Hur många hus ser du på bilden? - Bråtemad 2

Min lilla relation om Gulsparvsgatan  efter släktträffen föll i ganska god jord, och jag fick frågan om jag inte kunde tänka mig att försöka erinra mig något om Bråtemad också. Här är resultatet av mina försök - del 2:

Bråtemad ca 1957. Stora huset t,h, Hennings rum och nya vedboden t.v

På Bråtemad fanns det två hus.

Eller tre. 
Eller fyra.

Det beror på hur man räknar.

Huvudbyggnaden, själva torpet, det med anor från 1700-talet, är lättplacerat: en enkelstuga där man kom in i ett litet kök, storstuga till vänster, loftet upp till höger, där morfar sov.

Men det andra.

Det var dels Gamla vedbon, som i slutet av 50-talet blev Nya rummet, efter kollektiv bygginsats med – tror jag – Bengt Jr och Sten J i bärande roller, men också med en lokal kraft som jag vill minnas hette Nicklasson och aldrig heller kallades vid annat namn

Dels var det Hennings rum, uppkallat efter en person som ingen av oss kusiner väl träffat, men som uppfört det någon gång på 20-talet (?) och därefter synbarligen trätt ut ur historien. Det var med sina fyra britsar huvudlogit för gästande under hela glansperioden, även om Nya rummet tog över en del efter hand.

Slutligen var det (Nya) Vedbon, på baksidan, upp mot skogen och med sågbocken och huggkubben i sin tur bakom sig. 

Vedboden inhyste även det ofrånkomliga dasset. Någon toalett inne i huset fanns givetvis inte.

Mina minnen av latrinhanteringen är vaga, och jag tänker inte belasta berättelser med några detaljer.

Som nästan alla vedbodar fungerade denna även som ensorts förråd. 
Här stod metspön och här hängde de fina men svårhanterliga maskdosorna av näver.

Detta byggnadskomplex, Hennings rum, Nya rummet och vedboden, betraktades nog trots allt oftast som en byggnad – de två förstnämnda fick en gemensam ingång när ombyggnaden var klar.

Två hus, alltså.

Stora huset

I grunden var det en väldigt enkelt torpstuga med ett stort rum, där man åt och umgicks. Detta hade fönster på kortsidan och på långsidan ut mot ängen, vid vilket senare stod ett stort bord. Rummet dominerades av den öppna spisen, som var av en relativt modern modell, inte forna tiders bakugn.

Karin J och Torbjörn framför
öppna spisen i stora rummet

Belysningen bestod av primuslampor, fotogendrivna pjäser med den karaktäristiska ”strumpa” som måste behandlas med försiktighet och där det blott alltför ofta gick en maska som tvingade fram ett byte, till svärande föräldrars förtret.

Stearinljus användes sparsamt – det var ju också den ljusaste tiden på året – men däremot förekom det ficklampor av allehanda slag och från allehanda tidsperioder.

I en krok i taket, väl avsedd just för lampor, hängde en flasköppnare i form av en dansk ölflaska, hemförd som souvenir vid någon av morfars många resor i sydväst, och använd för att öppna högstdensammes kvällsöl, som barnbarn ofta fick hämta upp från den intressanta men lite skrämmande källaren.

Akta huvudet!

En egenhet med rummet var att det låg ett halvt steg lägre än köket/farstun, vilket kunde vara förbryllande för den ovane som trädde in i husets relativa mörker; så mycket mera som man samtidigt fick tänka på att ducka för att inte slå huvudet i dörrkarmens överstycke. Högt i tak var det inte på Bråtemad.

Vid måltiderna satt Bengt Sr alltid på samma plats, längst in vid fönstret på den bortre sidan (jag antar men minns inte riktigt att mormor hade sin plats mittemot så länge hon levde) medan övriga placerade sig mer tillfälligtvis i någonsorts inofficiell rangordning. 

Barn hölls ofta isär vid bordet så att de inte skulle bli för stimmiga. Det blev de förstås ändå, och underhölls då med historier från en ännu mer avlägsen forntid när barn fick stå vid bordet och hålla tyst.

Hur klarade de maten?

Köket var primitivt. Där fanns en traditionell liten vedspis och ett gasolkök med – tror jag – två lågor./Edit: Jens påpekar att det inte var ett gasolkök utan ett fotogenkök som tändes med rödsprit - flaskan kan f.ö. ses på bilden t.h./

Dricksvatten hämtades ur Kallkällan ett stycke upp i skogen mot sjön Skrovann, disk- och tvättvatten togs ur bäcken som flöt förbi husen. 

Det primitiva köket.
Karin J framför spisen (1959)

Vid mitten av 60-talet kom elektricitet och därmed ett kylskåp, men fram till dess förvarades kylvaror mestadels i skafferiet, källartrappan eller i själva källaren.

Särskilt kalla blev de inte. Jag minns med fasa mormors hemgjorda filbunke, som säkert var en delikatess för den som förstår sig på sådant, men som inte var något för en fyra-femårig stadspojke.

Mjölk och ägg och kanske andra lantbruksprodukter hämtades ofta från granngårdar, dels närbelägna Björkdalen – alltid spännande att gå dit bort och titta på hönsen – dels det lite mer avlägsna Dyfjäll, strax bortom Stubbhult.

Skumrask

Jag kan se mormor stå och skumma av grädden med någonsorts enkelt redskap, så som hon väl antagligen lärt sig i sin barndom, på 1800-talet.

Det måste ha varit svårarbetat i detta kök som alltså inte bara var mycket enkelt utrustat, utan också litet, och dessutom fungerade som farstu och allmän korsväg.

Ändå lagades här inte bara vardagsmat - nyfångad laxöring, dagens abborrar, smörstekta kantareller & sånt, utan även mer avancerade ting. Morfar älskade ju plattfisk, så det förekom ofta. 
Havskräftor förknippar jag bara med Gulsparvsgatan, men kan ha fel. Vanliga kräftor förekom någon gång, med månar och allt.  
En gång, medan mormor ännu levde, åts det surströmming. Doftminnet förföljer mig fortfarande...

Även förvaringsutrymmen var det knalt med, inser jag vid en återblick. Alldeles vid dörren fanns några skåp där bland annat de Carl Larsson-aktigt blombemålade dricksglasen förvarades, och därunder en ganska liten arbetsbänk, där ovannämnda gräddskumning skedde.  Dörren fick ofta stå öppen för att släppa in en smula ljus att se att arbeta i.

