Liten hjälpreda för samtida journalister

Många unga journalister har trots ofta goda ansatser inte riktig kläm på hur man i dessa tider skall genomföra en intervju med politiker.
Därför har man sammanställt ett hjälpande formulär enligt följande:

Formulär för intervju med regeringsföreträdare (s) som just föreslagit ett kraftfullt stöd till näringslivet pga den ena eller andra krisen:

Lämplig ingångsfråga:
- Jaha, men varför satsar ni bara på företagen, behöver inte vanliga människor stöd lika mycket?!?

Om svaret då blir något irriterande som:
-Vi lade ju ett stort paket i förra veckan med diverse stödåtgärder till drabbade medborgare, i drygt samma storleksordning.

…så blir nästa fråga förstås:
- Jaha, anser ni att staten faktiskt har råd med utgifter i den storleksklassen? Kommer inte alla era stödpaket att bli kostsamma för Sverige?!?

Om svaret då blir något i stil med:
-Det är viktigt att inte överbelasta statsfinanserna, förstås, men färska siffror visar ju att vårt läge är bland de bästa i OECD-området, och att det tillgängliga överskottet är betydande.

…så gäller det verkligen  att vara förberedd i sin research:
-Men hur ser ni då på kritiken från en nationalekonom vid universitetet i Canberra mot för stora statsutgifter i Sverige?

Den som inte har gjort sin läxa tvingas här improvisera, t.ex.
-Vore det inte bättre med generella skattesänkningar, här i landet med världens högsta skattetryck?

 

Formulär för intervju med borgerlig partiledare som just föreslagit ett kraftfullt stöd till näringslivet pga kris:

Var lägger ni tyngdpunkten i ert hjälppaket?

Oberoende av svar, nästa fråga:
-Vilka grupper räknar ni får mest hjälp av ert stödpaket?

Oberoende av svar, nästa fråga.
-Tack! Från regeringen sida har man ju anklagat er för att använda pengar som inte finns. Vad vill du svara på detta angrepp?

________

Det hela kan sedan sammanfattas på en text-tv-sida under rubriken:

 (S) vill ha kostsamt stödpaket
Glider undan svar om konsekvenser

December: Solen går ned

Den nedåtgående solen speglar sig i kvällshavet.

Som om all tid går mot sitt slut

Det är förstås inte sant, eller åtminstone bara ett sätt att säga det,

att se det  Vare sig man nu tror att tiden egentligen inte finns,

likt vissa som förläst sig på populärt hållna böcker om fysik,

eller om man vet att tiden är tillvarons mest centrala entitet,

och är lika evig som själva existensen, själva varat.

Men året är på väg att ta slut, vi står inför almanackans sista bild,

solen sjunker, mörkret sveper sig om allt som är vårt.

Det är sant.

Det är ovedersägligen sant.

Vi får ta det som det är

Vi får ta det som är som det är.

Solen går ner, mörkret kommer

Kanske kommer ljuset tillbaka, en gång, än en gång:

Det stora miraklet.

Kanske.

                                                                           Wormshöfter Noor

 

___________________________

Novemberbilden: Kanske behöver vi illusioner

Oktoberbilden: Övergångszoner
Septemberbilden: Mörker bildas
Augustibilden: Följa linjerna
Julibilden: Bilden av sommaren
Junibilden: Vem vet vad som händer?
Majbilden: Ibland blir det tydligt
Februaribilden:  Ingenting särskilt med det
Januaribilden:  En tid av väntan

November

När man nått så långt i livet att påfyllning med nya månader inte längre är en tanklös självklarhet, då händer också något med spegelbilderna, med speglingarna.

Det fanns förstås alltid en backspegel infälld i varje bild, men nu tar långsamt tiden rumslig gestalt.

Ögonblicken bildar nya mönster, serier, relationer: kartor över andra möjligheter.
Det är inte som att vi förlorat eller vunnit något, det är bara andra sätt att se

November är inte månaden som bjuder på särskilt mycket bilder. En dovt mörker ligger över många dagar, som skuggan av en större vinge
Hur mycket vi än vet att det bara handlar om astronomi så kvarstår faktum: ett mörker är det.

Och i en värld där tilliten allt mer bryter samman, där den som skriker högst får flest med sig, 
där de andra i bästa fall är stegpinnar att klättra på men i de flesta fall bara verkar uppfattas som hinder, är det inte utan att man saknar det klara ljuset - och dess spegelbild med vägen in i en annan värld.

Kanske behöver vi lite illusioner för att alls orka vidare.

