sidan av som det stundtals brutala spelet på planen.  I grunden är det bara den svansen jag ogillar.
Och så förstås Fifas och sponsorernas planering av hur Brasilien skall vinna titeln på hemmaplan och miljarder värdelösa Neymar-produkter ska kunna säljas.

Nej, det enda lag jag ser på med motvilja är Portugal.

Det är inte en reflex av att de slog ut Sverige i kvalet, det hade vilket lag som helst kunnat göra; vi har ju Hamrén.

Det är inte ens en följd av att den infernaliskt skicklige fotbollsspelaren Ronaldo verkar vara en så förfärlig människa, dessutom med tragiskt svåra balansproblem som han borde söka vård för.

Nej det sitter djupare.

När man trodde på en bättre värld

Dels går det nog tillbaka till Salazartiden, då när man lät politiska synpunkter styra, mer än numera – då när man trodde att världen kunde bli bättre – och hoppades att länder som just Portugal, eller Sovjet, eller DDR eller Spanien skulle förlora. Och dels hänger det nog samman med en lång rad av passerande spelare med aggressiv egen stil, svårartade balansproblem av Ronaldo-typ och en intensiv lidelse för att diskutera regelverkets tillämpning med domare, motspelare och understundom lagkamrater.

I min bok tillhör ”den filmande sydlänningen” som såväl spanjorer som italienare har fått personifiera inte något av dessa hedervärda folk. Han är portugis.  (Fast mest är han förstås en myt.).

Är jag nu rättvis, objektiv och saklig? Nej, vem har sagt det?   Då blir det ju inte lika roligt. För undvikande av alla missförstånd skall betonas att jag talar av min soff-åskådande bild av portugisisk fotboll.

Inget annat. Inget om länder eller nationalkaraktärer eller liknande trams.

Om jag trodde på nationalkaraktärer skulle jag till exempel inte kunna hålla på Tyskland. Jag skulle inte tro på das DFB-Elfs existens.

Hur kan detta oordnade och nonchalanta land, där tågen inte ens dyker upp, och folk tar paus när de tycker att de behöver, hur kan det frambringa en så välordnad kombination av exakthet och kreativitet, av välordnade roller och full frihet?  Detta, om något, visar att man skall vara försiktig med generaliseringar om folk och nationer (något som många tyskar har lärt sig den hårda vägen...).

Det går ju inte...

Men det är lite svårt.

Att hålla på tyskarna menar jag. 

Många år av den svenska blandningen av missförstånd kring ”maskinmässighet” och kvardröjande ekon av den där jävla österrikaren gjorde ju att de var hatobjektet nummer ett.
Och vann gjorde de lite för ofta också.
Och folk som Toni Schumacher och Horst Hrubesch stod i vägen.

Men med åren, med resorna dit och med förbundselvans utveckling, så har det blivit så. Att sitta bland de andra på Schunta i Maasholm med sitt ölglas och heja på någon annan, det skulle liksom inte gå.

Tillåtet, javisst, de är artiga för det mesta, tyskarna. Men det skulle inte kännas bra.

OK. När de möter Italien, då blir det svårt.  I EM senast stod det och vägde, men jag tänkte att tyskarna nog har en bättre chans i finalen mot Spanien, så jag hoppades lite på dem. vacklande. Med någonsorts dåligt samvete. Varpå Balotelli förstås stänkte in två och tog Italien till finalen där de mycket riktigt fick stordäng av spanjorerna.

Mitt fel. Absolut.

SVT:s VM-kompass säger också att jag skall hålla på Tyskland, trots att jag uppgav att jag helst skulle åka gondol till matcherna. (Det har jag tyvärr aldrig gjort – däremot faktiskt vaporetto. Det var fint).

Aftonbladet tyckte däremot att jag skulle hålla på Algeriet.

Den var ny.