Hönshuset som blev morfars

Längs med hela långsidan gentemot spisen löpte en ungefär halvmeterhög och två-tre decimeter bred betongkant, som fungerade som hylla (där stod dricksvattnet) och som (högt!) trappsteg upp till Loftet där morfar sov. Dit upp var det ett par rejäla kliv, inget som de mindre barnen klarade av, vilket jag tror passade morfar mycket väl på äldre dagar.

Dock är jag vid en återblick överraskad över att han själv klarade det utan problem långt upp över 70-årsåldern.

Karin J på en av sängarna
på Loftet. Obs lädertapeten! (1959)

Här fanns två väggfasta sängar, morfars till vänster och den som varit mormors till höger – där sov man då och då som besökande barnbarn. En oväntad egenhet var de spända lädertapeter som satt innanför sängarna.

Ett litet gavelfönster gav sparsamt ljus och utsikt ner mot Hennings rum.

Loftet hade enligt uppgift tidigare fungerat som hönshus, vilket alltid förbryllade mig, eftersom det verkade hemskt opraktiskt att ha hönsen en halv våning upp, med den enda utgången genom köket.

Hela detta parti var troligen en senare tillbyggnad, det ursprungliga huset, från 1700-talet eller ej, var nog bara köket och storstugan.

För detta talar den betongmurade källaren som loftet vilade på, och som definitivt var (relativt) modern. Det tycks också framgå av exteriören, jfr översta bilden.

...fylld av bayerskt öl...

Att gå ner i källaren var en skräckblandad upplevelse. Nedtecknaren av dessa rader har alltid haft ett stråk av mörkrädsla, och dessutom fanns det förstås möss där ibland.

Men samtidigt var det ett hedersuppdrag att hämta morfars kvällsöl – det förekom något som hette Pripps Bayerskt med bruna etiketter som väl var mörkt, och blandades med starköl i enlighet med torpare Lundegards egna ritualer.

Man fick öppna den stora luckan i köksgolvet, och se till att den ställdes upp ordentligt, och med ficklampan i handen klättra nerför de tre stegen – där det kanske stod lite kallvaror att undvika – och öppna själva källardörren av grova bräder med en rejäl hasp, och sedan stiga in i mörkret.

Stampa lite i golvet för att skrämma eventuella andra besökare och sedan så snabbt som möjligt exekvera beställningen. Och så snabb reträtt.

(Även i denna källare fanns det understundom konserverad frukt. Inte mer om det).

De andra husen

Det näst viktigaste huset (oräknat dasset, då) på Bråtemad var Hennings rum, som inte var bara ett rum utan ett eget hus, till vilket anslöt sig dels den gamla vedboden som blev Nya rummet, dels den nya vedboden inkl dass.

Jag vet inte när det uppfördes, men det behandlades närmast som en nybyggnad av den äldre generationen, så min gissning är på 20-talet. 

Vem den mytiske Henning egentligen var är också oklart för mig, eventuella läsare med bättre kunskaper får gärna tipsa.

Hennings rum och (här) Nya rummet
målades (om) 1960. Sten J och förf.

Hennings rum var i grunden en sovkammare. Fyra väggfasta britsar, två på varje sida, en liten garderobsavbalkning, en kamin. Vid det lilla fönstret ett bord där den under senare år medförda grammofonen eller bandspelaren kunde placeras.

Här sov gästande barnbarn/kusiner i diverse olika kombinationer. Om de minsta av någon anledning placerades i överbritsen fanns en ribba som kunde läggas på krokar för att hindra dem att falla ned.

Vid sängens huvudända fanns en liten hylla som man dels kunde slå huvudet i, dels placera sitt i Kungälv eller annorstädes inköpta godis på.

Det var som sagt primärt en sovplats, där man inför insomnandet låg och lyssnade på vindsuset i de höga granarna och ibland bruset från bäcken, om det hade regnat tillfälligt. 

Ibland drog sig någon tillbaka dit för att läsa och/eller lyssna på musik (morfar var inte förtjust i det han kallade ”slagdängor”), och någon gång lektes det inomhuslekar, men umgänget på Bråtemad skedde primärt utomhus eller i stora huset.  

Nya rummet  medan det fortfarande
var vedbod - men med sängar
 (ca 1959)

Det anslutande Nya rummet var som sagt från början den gamla vedboden, med stor otät bräddörr, men gjordes under 50-talets sista år om till ett riktigt rum, med gemensam ingång med Hennings rum, ett halvt steg upp. 

Här fanns åtminstone på 60-talet inga fasta sängar, utan hopfällbara sattes upp efter behov. Ett litet fönster upp mot stora huset gav ett ganska måttligt ljus. 

Nya rummet hade – väl? - en kamin av samma typ som Hennings rum, en ganska smal pjäs som vi barn gärna matade med kottar genom en övre lucka.

Även detta rum var primärt ett sovrum, inte särskilt mycket använt för umgänge eller andra sysselsättningar.

Bäcken...

Bakom dessa byggnader och sammanbyggd med dem fanns den nya vedboden med dasset, och därbakom, bortom vedbacken med sågbock och huggkubbe och allt som oftast en liten hög med ved, vidtog skogen, med den underbara, som lekplats outtömliga Bäcken, Bråtemads kanske allra största tillgång i ett barns ögon.

I nästa avsnitt lite mer om lekar, utfärder och sådant, alltså mer om vad man faktiskt gjorde, inte bara hur det såg ut, som i ovanstående torra redogörelse.


Lite fler bilder (det må ursäktas mig att familjen Jacobssons olika medlemmar är så ofta förekommande, det är fotografens fel; de tycks ha intresserat honom särskilt...):

1966 lades taket på stora huset om. Med hjälp av stora och små...
Kerstin, Ulf, Jan, Bengt Jr och (tror jag) Olle Plahn, bror till Karin L

För fotografen var nog barnet huvudsaken, men här är bildens funktion
primärt att visa miljön.

"Dämmet" i bäcken med vedbacken i bakgrunden.
Obs raden av tandborstmuggar på dassväggen.
Kerstin och en flicka vid namn Ulla Wahrolén. (1965)

Ännu en skakig stumfilm från tiden

som dock förhoppningsvis ger lite miljökänsla.

______________________________________

Första delen av berättelsen om Bråtemad finns här. 
Den handlar mest om vägen dit.

Berättelsen om Gulsparvsgatan 10

o Del 1

o Del 2

Operasäsongen igång: Det är så vackert med underkastelse

Och så var operasäsongen igång (fast vi tjuvstartade på Drottningholm redan i september)

Första nedslaget i vår abonnemangsserie var Poulencs Karmelitsystrarna som har gått ett tag – premiären var redan för tre år sedan, men förra veckan räknas som nypremiär.