                                                                                                               Tanto

___________________________

Oktoberbilden: Övergångszoner
Septemberbilden: Mörker bildas
Augustibilden: Följa linjerna
Julibilden: Bilden av sommaren
Junibilden: Vem vet vad som händer?
Majbilden: Ibland blir det tydligt
Februaribilden:  Ingenting särskilt med det
Januaribilden:  En tid av väntan

Jolanta & ja

 

Så gav vi Jolanta en chans till.
Denna gång utan att riktigt ha ”Å jänta å ja” ringande i öronen, som vid det första besöket.

I övrigt kvarstår det mesta av intrycken.

Det är vacker och väl framförd musik,  inte direkt några minnesvärda arior a la Puccini men skön sång av sopran och tenor. 
Och som vanligt ett fläckfritt Hovkapell; dock noterar vi att balansen mellan röst och orkester något oväntat är sämre på andra radens sida än på parkett höger.

Däruppe tenderar musiken ibland att överösta sången på ett sätt som vi inte upplevde på parkett.

Kanske har det att göra med sångarnas benägenhet att gå fram till scenkanten och sjunga rakt fram ut i salongen, kanske är det en tillfällighet, kanske är det en nyck i akustiken vid just den här uppsättningen.
Det är så i alla fall.

Folkoperan på speed

Uppsättningen är hur som helst det som vi har problem med, både sällskapet och jag, både första och andra gången.

Det är så mycket som stör, så mycket som är ovidkommande, så mycket som bara irriterar och kliar.
Mer än någonsin är denna föreställning full av dramaturgiska och scenografiska tics.

Det börjar redan med den videoproduktion som visas under ouvertyren, där en pojke utan närmare förklaring lurar en handarbetande kvinna att bränna sig på en i en ljusstake upphettad sax.
Samma kvinna (eller en liknande?) figurerar på scenen under delar av dramat, sittandes stilla utan att delta i handlingen.

Där finns en yngling som springer runt i solglasögon, hawaii-skjorta och knallgula sorts och "busar" på diverse kuliga sätt också; kanske är det samma kille, ehuru nu något äldre, kanske inte.
Förklaringar gives inte.
Han leker också med en mobiltelefon, vars bilder kan ses i de videoskärmar som finns här och var på scenen.

Solglasögon har f.ö. nästan alla; sannolikt är det någon sorts referens till att huvudpersonen Jolanta är blind. Men det utvecklas inte, förklaras ännu mindre.

Det är uppenbart att de som satt upp Jolanta inte litar helt på berättelsen. Ös på med effekter - med oklara effekter.
Det är som Folkoperan en dålig dag. På speed.

Ett enda råd

Hela det här "moderniserings"-tänkandet, jakten på en efemär "samtidskänsla" togs upp i Svenskans recension, där anmälaren dock gick förbi det faktum att det är en sjuka som absolut inte bara drabbat Jolanta; ni som läst några av mina operatexter förut vet att det utlöser en allergi, inte bara hos mig.
Vi kom f.ö. i en kort men intressant diskussion om detta med flickan i garderoben, som studerade teater och hade tänkt en hel del över saken.

Mitt enda råd till regissörer, dramaturger, scenografer: Om ni inte litar till berättelsens kraft, till själva sagan framställd i sin egen tid, om ni inte tror på publikens förmåga att bortse från modets och möbleringens tillfälligheter - stilisera! 
Välj bort allting som tidsfäster. Vräk inte på med nutidsmarkörer.
Och framför allt, till varje pris, försök inte blanda diverse osammanhängande tidsmarkörer för att jaga en ouppnåelig känsla av "tidlöshet".  Gör det inte!
Finns tidlösheten i texten lär den gå fram. Vare sig det är grekiska dramer, Shakespeare eller 1800-talsoperor.
Finns den inte där, välj ett annat stycke, eller spela det åtminstone som just en neddykning i en helt annorlunda tid.

Tack för ordet därvidlag.

Musiken, däremot, är som redan noterat mycket njutbar. Lätt glidande förs handlingen framåt; de klassiska ariorna är få - några fina duetter bjuds däremot på - vilket alltså dock inte hindrar flera av sångarna att stega fram till scenkanten och vända sig till publiken, synbarligen glömska av att de egentligen förväntas tala med sin älskade eller sin kompis eller sin konung.

Där är vi plötsligt långt från Folkoperan. 

Till jubelscener

Föreställningen är en samproduktion med en ensemble i Moskva, och kärnan i uppsättningen består av ryska sångare. Måhända är detta mer i enlighet med ryska manér än med dagens svenska praxis. Man kan leva med det, men lite ovant är det allt.

Varför man spelar stycket på drygt en och en halv timme utan paus är lite svårare att begripa.  Dramaturgen talar i programmet om att det är lika långt som en gängse biograffilm. Jaha. Jaså.

