Den största synden

I dag har jag återigen begått den värsta sociala synden som tänkas kan i det samtida Stockholm.

Nej, det är inte att gå med gylfen öppen eller peta sig näsan offentligt eller att inte stiga åt sidan för folk som är upptagna av sin telefon.

Det är faktiskt inte ens att missa att lägga upp den där jäkla ”kundpinnen” efter sig på bandet (fast det alltid tyckts mig naturligare att man lägger den framför sig när man börjar lassa upp).

Nej, den värsta synden, den enda som är så grov att den bryter kontaktlösheten och faktiskt påpekas tvärs över sociala gränser och generationsklyftor, det är att gå ut med ett eller annat av facken på ryggsäcken öppet.

Du kan inte ta dig från Södermalm till Gärdet med öppen ryggsäck.

Någon rättskaffens medborgare kommer att stega fram, möjligen men inte säkert be om ursäkt, och sedan påpeka ditt grova faux pas.

Det slår aldrig fel.

Om du då omedelbart rättar till saken kan du få en uppskattande nick från omgivningen, en gest av den typ man ger den som tar sitt förnuft till fånga.

Varom inte kan du känna omgivningen – denna scen äger inte sällan rum i en tunnelbanevagn – långsamt stelna och liksom frysa.

Så gör man inte.

Jag har funderat mycket på vad detta beror på. Vi kan utesluta allmän välvillig vänlighet, den kan inte i dagens virvlande stockholmsmiljö vara så fokuserad på en enda sak. 

Nej, det är något annat.

En teori är att det handlar om försvar mot den fräcka anklagelse som en tillfälligtvis öppen väska utgör – ”skulle jag vara en tänkbar tjuv, menar du?”

En annan bygger på den kända oron för pinsamheter: tänk om saker ramlar ur väskan, vilka hemskheter som man inte alls vill känna till skulle inte kunna avslöjas då?

Naturligtvis kan det i ett och annat fall handla om vanlig enkel hygglighet – du, pass upp så inte grejerna ramlar ur din väska! 

Men ta mig tusan om det är det normala fallet. Så känns det sällan.

Nej, jag tror mest på tjuvanklagelsen. 

Komma här och antyda att jag är en sådan tjuv som tillfället gör!?! 

Nej stäng du din väska och håll tyst!

Så då gör jag det, och vandrar skamset vidare genom samtidens förvirrade sociala mönster.