Det märktes dock att det inte var en så het föreställning, det var långt ifrån fullsatt.

Det var härligt att låta sig genomströmmas, genomträngas av musik igen.
Kroppen sjunger när man lämnar salongen; särskilt andra akten har mycket fint, ehuru detta inte är någon aria-opera.

Däremot låter såväl pjäsen i sig som denna uppsättning diskuteras.

Musiken är som sagt vacker, det är ”modernt” utan den 1900-talsmodernistiska lusten att lämna lyssnaren utanför.

Allra finast är nog de ”liturgiska” partierna, där Poulenc varierar det sakrala som upptar så mycket av hans verk. Men det finns mycket annat bra också.

Första aktens många recitativa samtal kan dock denne lyssnare uppleva som en smula sega.

Men som sopranälskare kan jag å andra sidan glädjas åt hur kvinnorollerna dominerar helt.
Det är tilltalande.

Hovkapellet som vanligt klanderfritt, men det kändes ibland en smula torrt på ett sätt som jag inte kan förklara. Kanske är det Poulenc lika mycket som Söndergård.

Men så är det pjäsen, handlingen, berättelsen.

Visst är det en tragedi att människor halshuggs, antingen det sker i framstegets namn eller i en hämnande guds.

Men här finns så många hopflätade lager av dödsdrift, frihetslängtan, martyrdrömmar, tolkningsföreträden, alternativa möjligheter, att sammanhangen blir liksom blurriga.

Och att offra sig är inte samma sak som att bli offrad.

Särskilt inte när det görs för abstrakta metafysiska idéer, som ”Guds närvaro i Frankrike”.

Den som söker martyrskapet söker också något annat

Här finns intressanta problematiseringar, som i dragkampen mellan priorinnan och den martyrlängtande (och välsjungna!) Moder Maria, eller i mötet mellan Biktfadern och dramats bärande gestalt Blanche, men de förs aldrig riktigt vidare mot vägs ände.

I stället vilar gudstron, och med den underkastelsens lydnad, som ensorts tillvarons självklarhet igenom hela dramat.

Sådant kan störa en mer sekulär nutida betraktare.

Över huvud taget är längtan efter underkastelse och ”befrielse” genom ren nåd lite problematiskt för en sådan.

På det mer dramaturgiska planet tyngs stycket av att hela första akten egentligen saknar särskilt mycket yttre handling.

Det blir svårt att upprätthålla spänningen i vad som i grunden är en rad – ofta tämligen filosofiska – dialoger.

Undantaget är den äldre priorinnans dödskamp, där också tvivlet och dödsångesten får en plats. Fast det slutar också här med att nitet och dödslängtan segrar.

(Varför den svaga, döende priorinnan skall ranta runt i rummet som hon gör är också svårförståeligt, men det ligger på föreställningen, inte pjäsen).

Jag har även svårt för den uttalat antirevolutionära grundtonen; våra sympatier skall så uppenbart ligga helt på aristokraternas och kyrkofolkets sida.
De är omtänksamma och tänkande, medan revolutionsmännen (och –kvinnorna!) är plumpa, känslolösa, endimensionella, hatiska, plundringsbenägna, så uppenbart oförstående inför livets högre värden.
Det är en grov och oempatisk materialism som står mot nunnornas värdiga kamp.

Oförklarad och oförklarlig, som alla sagors ondska.

Hur tragisk Compiègne-nunnornas historia än var lämnar det oss i sticket när det gäller att förstå.

Men vackert är det, förstås.
Välsjunget rakt igenom, tung insats av Elin Rombo som Blanche, fint av Susann Vegh som Moder Maria som sagt, alltid kompetent av Lena Nordin som den nya priorinnan.

Jag har dock några invändningar mot själva uppsättningen.

Den viktigaste är det avslutande partiets ”för-burkning” av nunnorna. Skall det förstås som att mördade nunnor och kvinnor som väljer slöjan är martyrer av samma sort?

Vad är då det gemensamma? Är det trosnit eller utanförskap?  Vilken roll spelar det om slöjan eller nunnedoket är påtvingat eller frivilligt? Om vi som betraktare tror på en styrande och dömande gud, vars krav på kvinnors kläder bäst uttolkas av manliga präster, eller om vi inte gör det?

Eller är det bara att de symboliserar ”utsatta grupper” lite så där i allmänhet? Alla som är förföljda och förtryckta?

Då blir det svartvita enligt ovan än mer problematiskt.

Nunnornas historia är stark som den är. Nutidsparalleller riskerar alltid att leda vilse.

Ett tydligt exempel på detta är den ”Jimmie Åkesson”-figur som smyger in med en blond följeslagerska och får en handväska av Växjömodell i huvudet.

Antagligen vill regissören ha oss att förstå att behandlingen av unga muslimska kvinnor i dag, i allmänhet och särskilt av och genom populisthögern, liknar den som revolutionsterrorn utsatte nunnorna från Compiègne för.

Antagligen. Men det faller bara platt och störande.

Mer övergripande så tröttnar man snart på nunnornas eviga viftande med händerna över huvudet, En stillsammare koreografi skulle knyta mer an till klosterstämningen och associera mindre till malplacerade överåriga på rave.

Om priorinnans rastlösa rörlighet är talat ovan

Mer fascinerande än egentligen störande är hur italiensk flera sångares franska låter.

Som helhet alltså en ganska trasslig tråd, men med ganska mycket väldigt vacker musik, alldeles särskilt i andra akten.

Och om man blundar lite i finalen blir det den höjdpunkt som meningen är att den skall vara.

Härligt att säsongen är igång, alltså.

Även om jag ser ut att missa nästa abonnemangspunkt, Butterfly, på grund av jobb.

Vägen till Bråtemad

Min lilla relation om Gulsparvsgatan  efter släktträffen föll i ganska god jord, och jag fick frågan om jag inte kunde tänka mig att försöka erinra mig något om Bråtemad också. Här är resultatet av mina försök - del 1:

                                                                            Kronotorpet Bråtemad cirka 1950, målat av Sten J

Vägen till Bråtemad är mycket längre än den till Gulsparvsgatan.

Faktum är att själva vägen dit är en berättelse i sig, om en gången tid och om barndomens somrar.

I ett annat land, som var landet Då.

Jag spanar in över tidens mur och försöker minnas.  Kanske är det ett och annat som inte stämmer riktigt, ett och annat som minnets kalejdoskop har förvrängt, något som jag lagt till eller dragit ifrån utan att ens veta det.

Men detta är vad jag ser.