Nå, handlingen leds så småningom via en del sedvanliga opera-förvecklingar fram till en nästan överdrivet happy end, där Jolanta får synen åter, de älskande får varandra och vädret är vackert. Till och med en tendens till religiös försoning över konfessionsgränserna kan anas.

I dessa jubelscener, liksom ett antal tidigare, förekommer f.ö. väl mycket lovprisande av Herren för denne skribents smak.
Inte för att jag missunnar människor att uttrycka sin tro - inte ens när misstanken smyger sig in att det i själva verket mest handlade om anpassning till 1890-talens konventionalism - utan helt enkelt för att det blir en smula tjatigt.

Men det är väldans trevligt att verksamheten åter är igång. 

Ensemblen tackar för sig - det välsjungande kärleksparet Jolanta och greve Vaudémont nånstans i  mitten - bredvid kung René som applåderande vänder sig bakåt, och med dirigenten John Fiore emellan sig. Längst ut till höger killen i gula shorts som far runt och förvirrar, utan att ingå i handlingen.

Sällskapet begrundar det denna gång ganska magra programmet

Spretiga tankar efter lång tid

 

Tänk hur bråttom vi har fått av alla tidsbesparande prylar.

                                                                      * * *  

De språkliga pseudofraserna. Samma kultur som kallar problem för ”utmaningar” tjatar också fram frasen ”Jag älskar utmaningar”.
Jaha du.
Du älskar att få problem, alltså?

                                                                      * * *  

Många värjer sig mot förändringar: till exempel att inte längre få leva i en värld där saker förändras hela tiden.

                                                                      * * *  

Människor som tror att de blir fria bara för att de lämnas ensamma

                                                                      * * *  

Mediernas sammanslagning av områdena Kultur och Nöje till Kultur & Nöje. 
Nöje handlar om det som roar och underhåller; något som absolut har sin plats.
Men kultur handlar om det som väcker tankar och ställer frågor.  Och det är ju ”så himla jobbigt, liksom”.
Effekten blir att bevakningen, inriktad på livspusslarnas 20-40 som den är, bara handlar om Nöje.
Kultur och Nöje redovisar vilka US-amerikanska tv-serier man inte får missa och rankar vilka av årets julfilmer som någon på redaktionen tycker är bäst.

                                                                      * * *  

Varifrån kommer detta gränslösa hat mot alla som vill begränsa egoismen?

                                                                      * * *  

Eftersom samtiden älskar att uppfinna hjulet utan att ens förstå det är man svårt överkänslig för alla påpekanden om att något liknande redan prövats.

                                                                      * * *  

I en värld där det mesta säljs in som enkelt och bekvämt – är det så konstigt om många kräver att politiken skall vara likadan?

                                                                      * * *  

Vi har alla en benägenhet att tro att andra är lyckligare än de faktiskt är, rapporterar morgontidningen. Och det är ju lite tråkigt.
Men verkligt problematiskt på samhällelig nivå blir det först när man förvandlar livet till en sorts tävling.

                                                                      * * *  
Folk som har manualer i stället för stil

                                                                      * * *  

Journalister som försvarar sina feltramp med att ”Ja men det engagerar ju folk”.
Journalistikens uppgift skulle inte vara att väcka känslor, utan att ge information.
Känslor har vi skönlitteraturen till.

                                                                      * * *  

Och så de duktiga journalister som kan allt om offentlighetsprincipen – men aldrig drar några slutsatser om var den verkliga makten finns, av det faktum att denna princip endast tillåts gälla just för de offentliga verksamheterna.

                                                                      * * *  

Många som talar högt om sitt förakt för vår längtan efter trygghet tecknar likväl omfattande försäkringar.

                                                                      * * *    

Kommer ni ihåg den tiden när cyklar hade ringklockor och bilar hade blinkers?

                                                                      * * *  

Människor är upprörda över att begravningar då och då dröjer mer än fyra veckor efter dödsfallet, men har inget att säga om att gravplatser går förlorade efter bara 25 år.

                                                                      * * *  

Om jag hyser förakt för de med tankeförmåga mindre bemedlade?
Nej, men jag är trött på deras krav på att få bestämma över mig.

                                                                      * * *  

Tänk att just de som yvs över att vara ”sverigevänner” är särskilt upprörda när Sverige enligt deras mening ”inte gör som alla andra”.

                                                                      * * *  

Gåta:
-Vad kallar man en partiledare som är redo att samverka med såväl ett parti med nazistiska rötter som ett med kommunistiska, för att försöka störta en socialliberal regering?
-Ulf.

                                                                      * * *  

Oroande nog tycks tanken fortsätta att sprida sig, att demokratins enda uppgift är att expediera en majoritets önskningar.

