Hörni, de här som så gärna vill värna vår svenska kultur, hur stavar de till domänförlust?
Den demokratiska idén om att alla har rätt att delta i det
offentliga samtalet förlorade allt lite av sin moraliska styrka när man tappade
bort tanken om folkbildning
Det har faktiskt aldrig varit förbjudet att vara obildad och
korttänkt. Men förr upphöjde man det
inte till politisk ideologi.
Med människor som betraktar utopin som manual för samhällets
organisation kan man inte diskutera – och alldeles särskilt inte med dem som
inte ens märker att de gör det.
Försvaret för språkliga
tillkortakommanden: ”Man förstår ju vad
som menas!”.
Ja, måhända. Tills man plötsligt inte förstår någonting alls.
Ett visst mått av förnöjsamhet har
sällan skadat människan
De
flesta som längtar hem till platser
där de en gång bott längtar inte till platsen, utan till tiden.
Det finns inte sällan en
sammanblandning mellan ordet ”vackert” och ordet ”utsirat”.
Jag tror att den löper över de
flerskiktade betydelserna av ordet ”fint”
Alldeles som de som hackar på ”avundsjuka” ofta själva är påfallande missunnsamma, verkar de som anklagar andra för att bara ”drivas av prestige” nästan alltid vara stelt stannade i värnandet av - sin prestige.
Vi vet alla vad vi tycker om att locka med privilegier och
fördelar i utbyte mot sex.
Men – vad tycker vi egentligen om att locka med sex i utbyte
mot privilegier och fördelar?
Att vara känd var förut en effekt av vad man hade gjort eller upplevt. I
dag har det blivit en egenskap, en del
av ens personlighet. Och i släptåg nästa tanke, att man
därför också är betydelsefull.
Så kan det gå med språket, och det
som språket avbildar
Och hur stressade en del verkar bli över tanken på att stressa lite mindre
I en alltmer komplicerad värld ökar
efterfrågan på enkla lösningar
Att regioner som genomsyras av Det-gäller-att-hålla-sig-framme”-tänkande får svårt att genomföra
ett solidariskt och rättvist vaccinationsprogram är knappast ägnat att förvåna.
Men patetiskt blir det när sådana som drivit detta tänkande ropar på att Pappa
Staten skall lösa alla problem.
Svenskarnas (eller danskarnas eller
tyskarnas eller fransmännens eller amerikanernas) ovilja och oförmåga att avstå
från någonting – vare sig det är julresor eller Bläck-shopping eller festliga
träffar eller vad det vara månde – bådar inte vidare gott inför kampen mot
klimatomvandlingen
Jag trodde faktiskt på fullt allvar att tillkortakommandena
under pandemin skulle sätta ljuset på de dåliga förhållandena inom äldrevården.
Men just inget hände.
Förrän man till sist ÄNTLIGEN hittade en väg att välta
allting i regeringens knä.
”Dör en massa
människor i onödan? Skiter väl jag i!
Vad sa du, kan vi
använda det mot regeringen? Jävlar, nu
måste vi agera!”
****************
Det finns en konstig tanke om att det är Donald Trump och
hans gelikar som skapat den
polarisering och den missnöjda mobb som vi sett släppas loss den senaste tiden.
Så är det ju inte.
Vad Trump gjort är att han eldat på missnöjet, givit mörkret
röst, och släppt ut tigern ur buren. Skapad
är polariseringens pöbel av en politik som länge har sett till de fåtaligas
intressen och skrattat åt det allmännas förfall.
Man kan också fundera över om inte en del av dem som nu
offentligt oroar sig för polariseringen tidigare har suttit på redaktionsmöten
och gottat sig åt ”spännande dramaturgi i
sändningen” när oförenliga ståndpunkter fåtts att kollidera och gapen
vidgats.
Eller, rättare, det behöver man inte alls fundera över.
Det är så.
Donald Trumps ärelösa avsked och corona-vaccineringens
förvisso långsamma men dock fortskridande ger oss en unik chans att förstå och
faktiskt själva känna på den samtida populismens tankefigur.
För vad är det som så många nu uttrycker – jo en djup längtan
efter att det skall ”bli som vanligt igen”.
Och just det, mina vänner, är något som finns djupt i kärnan av missnöjets tid:
längtan efter att det ”skall bli som vanligt igen”.
Debatten om problemen med att stora företag stänger av Trump
och andra, och därmed de facto påverkar yttrandefriheten, om än icke i formell
mening, visar i sitt yttersta bara på konsekvensen av det försvagade samhället.
Det är i grunden naturligtvis inte enskilda – företag eller andra – som skall
stoppa dem som hotar det gemensamma, om så måste ske – det är samhället.
***************
En ”verkligare verklighet” än den vi kan varsebli – den kan vi inte varsebli.
Gång på gång läser och hör jag att
”Människan behöver något att tro på”.
Fast vi vet att det inte är sant. Det är en åsikt, eller omständligare uttryckt
en filosofisk hållning. Det är sant att många människor tycks känna ett behov av
att tro på något, och kanske mår de även bra av det.
Men – ”Människan”??
Den meningsskapande myran.
Antag att en fundersam myra riktigt
kom igång att tänka på meningen med livet för myror i allmänhet och honom själv
i synnerhet. På universums konstruktion och myrors roll i detta.
På lidandets roll, på världens
ondska och hur en myra kan förhålla sig till det.
Och tänkte tanken att det finns en
djupare sanning, en verkligare verklighet för myror än den man omedelbart
varseblir.
Att denna mätbara omedelbara värld
av granbarr och stackar inte är den enda, utan att det faktiskt finns en
djupare mening med myrors liv.
Det kunde man småle åt – den meningsskapande
myran.
De flesta människor skulle finna
det tämligen absurt.
Men om en annan människa tänkte samma sak, då var det väl ändå ganska fint?
__________________________________________________
Demokratiproblemet - Spretiga tankar i november
👍
SvaraRadera