Avståndet är så långt nu att det måste bli flera berättelser.

Den första handlar om vägen dit.

Tillbaka i 50-talet

Vi är tillbaka i 50- och 60-talen. Det var då man besökte mormor och morfar på Gulsparvsgatan, och det var då man samlades på Bråtemad.

Det finns förstås en äldre historia, från 20- till 40-talen, när kusinerna ännu var ofödda eller mycket mycket små, och när våra föräldrar var unga eller barn.

Den kommer att beröras här och där, men är nog för sen att fånga i sina detaljer.

Och det finns en senare historia, om 70- och 80-talens Bråtemad. Den får någon annan berätta, om någon annan har lust.

Min lust upphör när skogen huggs ner.

Några ord om bakgrunden först.

Bråtemad ägdes aldrig av morfar eller någon annan i släkten.

Det var ett arrenderat kronotorp.  Släkten Lundegard var alltså ensorts hyresgäster.

Men arrendet löpte på lång tid. Bengt Lundegard Sr skaffade det sig i början av 20-talet (om någon läsare kan fylla i det exakta årtalet, så välkommen!), dels naturligtvis kanske som ett sommarnöje av den typ det efter hand utvecklades till, men inledningsvis nog väl så mycket som en jaktstuga.

Bengt Lundegard Sr på jakt.  1926

Jakt var ett av hans stora intressen under mannaåren. 

Bytet var nog i första hand småvilt och skogsfågel. Några grandiosa älgjakter av norrländsk typ hörde åtminstone jag aldrig talas om. Fast visst kan det ha förekommit älgjakt.

De stora rovdjuren var vid denna tid helt borta från södra Sverige.

Däremot relaterades hornsignalen från harjakten ”Jösse är död, Jösse är död, Jösse är skjuuuuten”.

Ett jakthorn hängde alltid på väggen, svårt för barn att få ton i men lockande.

Hus från 1700-talet

Det lilla torpet var väl på något vis en avsöndring från gården Bråten, som låg ett stycke längre upp i skogen. Det hände att det gjordes besök där, och jag minns Manda i Bråten som en snäll gammal tant.

Boningshuset på Bråtemad sades ha anor från slutet av 1700-talet; jag vet inte om det är dokumenterat, men kan inte se några skäl att ifrågasätta det.

Länge var också utrustningen mycket enkel, inte så långt från 1700-talets  standard. Vatten togs i bäcken eller i kallkällan, maten hölls sval i källaren, värmen kom från spis och kaminer.

En gasdriven liten spis (edit: fotogenspis!) och fotogenlampor var de första avvikelserna (karbidlampor förekom även) och var allt av modernitet som förekom i undertecknads tidiga barndom.

Ja, och bilen som man färdades dit i förstås.

Vägen dit, var det, alltså

Motorvägen från Göteborg till Kungälv är en av Sveriges äldsta.

Inte den allra första, den går från Malmö till Lund, men en av de äldsta.  Omkring 1960 var den färdig, och det var den man oftast tog till Bråtemad.

Någon gång åkte man på östra älvstranden, det som i dag är E45; det gick två färjor, en i Surtetrakten och en vid Jordfallet, mitt för Kungälv. Först 1966 blev det bro där. 

Någon annan gång tog man någon annan väg över Hisingen och kom in mot Kungälv längs med Nordre älv, förbi den fantasieggande Ragnhildsholmen. Men oftast var det motorvägen.

Anblicken av Bohus fästning, när den överraskande plötsligt reser sig framför en, fyller mig fortfarande med lust och glädje, femtio år senare.

(Om Bohus fästning mer en annan gång.)

Den lilla staden vid fästningens fot

Till Bagaholmen där fästningen ligger gick under mellankrigstiden en färja – sedan länge ersatt av en kort bro – vars färjelägen ännu i min barndom fanns kvar.

Vid passagen där berättades ofta en historia om hur mormor Kerstin därstädes hade misslyckats som bilförare.

Exakt vari debaclet bestod är mig oklart, men av min mammas berättelse fick jag känslan av att bilen gått i med man och allt. Kanske kan någon släkting fylla i här? Jag känner mig som en otacksam son som inte memorerat denna berättelse som upprepades så många gånger.

På Bohus fästning, med utsikt över
Kungälv. Personer med lokalkännedom
kan lokalisera kexfabriken.

Under fästningens höga murar gick färden upp genom staden Kungälv. Allra ursprungligast genom den smala huvudgatan, men ganska snart längre ned förbi Kungälvs verkliga raison d’être – kexfabriken.

Att stanna vid kexfabriken och köpa bräck var en av sommarens många höjdpunkter.  
Ursprungligen var det verkligen bräck, dvs utsorterad andrasortering, packad i enkla (men så lockande!) vita papperspåsar. 
Långt från dagens slimmade outletförpackningar.

Utbudet var förstås mer begränsat, det var rån med olika fyllning, det kunde ibland vara pepparkakor eller Mariekex och något sådant. Under 60-talet kom ballerinorna, condis-bitarna och inte minst det bland barn särskilt populära skumbräcket.

Bräcket köptes av de vuxna för att användas till eftermiddagskaffet, och det köptes av barnen att frossa på.

Mycket veckopeng har investerats där.

Kungälv var inte bara en plats på vägen, det var ju också dit man åkte för att storhandla, eller köpa specialprodukter.

Jag förmodar att det var där det köptes Bordeaux Blanc & dito Rouge till de vuxnas kvälls-sittningar, fast jag hade dålig koll på sådant då (och den centrala kvällsdrycken var för övrigt te).

För oss barn stod mjukglassen på EPA i centrum. Detta förnämliga varuhus hade också en leksaksavdelning där man kunde förnya behovet av knallpulver och sådant livsviktigt, så vad mer behövdes?

Jo, så småningom en skivaffär. En välsorterad sådan, av den gamla sorten ni vet, med lurar att lyssna i, fanns i bottenvåningen på höghuset vid torget. Där köpte jag ”Little band of gold” med James Gilreath sommaren -63, en blåröd singel av den speciella sort som skivmärket Sonet hade.

Vidare, vidare...

Med bilen fylld av leksaker, godis, kexbräck och kanske av sådant tråkigt som vuxna köper far vi vidare mot Bråtemad.

Någon gång ibland åkte man E6:an – eller tidigare Rikstvåan – upp förbi lasarettet, över Kode till Jörlanda, och svängde av där (och någon enstaka gång sneddades över Ingatorpsvägen), men det vanliga var vägen upp mot Romelanda.