                                                                      * * *  

De som med sina reklambudskap vill övertyga oss om att köpa något av dem – varför använder de så imbecilla och falska röster?

__________________________________________________

"Missunsamhet, sex och domänförlust" - Spretiga tankar i februari

Demokratiproblemet -  Spretiga tankar i november

Folk är ju ändå inte mer än människor"  - Spretiga tankar i september

Oktober: Övergångsszoner

 

Upp och ner, här och där, långt borta och nära.
Himmel, hav,  horisont eller helvete.  Så många förskjutningar, gränser, övergångszoner,

verkliga eller skenbara motsatser som fångas upp i speglingens paradoxer

En tunn rand mellan nu och då.

Och sedan?

Ingen vet

Sjöns yta blank.

Dagens yta ogenomskinlig.

Tidens gång, omöjlig att följa 

Och det bleknande ljuset.

                                                                                                                            Trekanten          

____________________________

Septemberbilden: Mörker bildas
Augustibilden: Följa linjerna
Julibilden: Bilden av sommaren
Junibilden: Vem vet vad som händer?
Majbilden: Ibland blir det tydligt
Februaribilden:  Ingenting särskilt med det
Januaribilden:  En tid av väntan

September: Mörker bildas

Nån gång kommer mörkret

Det är den tiden, det är oundvikligt

Den tid då en spegling inte längre lyser upp

Utan bara berättar samma sak som alltid

Och det egendomliga är att vi aldrig märker det komma,

bara ser att det har hänt

Att tiden är en annan

Att det är mörker nu som avbildas

Att det är mörker som nu bildas

                                                                                                          Kyrksjön, Ytterhogdal

_______________

Augustibilden: Följa linjerna
Julibilden: Bilden av sommaren
Junibilden: Vem vet vad som händer?
Majbilden: Ibland blir det tydligt
Februaribilden:  Ingenting särskilt med det
Januaribilden:  En tid av väntan

 

Augustibilden: Följa linjerna

Det är inte alltid lätt att avgöra vilka linjer som är raka och vilka 

som slingrar en smula.

Och det är naturligtvis inte så ofta som det alls är viktigt.

Men på något vis måste man följa linjerna; något annat sätt 

att ta sig vidare finns inte.

Ögat följer, söker rörelsen också i det stillastående, det skenbart orörliga.

Det finns inget val i det. Vi ställs inför världens bilder, och vi följer linjerna.

Speglingen lurar oss sällan.

                                                              

                                                                               

                                                                                                 Söder Mälarstrand 

__________________

Julibilden: Bilden av sommaren

Junibilden: Vem vet vad som händer?

Majbilden: Ibland blir det tydligt

Februaribilden:  Ingenting särskilt med det

Januaribilden:  En tid av väntan

 

Julibilden: Bilden av sommaren

Bilden av den svenska sommaren speglad; röda stugor med vita knutar bortom gröna fält och ängar, under en ljust blånande himmel.  Ett lugn i tiden utanför tiden.

Lite moln på himlen hör till.  Inget som egentligen skall oroa, bara så att bilden kompletteras.

Och för att man så småningom till sin förvåning skall upptäcka att molnen syns mer skarpkantade och avgränsade i speglingen än på himlen.

Det finns alltid något bedrägligt i fotografiernas stillhet.

Men det kan finnas en sanning där också.

Där.

Också.

                                                                                                                           Järvsö

_________________

Junibilden: Vem vet vad som händer?

Majbilden: Ibland blir det tydligt

Februaribilden:  Ingenting särskilt med det

Januaribilden:  En tid av väntan

Junibilden: Vem vet vad som händer?

Årstider växlar och blandas. Det är vår, det är sommar.

Snö smälter.

Speglas 

Tid går, går över, drar bort

Också spegelbilderna försvinner, om än allt ett bråkdels ögonblick senare än det som de speglat

Ven vet vad som händer i dessa bråkdelar?

                                                                                                                  Geirangerfjorden

__________________

Majbilden: Ibland blir det tydligt

Februaribilden:  Ingenting särskilt med det
Januaribilden:  En tid av väntan

Majbilden: Ibland blir det tydligt

 

Nej, det är inte sagan om de två tornen.  
Det är inte ens sagan om konungens återkomst, även om tillvaron nu mest handlar om just det:
att försöka komma tillbaka. 
Det är en bild, en spegling, ett tillfälligt utsnitt. 

Och en viss sorts fingervisning om hur det är finns där förstås: bildens delar hänger visserligen ihop  - men sitter inte riktigt samman. 
Världen är alltid ett pussel vars olika delar inte någonsin låter sig sammanfogas till en slät, enhetlig, förståelig och alltigenom tolkningsbar bild.

