Något om nationen

Möter i tidningen frågan om vad som egentligen är en svensk, och ryggar först tillbaka lite, med betingad misstänksamhet.
Men tänker vidare.

Frågan om vem som egentligen är svensk är i själva verket ingen dum fråga. Den är tvärtom utomordentligt instruktiv, om man följer svaren lite på djupet.

Det står nämligen snart klart att hela den bärande idén om en nationalitet är dubiös, för att uttrycka det milt. Tanken på en nationell samhörighet, det som förenar några och utesluter andra, i en given gemenskap, vilar på orimliga premisser, påminns man snart om.

Nationalismen är dålig inte bara för att den – alltför – lätt missbrukas till våldsamheter och ren terror, utan också för att den är ologisk.

Landet som icke är

Den blickar envist tillbaka på ett urtillstånd som aldrig har funnits. Och när vi tittar bakåt laddar vi gamla ord med samtidens upplevda innehåll. Visst fanns det svenskar för femhundra år sedan, och kanske även för tusen, men det betydde då något helt annat. Och de gemenskaper som de själva såg sig som en del av var helt enkelt andra. 

Men nationalismen saknar redskap för att entydigt eller ens invändningsfritt definiera detta.

För svenskar är det ofta en förenklad bild av språket som nationens sammanhållande kärna som dominerar – ”vi som bor i Sverige pratar svenska, i utlandet bor det utlänningar som pratar andra språk”.

Förutom att den definitionen behändigt trollar bort finlandssvenskar, tornedalingar och samer (att inte tala om folk som INTE bott i regionen i tusentals år) så blir den dåligt användbar om vi ser oss omkring i världen. 

Om den också vore användbar för Sverige och svenskarna, så kan den inte tillämpas i stort, i princip.
 I en majoritet av våra nära grannländer talas flera stora språk. Beger vi oss längre bort blir konsekvenserna helt absurda.

Det kan invändas att jag talar om stater, nationalisten om just nationen. men det gör det inte mindre absurt. Det är i stater vi lever.
Skall Norge dela sig i två hopflätade nationer efter språket? Eller skall den ena språkgruppen ”skickas hem”?  Skall Baltikums alla ryssar flyttas, eller skall vi ge Putin rätt i att de områden där de bor bör tillhöra Ryssland?

Du som säger ”skicka hem”, tycker du även att det gäller Palestinas judar? Eller svenskättlingar i USA? Eller svenskar i Lappland?  

Eller menar du kanske att den som har lärt sig språket och känner sig som ett med nationen har hemhörighet? Återigen språket som delare?
Sära på Schweiz kantoner, plottra upp Indien i småstater, hacka Bolivia i bitar? Tänk Papua Nya Guinea… Och tänk på ett återskapat brittiskt imperium.

Tanken på nationen som grundad i språket är i grunden religiös. Den postulerar något övernaturligt – en samhörighet som är orubbligt given, som inte är skapad eller påhittad utan liksom sann. (och som dessutom högaktningsfullt struntar i språkens utveckling).

Aux armes, citoyens

Nej, språket kan inte vara nationens kärna. Den finländska identiteten föddes av människor som talade ett språk som finska ultranationalister i dag vill slippa höra. Irlands frihetskamp fördes av engelsktalande.

Då kan man i stället titta på medborgarskapstanken. Den är lite svårare att missbruka, eftersom den tydligare bygger på ett kontrakt mellan människor. Men visst går det.

Problemet med den är väl snarast att den bygger på ett cirkelbevis. Vad är till exempel den franska nationen?  Det är alla som bekänner sig till den franska nationen. Eventuellt alla som fått medborgarskap i landet F.

Men vad betyder i sin tur det? Om det handlar om rent administrativa rutiner, man har fått republikens pass, blivit skattskyldig och fått vissa rättigheter, så är det inte mycket att bygga en nationell identitet på; så går det till i de flesta stater, där skiljer inget den ena nationen från den andra.

Om det i stället är att man omfattar vissa idéer och föreställningar, antingen det är de gamla revolutionära idealen F J o B, eller en tanke om frankofonins kulturella förträfflighet, eller som hos den nationella franska högern av i dag en mer diffus längtan bakåt till en tid då ärat det franska namnet flög över jorden och det inte bodde så många araber i Paris – villsäga, i skarp motsättning till det första alternativet – så är det tydligt att det utesluter många som brukar räknas som fransmän medan det inkluderar en massa människor som inte brukar göra det.

Så är det hela tiden när man skärskådar nationernas fundament: begreppen töms på sitt innehåll.

Vår stolta och mäktiga rådsunion...

Den tidiga arbetarrörelsen var detta på spåren, med sina röda fanor, sin paroll om att arbetaren inte har något fosterland och sin möjligen lite tafatta fredsrörelse.
Men det pressades undan vid det stora krigets fronter och maldes till stoft när Stalin tog det i tjänst för sin maktvilja och sitt imperiebyggande – en vacker men obehaglig paradox, hur ord som ”proletär internationalism” blev nyckeltermer i vad som i grunden var en rysk chauvinism. bara alltför lik den vi ser i dag.

Det internationella samarbetet i dag bygger på staterna, de som vi lite slentrianmässigt ibland kallar nationalstaterna utan att riktigt granska det ordets innebörd i dag, och kanske måste det göra så, 

Vilka andra entiteter som skulle kunna mötas i FN, EU eller vid klimatkonferenser är svårt att se. Men nb staterna, inte nationerna. Villsäga, kontraktsbundna formella konstruktioner, där vissa styr och andra blir styrda, på ett mer eller mindre välvilligt och överenskommet vis. 

Inte diffusa samhörighetsgrupper som kallas nationer.

Således borde FN egentligen byta namn. Tråkigt bara att ”Förenta Staterna” redan är upptaget.

Man får hitta på något annat.
Nånting med ”Diskussionsklubb” kanske?

_____________________________
Och medan jag skrev kom jag att lyssna på en sång som har med allt detta att göra.





...och kom även att tänka på den här...