Man lämnar staden, kommer in i skogen, och vägen gör två skarpa kurvor när man kommer fram till sjön Tvebotten – eller Tvibottn med mer lokalt uttal – vars fantasieggande namn förblir höljt i dunkel för mig.

En stund till och man kommer ut ur skogen och har den mäktiga Aleklätten till höger. Ett av de viktigaste landmärkena – då är man verkligen på väg till Bråtemad.

Ute på den lilla slätten vid Diseröd pekar vägskyltarna på oväntade lokaliteter som Lybeck och Rostock – troligen är det väl några torp som har fått dessa städers namn. Annars en oväntad warp i geografin.

Här ligger i dag ett villaområde,  men på den tiden var det några enstaka gårdar med åkrar och fält.

Strax anar vi ett stort vitt hus i fonden – Algot Thoréns affär i Hög, där vägen svänger av in mot Svartedalen och vi lämnar asfalten.

Jag vet inte riktigt när affären i Hög lades ned, den var aldrig någon riktig realitet ens i min barndom även om det hände att någon åkte ner och kompletterade där. För det mesta var det nog så att om man väl hade satt sig i bilen och åkte den dryga halvmilen till Hög, så var det lika gott att fortsätta ytterligare ett stycke in till det betydligt mer välsorterade Kungälv.

Annars kanske morfar hade något horn i sidan till Thorén, det var mycket sådant man aldrig begrep.

Men affären försvann som sagt ganska tidigt. Det vita huset stod (och står väl fortfarande?) kvar som landmärke.  /Edit: Numera inte vitt men blått, ser jag på Google Street View/

På grusvägen genom skogen

Medan stora vägen fortsätter mot Romelanda upp längs älvdalen svänger vi alltså av till vänster, förbi en fotbollsplan, uppför en lätt backe och in i skogen. Här dominerar i dag Lysegårdens golfbana med all dess parafernalia – gjorde åtminstone så vid mitt senaste besök, det börjar bli några år sedan – och minnet bleknar.

Badplatsen vid Romesjön

Man åkte förbi gårdar och torp utslängda i skogsbrynen, men minnena är oklara.

Där finns de stora grustagen, som växte med åren så att man till sist åkte på en ganska smal grusås, där är avtaget ner till Romesjön, sena tiders föredragna badsjö, och når den sega backe som går (gick) under beteckningen Sandlin (Sand-liden, alltså).

En skogig raksträcka eller två senare är man framme vid det lilla sportstugeområdet vid sjön Duvedammen, som väl inget annat är en än breddning av Grandalsbäcken lite längre ned i dess lopp.

Upp och ned går grusvägen, fram och tillbaka svänger minnena, här finns diverse små hus vid vilka det häftade historier som jag har glömt. Var det inte något som hette Slätten?

Strax är vi framme vid Grandalen.

Här, där den gamla byskolan låg, delar sig vägen igen, en led går uppför backen mot Åsen, med avtag till Abborrtjärn, och Slättås och Drypesjön och vidare in i fiske- och svampplockningsmarker. I dag är det huvudinfarten till Svartedalens friluftsområde (namnet Svartedalen användes av och till som syftande på Bråtemad, som ligger i domänskogens utkant, men avser i själva verket ett mycket större område). 

Vi fortsätter framåt genom en lövsalsskog av ädelträd, först går det upp, så går det ner, så går det upp igen, och så öppnar sig skogen vid Hasselbergs stuga och det är dags för chauffören att tuta.

Tuut – tut-tuuut – tut-tuut.

Två eller tre serier signalerar att vi är på väg.

Barnen på plats springer ner till milstenen för att ta emot, milstenen med Fredrik I:s namnchiffer., någon sätter på kaffet och allmänt uppsluppen stämning råder.

Den korta långa resan

Så är vi framme; en lång resa är fullbordad. Och det är lite svårt att från dagens betraktelsepunkt fatta att denna resa från storstaden ut genom småstaden och ut på det verkliga landet, där vattnet finns i kallkällan och såväl elektricitet som telefon saknas, och den lantliga friden ligger över allt, handlar om en sträcka på kanske tre mil.

En tyvärr väldigt oskarp bild
 är den enda jag har som visar
skylten till "Något 3" 

Om de resande har riktigt mycket packning körs bilen ett litet stycke uppför Dalens väg – den där vägskylten pekar mot det mystiska ”Något” -  annars stannar man på parkeringsplatsen invid garaget. 
Mycket har man burit uppför den backen, sedan på den lilla stigen förbi den övergivna gamla brunnen, längs med stenmuren och fram till målet – Bråtemad. 

Vilka träffar vi där?

Morfar naturligtvis, han tillbringar större delen av sommaren där, när han inte organiserar resor söderöver. Mormor förstås så länge 
hon levde.

Högst sannolikt träffar vi deras mellersta dotter med familj – vi tillbringade varenda sommar från slutet av 50-talet till början av 70-talet där.  

Garaget. Bengt Jr och Ingrid.

Troligen någon eller några andra av Lundegardssläktens kusiner, med eller utan sina föräldrar, alla passerar revy där under 50- och 60-talens somrar. 

Till eftermiddagskaffet kanske vi får besök av andra släktingar eller vänner – kanske faster Ingeborg och några från hennes släktgren som har kommit över från Torpet.

Någon gång är Englandssläkten på besök med Farbror Tor i spetsen. Ibland någon annan, visar fotografierna. Och alltid är det väl någon extra kusin att räkna in.

Kaffe intas, när vädret så medger, ute på planen vid husets kortände, nedanför bersån, under den imponerande lönnen, i trädgårdsstolarna som efter hand byts ut, de gamla vita får ge vika för moderna i flätad plast.  Kaffet dricks i de vida tunna kopparna där det svalnar snabbt. Kanske är det bryggt på tidens nya  vis, i en Melitta; man kan vara modern även om det är primitivt.

Men barnen får saft, kanhända kokt på torpets egna bär, eller en annan av tidens nymodigheter Oboy (eller dess föregångare Nesquick).

Är det fint kanske det kommer fram någon Sinalco-flaska, den tyska läsk som morfar visste att alla barn föredrog (och javisst, den var helt okej).

I nästa avsnitt går vi husesyn och bekantar oss med de närmaste omgivningarna.

Primitivt som sagt. Karin J diskar - senare flyttades diskplatsen till kortsidan ner mot Hennings rum.
Obs att huset behöver en rejäl ommålning (som också genomfördes något senare.
(1957)

Sven M och Kerstin J  parkerade på den lilla gången som ledde upp från huset upp till Dalens väg.
Finklädda, troligen på väg till Liseberg.
Till höger upp i backen låg en övergiven brunn som var ganska spännande.
(1966)

Direktör Lundegard i odlartagen, iförd karaktäristisk mössa från Mjölby kvarn.