Så har det alltid varit och så kommer det att förbli; detta är verkligen ingen djup insikt, snarare en randamärkning av den typen man finner i massproducerade almanackor i presentbutiker.

Men ibland blir det tydligt. 
Ibland är det just så, inte på något annat vis.

Nu är en sådan tid.

                                                                                                    Spegling i fönster på Borgargatan



__________________

Februaribilden:  Ingenting särskilt med det

Januaribilden:  En tid av väntan

Spelet om människors liv

De svenska regionerna spelar just nu ett obehagligt, potentiellt dödligt spel med vaccineringen, och ingen verkar reagera.

Vad som sker är att man ju vaccinerar den personal som arbetar inom hemtjänsten, men dröjer med att vaccinera en stor grupp av de äldre som har hemtjänst, och som denna personal arbetar för, och möter.

Endast om dessa äldre är friska och rörliga nog att, vid av regionen bestämt tidpunkt, ge sig av till av regionen bestämd vaccinationsplats, kommer de i fråga för vaccination.
Den som inte kan, inte orkar, inte vågar, inte förmår, blir utan vaccination

Undanflykterna för att inte vaccinera hemtjänstberoende 94-åringar i deras hem varierar.
Det går inte att flytta vaccin, heter det ibland.
Det finns risk för att vaccindoser blir över, heter det ibland.
Det är för tidskrävande och krångligt, tycker någon.

Hur som helst, så får de vänta.

Och vad händer då? 
Kommer den personal som nu är vaccinerad och därmed rimligt skyddad mot allvarligare sjukdom, men som kanske kan få lättare symptom, och under en förvisso troligen kortare tid, men likväl vara smittbärare - kommer denna personal då fortfarande mangrant leva lika försiktigt och återhållsamt som hittills?
Kommer de att fortsätta hålla avstånd, inte träffas, inte röra aig ute, inte resa, och så vidare, i samma utsträckning som de hittills gjort?
Alla som tror det räcker upp handen.

Ni med handen uppe kan leta upp en bok om människors psykologi eller googla lite i ämnet.

Ni andra fattar, va?

Detta skrämmer åtminstone mig mer än mycket annat just nu.

 (Och det blir inte mindre skrämmande av insikten att regionerna, med mediernas hjälp, kommer att vältra över ansvaret på någon annan.)

_________________________

Man kan invända att regionerna hade tänkt att använda Astra Zenecas vaccin för alla de äldre som inte kunde röra sig. Och att det först i förra veckan beslutades definitivt att det inte skulle användas.
Men alla, även de som planerar i våra regioner visste tidigt att Astra Zenecas vaccin skulle dröja klart längre än Pfizer/Biontech och Moderna. Åtminstone det borde i så fall - om detta alls har med saken att göra - ha tydliggjorts.

Och att det funnits tveksamheter kring Aztra Zenecas vaccin för äldre har ju stått klart en avsevärt längre tid. Sen i höstas.

Plan B, någon?

Att i detta läge skylla sina egna beslut på att "staten" inte kan "garantera" vaccin och att regionerna därför drabbas av "brist" är så lågt, så gement.

______________________

Det skall också sägas att det framför allt är Region Stockholm som utmärker sig genom att vägra vaccinera äldre i hemmet.

I vissa andra regioner förekommer det.

Ett speciellt fall var vaccinationerna på Stenhammars slott i januari.

Man kan förvisso le lite åt detta exempel, men samtidigt visar även det att man KAN vaccinera människor på plats om man gör sig omaket.

Det går naturligtvis att säga att kostnaderna är för höga

Och ja, kanske "vi" tycker att det blir för dyrt att vaccinera de gamla i hemmen.

Men då hoppas jag att de som tycker så, åtminstone inte hörde till kören som i våras med brösttoner stämde upp litanian om att "Sverige med sin strategi med berått mod offrar åldringars liv".

Men det är klart, de styrande i Region Stockholm valdes på programmet att sälja ut verksamheter och sänka skatter, inte på att ge god vård åt alla medborgare.

• 
  

Spretiga tankar: Missunnsamhet, sex och domänförlust

Hörni, de här som så gärna vill värna vår svenska kultur, hur stavar de till domänförlust?

  

Den demokratiska idén om att alla har rätt att delta i det offentliga samtalet förlorade allt lite av sin moraliska styrka när man tappade bort tanken om folkbildning

 

Det har faktiskt aldrig varit förbjudet att vara obildad och korttänkt.  Men förr upphöjde man det inte till politisk ideologi.

 

Med människor som betraktar utopin som manual för samhällets organisation kan man inte diskutera – och alldeles särskilt inte med dem som inte ens märker att de gör det.

 

Försvaret för språkliga tillkortakommanden: ”Man förstår ju vad som menas!”.
Ja, måhända. Tills man plötsligt inte förstår någonting alls.

 

Ett visst mått av förnöjsamhet har sällan skadat människan

 

De flesta som längtar hem till platser där de en gång bott längtar inte till platsen, utan till tiden.

 

Det finns inte sällan en sammanblandning mellan ordet ”vackert” och ordet ”utsirat”. 
Jag tror att den löper över de flerskiktade betydelserna av ordet ”fint”

 

Alldeles som de som hackar på ”avundsjuka” ofta själva är påfallande missunnsamma, verkar de som anklagar andra för att bara ”drivas av prestige” nästan alltid vara stelt stannade i värnandet av -  sin prestige.

  

Vi vet alla vad vi tycker om att locka med privilegier och fördelar i utbyte mot sex. 
Men – vad tycker vi egentligen om att locka med sex i utbyte mot privilegier och fördelar?

 

Att vara känd var förut en effekt av vad man hade gjort eller upplevt. I dag  har det blivit en egenskap, en del av ens personlighet.   Och i släptåg nästa tanke, att man därför också är betydelsefull.
Så kan det gå med språket, och det som språket avbildar

  

Och hur stressade en del verkar bli över tanken på att stressa lite mindre

                                              **************

I en alltmer komplicerad värld ökar efterfrågan på enkla lösningar


Att regioner som genomsyras av Det-gäller-att-hålla-sig-framme”-tänkande får svårt att genomföra ett solidariskt och rättvist vaccinationsprogram är knappast ägnat att förvåna.
Men patetiskt blir det när sådana som drivit detta tänkande ropar på att Pappa Staten skall lösa alla problem.

  

Svenskarnas (eller danskarnas eller tyskarnas eller fransmännens eller amerikanernas) ovilja och oförmåga att avstå från någonting – vare sig det är julresor eller Bläck-shopping eller festliga träffar eller vad det vara månde – bådar inte vidare gott inför kampen mot klimatomvandlingen

 

Jag trodde faktiskt på fullt allvar att tillkortakommandena under pandemin skulle sätta ljuset på de dåliga förhållandena inom äldrevården.
Men just inget hände.
Förrän man till sist ÄNTLIGEN hittade en väg att välta allting i regeringens knä.
”Dör en massa människor i onödan? Skiter väl jag i!
Vad sa du, kan vi använda det mot regeringen?  Jävlar, nu måste vi agera!”

 

                                               ****************

Det finns en konstig tanke om att det är Donald Trump och hans gelikar som skapat den polarisering och den missnöjda mobb som vi sett släppas loss den senaste tiden. Så är det ju inte.
Vad Trump gjort är att han eldat på missnöjet, givit mörkret röst, och släppt ut tigern ur buren. Skapad är polariseringens pöbel av en politik som länge har sett till de fåtaligas intressen och skrattat åt det allmännas förfall.

  

Man kan också fundera över om inte en del av dem som nu offentligt oroar sig för polariseringen tidigare har suttit på redaktionsmöten och gottat sig åt ”spännande dramaturgi i sändningen” när oförenliga ståndpunkter fåtts att kollidera och gapen vidgats.
Eller, rättare, det behöver man inte alls fundera över.
Det är så.

                                                         **************

Donald Trumps ärelösa avsked och corona-vaccineringens förvisso långsamma men dock fortskridande ger oss en unik chans att förstå och faktiskt själva känna på den samtida populismens tankefigur.
För vad är det som så många nu uttrycker – jo en djup längtan efter att det skall ”bli som vanligt igen”.
Och just det, mina vänner, är något som finns djupt i kärnan av missnöjets tid: längtan efter att det ”skall bli som vanligt igen”.

 

Debatten om problemen med att stora företag stänger av Trump och andra, och därmed de facto påverkar yttrandefriheten, om än icke i formell mening, visar i sitt yttersta bara på konsekvensen av det försvagade samhället.
Det är i grunden naturligtvis inte enskilda – företag eller andra – som skall stoppa dem som hotar det gemensamma, om så måste ske – det är samhället.

 

                                                ***************

En ”verkligare verklighet” än den vi kan varsebli – den kan vi inte varsebli.

 

Gång på gång läser och hör jag att ”Människan behöver något att tro på”.
Fast vi vet att det inte är sant. Det är en åsikt, eller omständligare uttryckt en filosofisk hållning.  Det är sant att många människor tycks känna ett behov av att tro på något, och kanske mår de även bra av det.
Men – ”Människan”??