I vänster bildkant de vinbärsbuskar som förekom nere på ängen vissa perioder.

(1957)

En tyvärr mycket skadad (stum-)film från sommaren 1963

med då ettåriga Kerstin väldigt mycket i centrum...

Ger en viss bild av miljön på Bråtemad.

____________________________________________

Fortsättning - mest om husen - finns här.

Och ännu mera fortsättning, om bad och fiske - här!

Berättelsen om Gulsparvsgatan:10

o Del 1

o Del 2

Den största synden

I dag har jag återigen begått den värsta sociala synden som tänkas kan i det samtida Stockholm.

Nej, det är inte att gå med gylfen öppen eller peta sig näsan offentligt eller att inte stiga åt sidan för folk som är upptagna av sin telefon.

Det är faktiskt inte ens att missa att lägga upp den där jäkla ”kundpinnen” efter sig på bandet (fast det alltid tyckts mig naturligare att man lägger den framför sig när man börjar lassa upp).

Nej, den värsta synden, den enda som är så grov att den bryter kontaktlösheten och faktiskt påpekas tvärs över sociala gränser och generationsklyftor, det är att gå ut med ett eller annat av facken på ryggsäcken öppet.

Du kan inte ta dig från Södermalm till Gärdet med öppen ryggsäck.

Någon rättskaffens medborgare kommer att stega fram, möjligen men inte säkert be om ursäkt, och sedan påpeka ditt grova faux pas.

Det slår aldrig fel.

Om du då omedelbart rättar till saken kan du få en uppskattande nick från omgivningen, en gest av den typ man ger den som tar sitt förnuft till fånga.

Varom inte kan du känna omgivningen – denna scen äger inte sällan rum i en tunnelbanevagn – långsamt stelna och liksom frysa.

Så gör man inte.

Jag har funderat mycket på vad detta beror på. Vi kan utesluta allmän välvillig vänlighet, den kan inte i dagens virvlande stockholmsmiljö vara så fokuserad på en enda sak. 

Nej, det är något annat.

En teori är att det handlar om försvar mot den fräcka anklagelse som en tillfälligtvis öppen väska utgör – ”skulle jag vara en tänkbar tjuv, menar du?”

En annan bygger på den kända oron för pinsamheter: tänk om saker ramlar ur väskan, vilka hemskheter som man inte alls vill känna till skulle inte kunna avslöjas då?

Naturligtvis kan det i ett och annat fall handla om vanlig enkel hygglighet – du, pass upp så inte grejerna ramlar ur din väska! 

Men ta mig tusan om det är det normala fallet. Så känns det sällan.

Nej, jag tror mest på tjuvanklagelsen. 

Komma här och antyda att jag är en sådan tjuv som tillfället gör!?! 

Nej stäng du din väska och håll tyst!

Så då gör jag det, och vandrar skamset vidare genom samtidens förvirrade sociala mönster.

Något om nationen

Möter i tidningen frågan om vad som egentligen är en svensk, och ryggar först tillbaka lite, med betingad misstänksamhet.
Men tänker vidare.

Frågan om vem som egentligen är svensk är i själva verket ingen dum fråga. Den är tvärtom utomordentligt instruktiv, om man följer svaren lite på djupet.

Det står nämligen snart klart att hela den bärande idén om en nationalitet är dubiös, för att uttrycka det milt. Tanken på en nationell samhörighet, det som förenar några och utesluter andra, i en given gemenskap, vilar på orimliga premisser, påminns man snart om.

Nationalismen är dålig inte bara för att den – alltför – lätt missbrukas till våldsamheter och ren terror, utan också för att den är ologisk.

Landet som icke är

Den blickar envist tillbaka på ett urtillstånd som aldrig har funnits. Och när vi tittar bakåt laddar vi gamla ord med samtidens upplevda innehåll. Visst fanns det svenskar för femhundra år sedan, och kanske även för tusen, men det betydde då något helt annat. Och de gemenskaper som de själva såg sig som en del av var helt enkelt andra. 

Men nationalismen saknar redskap för att entydigt eller ens invändningsfritt definiera detta.

För svenskar är det ofta en förenklad bild av språket som nationens sammanhållande kärna som dominerar – ”vi som bor i Sverige pratar svenska, i utlandet bor det utlänningar som pratar andra språk”.

Förutom att den definitionen behändigt trollar bort finlandssvenskar, tornedalingar och samer (att inte tala om folk som INTE bott i regionen i tusentals år) så blir den dåligt användbar om vi ser oss omkring i världen. 

Om den också vore användbar för Sverige och svenskarna, så kan den inte tillämpas i stort, i princip.
 I en majoritet av våra nära grannländer talas flera stora språk. Beger vi oss längre bort blir konsekvenserna helt absurda.

Det kan invändas att jag talar om stater, nationalisten om just nationen. men det gör det inte mindre absurt. Det är i stater vi lever.
Skall Norge dela sig i två hopflätade nationer efter språket? Eller skall den ena språkgruppen ”skickas hem”?  Skall Baltikums alla ryssar flyttas, eller skall vi ge Putin rätt i att de områden där de bor bör tillhöra Ryssland?

Du som säger ”skicka hem”, tycker du även att det gäller Palestinas judar? Eller svenskättlingar i USA? Eller svenskar i Lappland?  

Eller menar du kanske att den som har lärt sig språket och känner sig som ett med nationen har hemhörighet? Återigen språket som delare?
Sära på Schweiz kantoner, plottra upp Indien i småstater, hacka Bolivia i bitar? Tänk Papua Nya Guinea… Och tänk på ett återskapat brittiskt imperium.

Tanken på nationen som grundad i språket är i grunden religiös. Den postulerar något övernaturligt – en samhörighet som är orubbligt given, som inte är skapad eller påhittad utan liksom sann. (och som dessutom högaktningsfullt struntar i språkens utveckling).

Aux armes, citoyens

Nej, språket kan inte vara nationens kärna. Den finländska identiteten föddes av människor som talade ett språk som finska ultranationalister i dag vill slippa höra. Irlands frihetskamp fördes av engelsktalande.

Då kan man i stället titta på medborgarskapstanken. Den är lite svårare att missbruka, eftersom den tydligare bygger på ett kontrakt mellan människor. Men visst går det.

Problemet med den är väl snarast att den bygger på ett cirkelbevis. Vad är till exempel den franska nationen?  Det är alla som bekänner sig till den franska nationen. Eventuellt alla som fått medborgarskap i landet F.

Men vad betyder i sin tur det? Om det handlar om rent administrativa rutiner, man har fått republikens pass, blivit skattskyldig och fått vissa rättigheter, så är det inte mycket att bygga en nationell identitet på; så går det till i de flesta stater, där skiljer inget den ena nationen från den andra.

Om det i stället är att man omfattar vissa idéer och föreställningar, antingen det är de gamla revolutionära idealen F J o B, eller en tanke om frankofonins kulturella förträfflighet, eller som hos den nationella franska högern av i dag en mer diffus längtan bakåt till en tid då ärat det franska namnet flög över jorden och det inte bodde så många araber i Paris – villsäga, i skarp motsättning till det första alternativet – så är det tydligt att det utesluter många som brukar räknas som fransmän medan det inkluderar en massa människor som inte brukar göra det.

Så är det hela tiden när man skärskådar nationernas fundament: begreppen töms på sitt innehåll.

Vår stolta och mäktiga rådsunion...

Den tidiga arbetarrörelsen var detta på spåren, med sina röda fanor, sin paroll om att arbetaren inte har något fosterland och sin möjligen lite tafatta fredsrörelse.
Men det pressades undan vid det stora krigets fronter och maldes till stoft när Stalin tog det i tjänst för sin maktvilja och sitt imperiebyggande – en vacker men obehaglig paradox, hur ord som ”proletär internationalism” blev nyckeltermer i vad som i grunden var en rysk chauvinism. bara alltför lik den vi ser i dag.

Det internationella samarbetet i dag bygger på staterna, de som vi lite slentrianmässigt ibland kallar nationalstaterna utan att riktigt granska det ordets innebörd i dag, och kanske måste det göra så, 

Vilka andra entiteter som skulle kunna mötas i FN, EU eller vid klimatkonferenser är svårt att se. Men nb staterna, inte nationerna. Villsäga, kontraktsbundna formella konstruktioner, där vissa styr och andra blir styrda, på ett mer eller mindre välvilligt och överenskommet vis. 

Inte diffusa samhörighetsgrupper som kallas nationer.

Således borde FN egentligen byta namn. Tråkigt bara att ”Förenta Staterna” redan är upptaget.

Man får hitta på något annat.
Nånting med ”Diskussionsklubb” kanske?

_____________________________
Och medan jag skrev kom jag att lyssna på en sång som har med allt detta att göra.





...och kom även att tänka på den här...

Något om Gulsparvsgatan, del 2

Uppföljning av berättelse inspirerad av släktmöte 8 nov 2014. Första delen här.

                                                                                       Gulsparvsgatan 10 av i dag.       Foto Klas M

I förra avsnittet lämnade vi sällskapet på väg att gå till sängs.

Sov gjorde besökande på Gulsparvsgatan i Tavelrummet, eller efter mormors bortgång i hennes gamla rum, som fortsatte att heta Mormors rum – alt Farmors rum – så länge morfar bodde kvar.

  Tavelrummet var åtminstone denne skribents favorit.

  Sitt namn till trots innehöll det alltså inga tavlor, men desto fler fotografier. Väggarna var fyllda med bilder, enligt en noggrant uträknad modell.

  En vägg, den till höger om dörren, innehöll allmänna släktbilder. Där fanns det stora handkolorerade porträttet av den vackra Frida Murén i yngre dagar – den finns nu tydligen hos Klas – där fanns en stor bild på tre muntra gossar, Bengt Sr och hans två bröder Tor och Yngve, och en melankolisk flicka, deras syster Greta, sedermera gift Thelin.

  Där fanns flera porträtt av Granny, Evelina Lundegard f Svensson, de nyss nämnda fyra syskonens mor.

Där fanns lokförare Edward Murén med sitt lokomotiv. Där fanns bilden på de fem studenterna och de fem scouterna. Och en rad andra.

  På de övriga väggarna hade vart och ett av barnen (dvs Bengt Jr, Britta, Karin, Diddi och Sven) fått var sin avdelning, med ungdomsporträtt, kanske någon studentbild, bröllopsfoton och förstås barnbilder. Alla kusiner fanns där.
Det där rummet var också en del av det som hållit hos samman, den där känslan av att vi faktiskt hör ihop, (även om det troligen var få som tillbringat så mycket tid med att betrakta dem, räkna dem,  jämföra dem och på olika sätt sortera dem i huvudet som just jag har gjort).

  När bohaget på Gulsparvsgatan delades upp 1973 eller -74, den där gången som morfar på sitt oerhört typiska vis skulle ordna arvsskiftet efter sig själv, så delades bilderna upp och var och en fick förstås ”sina” och så delades de gemensamma upp efter intresse eller slump.

 En del har kopierats och finns förstås i flera exemplar, andra inte. Bilden på mormorsmor Frida finns alltså  tydligen hos Klas, den av morfar och hans syskon har hamnat hos mig. Lokförarbilden finns väl hos Bengt M.

Hilversum och Morfar Ginko

   I detta rum, liksom i mormors rum, fanns ett otympligt åbäke till säng, en plåtlåda i vilken sköts in en annan plåtlåda som kunde dras ut och fällas upp – vid risk av klämskador – så att man fick en dubbel sovplats. Det var en liten triumf för små pojkar när de blev stora nog att klara av och betros med detta.

Mormors rum, som låg på andra sidan burspråket, på husets baksida men med morgonsol, blev alltså också gästrum sedan mormor så hastigt gått bort 1960. Det var inte lika spännande, även om där fanns en uråldrig radio – tidig trettiotalsmodell? – som visserligen fortfarande fungerade men var svår att begripa sig på med alla sina främmande namn som Hilversum, Kalundborg, Brünn och vad det nu var för några.
FM-bandet hade den inte, Radio Luxemburg fick skruvas fram på modernare apparater.

   Här fanns också ett möjligen mera imposant än egentligen vackert toalettbord med stor spegel (finns denna grupp kvar och vem har i så fall den?) samt ett innehållsrikt sybord, som väl nu finns hos Kerstin.

  Jag förknippar också mormors rum med den oändligt tråkiga barnboken om Morfar Ginko, som av för mig obegripliga skäl var populär på 50-talet.  Det var öht inte så himla väl försörjt med underhållningen för barn på Gulsparvsgatan då, även om det fanns något byggbrio och några spel. Jag tror att det blir marginellt bättre senare, men något lekland var morfars hem aldrig.