 

Den meningsskapande myran.
Antag att en fundersam myra riktigt kom igång att tänka på meningen med livet för myror i allmänhet och honom själv i synnerhet. På universums konstruktion och myrors roll i detta.
På lidandets roll, på världens ondska och hur en myra kan förhålla sig till det.
Och tänkte tanken att det finns en djupare sanning, en verkligare verklighet för myror än den man omedelbart varseblir.
Att denna mätbara omedelbara värld av granbarr och stackar inte är den enda, utan att det faktiskt finns en djupare mening med myrors liv.
Det kunde man småle åt – den meningsskapande myran.
De flesta människor skulle finna det tämligen absurt.
Men om en annan människa tänkte samma sak, då var det väl ändå ganska fint?

__________________________________________________

Demokratiproblemet -  Spretiga tankar i november

Folk är ju ändå inte mer än människor"  - Spretiga tankar i september

Februari: Inget särskilt med det

 

Om älven speglar himlen eller himlen speglar älven kanske inte spelar någon roll.
Ön speglar sig själv, allt fortsätter i olika riktningar.
Obekymrad av den gamla filosofiska gåtan - "finns spegelbilden där även när spegeln inte finns?"

Februari är naturligtvis en kall månad, isblå eller isgrå, någon gång nästan genomskinlig, andra gånger nästan svart.

Det är också en sorts speglíng, förstås: allt beror av ljuset. Bilder, spegelbilder, varseblivningar.

Det där är också elementa.

Ön ligger där den ligger. Himlen och älven, den ena välver sig, allt högre i det långsamt återvändande ljuset, den andra färdas omärkligt, som krävde färden faktiskt ingen rörelse.

I det långa perspektivet slocknar alla spegelbilder. I det korta är det bara vi som hastigt rör oss, bleknar, försvinner.

Det är inget särskilt med februari, denna eller andra.

Eller?

                                                                                                              Utsikt från Näverön

_________________

Årets tema är Speglingar

Januaribilden:  En tid av väntan

En lättnadens suck - men över vad egentligen?

En lättnadens suck verkar gå över världen, den dag då Donald Trump lämnat Vita huset.

Och ett ögonblick må det väl vara oss unt att känna att ett stänk av normalitet och förnuft har återvänt.

Men det finns ett djupt oroande stråk av nu kan vi fortsätta som förut över många reaktioner i breda kretsar, i gamla och nya medier världen över.

Och det är ju inte så.

Som förut

Lögnaren, narcissisten, skrythalsen Donald Trump har tvingats omlokalisera till Florida, med oklart vilka planer i sitt omfångsrika bagage.

I övrigt är det som förut.

I USA anser fortfarande en stor portion av de republikanska väljarna att valet ”stals” – de har inte förstått sitt eget lands valsystem. 

En mindre grupp, oklart hur stor, är uppenbarligen beredd att ta till våld för att ”försvara” sin ståndpunkt

Rättegångar, mot Capitolium-stormare och kanske mot Trump själv och hans entourage, lär inte dämpa motsättningarna

Pandemin hänger som ett svart moln över landet.

De ekonomiska och sociala problem som vållat den mångomtalade splittringen  - ekonomisk omställning, globalism, klyftor, rasism med mera – är lika stora som någonsin.

Vart Trump och trumpismen tar vägen vet ingen.

Här hemma?

Och här hemma har vi samma grå vinterdagar i pandemins skugga och klimatkrisens ohyggliga strålkastarsken.

Vi har ingen Trump, men vi har en högljudd opinion som påhejad av sina politiska ”ledare” och generöst återgiven av medierna verkar se som politikens allt överskuggande mål att ”bli av med såssarna”.

En opinion av skränfockar som kastar sig över varje möjlighet att diskreditera, gnälla och förtala. Frikostigt beredd fora även på platser där man tills ganska nyligen inte skulle ha väntat det, exempelvis SVT:s Facebok-trådar.

Vi har en s.k. oppositionsledare som väljer just Trumps avgångsdag till att kungöra att nu vill han samarbeta med trumpismens svenska systerparti, för de har ”ändrat sig”. (Han har visst inte stämt av med Mitch McConnell och de andra i det republikanska partiets ledning vad de tror om den planen…)

Vi har en statstelevision – fd public service – som, möjligen av rädsla för att de nyssnämnda skränfockarna skall skriva ”vänstervriden” nånstans på FB, silar mygg och sväljer kameler, låter borgerliga regionpolitiker komma undan allt ansvar medan man jagar enstaka statsråds resdagar, och håller kompissamtal med Uffe och Mattias.

Vi har en sorts vänster som tycks skygga för ordet klass medan man ägnar sig just åt att säkerställa att i övrigt de ord som används endast är de för ögonblicket godkända.