Man fick lita till sin fantasi

Genom serveringsgången till köket

  Från mormors rum – och burspråket – ledde serveringsgången till köket (förbi badrummet där det fanns en mystisk pjäs som kallades bidé och som man aldrig hade sett maken till någon annanstans).

  Gången var full med skåp som i sin tur var fulla med diverse husgeråd och annat nyttigt som man aldrig har plats för i mer spartanskt inrättade moderna hem.

  Köket upplevde jag som väldigt stort när jag själv var liten, men min känsla nu är det faktiskt inte var särskilt spatiöst. Det hade skåp och bänkar runtom, och till skillnad från moderna kök ingen matplats. Det åts aldrig i köket på Gulsparvsgatan, annat än möjligen någon stående macka eller dylikt.

   Det var inte heller någon plats där barnen vistades särskilt mycket, sedan de växt ur yngsta koltåldern. Jag tror inte vare sig mormor eller mostrar var särskilt förtjusta i att ha ungar rännande kring sig när maten skulle lagas.

  För det var kvinnorna som lagade mat, när kvinnor fanns i huset. Morfar, som ju tillbringade närmare 15 år som änkeman i detta hus, kunde förstås sno ihop en måltid själv – och hade gärna synpunkter på  hur sådant skulle göras – men det var inte han som stod för maten när  till exempel vi var på besök.

Riven ost i sprit

  En sak är förknippad med köket på Gulsparvsgatan: potkäs.

  Detta egendomliga ord för ett egendomligt fenomen handlar om en av morfars favoriter, som mormor brukade göra – rivna gamla ostskalkar som rörs ut med sprit, normalt konjak, till en krämig massa som jag som barn tyckte luktade förfärligt, vilket ytterligare stärkte mig i min uppfattning att morfar inte var riktigt som andra, om han nu kunde tåla detta.

  Något säger mig att känslan inte skulle vara så annorlunda i dag.

  Ordet potkäs är inte som jag trodde svengelska, utan någonsorts lågtyska, har jag nu lärt mig på det världsomspännande datanätet internet.

  Innanför köket låg Jungfrukammaren. När syskonen Lundegard växte upp i Alpklyftan var jungfrur en högst påtaglig realitet, men på Gulsparvsgatan var tjänstefolket inskränkt till Fru Kindblad som kom och städade någon gång i veckan och med tiden blev allt mer som en bekant i familjen.
Så i Jungfrukammaren bodde morfar.

Det är mig obekant om makarna alltid hade skilda sovrum, det kanske någon annan har koll på, men på Gulsparvsgatan var det så.

  Till Jungfrukammaren kunde man gå på morgonen ibland och få en karamell ur morfars karamellburk, en blåaktig historia som det stod Cap på, men som vanligen var fyllt med små polkagrisar av typen små kuddar; någon gång kunde det vara Kungens av Danmark bröstkarameller. (Mormor körde däremot mest med Nickel – Gammaldags, Frukt eller Mint).

  Till Jungfrukammaren hörde ett eget handfat, vilket fascinerade mig. Jag tror att det var där som Anders och Mikael nån gång till sin mormors/farmors förtvivlan fick idén att tvätta strumpor, med en mindre översvämning på golvet som följd.
Min mamma hade roligt åt sin mors kommentar att hon var förvånad för att Mikael – som då hade vistats en tid hos sina farföräldrar -  aldrig hade gjort så förut.
Mamma försäkrade att det trodde hon säkert, men såvitt hon kunde minnas hade inte heller Anders gjort något liknande.

   Där ser man vad kreativa själar kan entusiasmera varandra till.

Det bästa till sist

Nu har vi gått nästan runt – vilket också var någonting man som barn kunde fascineras av, att det gick att gå (eller för den delen springa) runt, runt – hallen, matsalen, burspråket, serveringsgången, hallen igen…  Det var inte heller något som morfar uppskattade riktigt efter förtjänst.

  Återstår biblioteket. 

  Alltid det riktiga favoritrummet. Väggarna var som sig bör täckta av hyllor från golv till tak, utom fönsterväggen, där en dörr ledde ut på altanen.

Jag tror men är inte säker på att morfar hade snickrat hyllorna själv. Många av böckerna hade han hur som helst bundit in – bokbinderi var en av de saker han fyllde sin tid med sedan de klena nerverna hade avbrutit hans affärskarriär något i förtid.

  Det var en väldig blandning av litteratur, där fanns en del skönlitterära klassiker av äldre modell i kompletta serier – tänk samlade Tegnér eller Goethe på originalspråket – där fanns udda vetenskapstitlar, där fanns en del Göteborgiana och Smålandica, där fanns mycket historia, en del lite modernare skönlitteratur, och med tiden en del med släktanknytning.

   Det fanns också en liten sekretär med en enkel skrivmaskin – som jag har skrivit några gymnasiala dikter på – samt en alldeles underbar skinnfåtölj.

   En som man kunde sjunka ned i på alla möjliga ledder, exempelvis på tvären med benen hängande över ena karmen.

   Denna åtrådda pjäs kom så småningom i min ägo men tålde tyvärr inte flytten från Göteborgs- till Stockholmsklimat. Skinnet torkade och sprack trots omvårdnad, sadelgjorden lossade och revade sig, fjädrarna hoppade ur och stoppningen rann ut.
Den är inte längre bland oss, men ännu saknad.

   Ett rum som detta bibliotek har jag drömt om i ett halvt sekel. Till sist har det lyckats mig att skapa något lite lite liknande här hemma, men som paradiset på Gulsparvsgatan blir det aldrig.

______________________

Min syster Kerstin på altanen, utanför matsalen; biblioteket t.v. innanför det täta vildvinet, Tavelrummets fönster till höger. Bilden troligen från påsken 1969.

En sällan sedd gäst, min faster Ulla, vid Kerstins dop augusti 1962 - bilden avses ge en liten aning om hur det såg ut i Tavelrummet; man kan ana tre av "familjegruppena", 
till vänster Karin, i mitten Diddi och till höger Sven (av vilken grupp man endast ser ett barnporträtt av Thomas)

Samma rum vid samma tillfälle - Britta och Hjördis (Trasse) Freeman.

Vilka bilderna visar är tyvärr omöjligt att avgöra här

Exempel på bild som hängde i tavelrummet - ett collage som visar denna bloggs författare i avsevärt yngre dagar, bland annat som påskkäring, originellt nog.

.

På baksidan av huset fanns en sandlåda. Här är det min bror Anders som har parkerat sig där,
iförd rejäla galonbyxor och tidstypisk luva.

Första delen av erinringarna hittar du här.


Om Alpklyftan får någon annan skriva.