Och detta som sagt i skuggan av en pandemi, som svårt misskötts av regioner som ingen ställt till ansvar, medan somliga politiker inte dragit sig för att nyttja ett nationellt krisläge till att försöka plocka billiga poäng för att försvaga landets styre.
Och en klimatkris som man knappt ens vågar tänka på.

Och inte bara

Och det är bara Sverige. 
I grannlandet Tyskland trängde populister för några månader sedan in i riksdagen och gav sig på ledamöter (med måttligt eko här i Sverige), ett Tyskland som trots sin historiska ballast av diktatur-motvilja också dras med en skränfocksopinion liknande vår.

I det populisttyngda Italien råder regeringskris. I Storbritannien med dess självförvållade brexit-elände härjar Boris Johnson, som bara i relief mot Trump kan fås att framstå som en någorlunda sansad politiker. I Finland är populistpartiet Sannfinländarna – världens enda parti med svenskfientlighet på programmet – nu landets största.

Polen och Ungern är vad de varit länge. Tjeckien och Slovakien är på den vägen. Nyss har en lärjunge till Orban tagit över i Sloveníen.

Ryssland och Turkiet utgör samma hot mot grannländer och mot den demokratiska ordningen som de gjort länge, nu bara ytterligare styrkta av Trumps vanskötsel av USA:s utrikespolitik och malträterande av demokratin och ordningen.
Och Saudiarabien, Iran, Nordkorea – var skall man börja?

Och Kina förstås.  Den nya enda verkliga supermakten. Inte ”outgrundligt” som den orientaliserande myten säger, men i praktiken nästan lika oförutsägbart som Donald Trump.

Det enda som torde vara säkert är att vi här i Sverige, världens mest anpassliga land, säkert kommer att ligga långt framme i att lära oss mandarin och käka med pinnar när kineserna tar över helt  – och därpå gnälla över att ”utlänningarna” inte hänger med i den moderna tiden.

Januaribilden: En tid av väntan

Man ser den, och man ser den inte

Man vet att den finns, men man vet ändå inte

Det är en tid av väntan

En tid med mycket inte i sig

Dagar som inte når ända fram

Dagar som är borta innan de börjat

Aldrig är ljusets bedräglighet så påtaglig som nu

Aldrig känner man tidens upplösning så skarpt,

rakt igenom kropp och själ och alla lager mellan dem

Aldrig är ensamheten så ensam 

och gemenskapen så bräcklig

Aldrig är det nära så undflyende

och det vilande så långt borta

Man ser solen, och man ser den inte -

________________________________________________________

Årets tema är Speglingar.

Januaribilden är från Kjöllefjord

            

 

Därför vill de räkna fel

Ni kanske funderar över varför Trumps stödtrupper i USA-kongressen med vad som verkar vara mot bättre vetande in i det sista slåss för att fördröja räknandet och det slutliga – får man hoppas – utropandet av Joe Biden till ny president?

Svaret är ganska enkelt.

Det beror på att den amerikanska ytterhögern, liksom ytterhögern i allmänhet, har fattat hur mycket politiken handlar om symboler, om utspel, om ren teater. Om storyn, för att tala nusvenska.

Det kanske inte är så konstigt, för den delen – ytterhögerns mest profilerade (och mest destruktiva) rörelse hittills var ju lika mycket teater som politik, i all sin förfärande dödlighet.

Det här verkar inte ha gått in lika väl hos vänstern och mitten, som oftast verkar envisas med att tro att sakfrågor, fakta och redlighet skall göra jobbet.

Vilket får en del av dem att till och med ha svårt att inse att vad de gör på sin fritid under pandemitider spelar en väl så stor roll som vilket arbete de lägger ner där på departementet eller verket eller var det nu är - att inte kunna ta till sig att de är symboler lika mycket som människor.

Det kan man trött eller bittert begråta när man följer debatten – och dess undervegetation – här på hemmaplan.

Nåväl vad trumpisterna nu gör är att jobba med berättelsen.  De lär inte kunna hindra att Biden och Harris blir formellt utsedda, men de kan se till att de blir det först efter en utdragen debatt, en som säkert varar långt in på natten.

Och berättelsen blir då att ”Jaja, de lyckades bli valda, men det var först efter en stenhård debatt där de fick slåss ända in på målsnöret, och stora delar av kongressen motsatte sig valet”.

Borta är en storseger i valet, borta är de förkrossande elektorssiffrorna och den tydliga majoriteten av ”the popular vote”.

Kvar är berättelsen om att kongressen egentligen inte ville ha den valda presidenten, och att det råder osäkerhet om legaliteten i hela valet.

Det är vad det handlar om i kväll.